I lördags for jag upp till Hedesunda.

Är så tacksam att Hedesunda finns kvar i mitt liv. Men ännu mer tacksam för att den finns i Ivars liv. Det bästa av hela tre nära världar växer min unge upp i – Stockholm, Mälardalen och så södra Norrland.

När vintern hade lagt sig kom jag på att det vore fint att lära Ivar längdskidåkning, det vackraste vinternöjet av de alla. Jonas letade upp sina gamla barnskidor och de visade sig passa Ivar perfekt.

Igår gav vi oss ut på dalälvsisarna vid Ön. Jag hade tyvärr glömt pjäxorna hemma.

Det gjorde förstås inget, allting gnistrade och var sådär barnsligt vinterfint ändå.

Efter de första trevande metrarna såg det ut som att Ivar inte gjort annat än åkt skidor? Även om kroppen inte alltid lydde huvudet (vilket är inte så konstigt när man är tre och gör sitt livs andra skidförsök) så var det noll gnäll och tio (Ivars motsvarighet till hundra procent) åkfröjd.

Och jag gladde mig också, åt de gula pinnarna, åt rosenkinderna och åt isen som knastrade så klangfullt och fridfullt.