Blogg

Min Cannondale racer, cykelkungarnas kung, aldrig suttit på en skönare cykel förutom Ridleyn då :'(

Btw typiskt oss cykeltjejer att döpa våra cyklar – har ni tänkt på att snubbarna gärna döper sina bilar och båtar efter något kvinnligt, men inom cykel är det oftast brudarna som ger grejerna namn? Egentligen borde man göra en sammanställning: Cykeltjejernas cykelnamn. Vilka trendar? Hur många Röda Faran finns det år 2023? 

…och där tappade jag som vanligt fokusen på inlägget.

I söndags måste jag hur som jobba, men innan det rastas, så det blev Tjänare Kungen, nu drar vi ut i hösten!

Och ut drog vi, och hösten golvade mig precis som vanligt med allt jag begär från en årstid

klar luft

solig svalka

färgglad grönska

lövdans i luften!

Kungen gnällde på att det var tomt i cykeldatorfästet. Stack till han en nyponros, det bifölls. Vinden rev med sig bladen, manade om att cykla med eftertanke, måna om det i skönheten sköra.

På tal som skönt måste jag byta styrlinda. Vilket är bara ännu en sak på måste-listan och lär således inte bli gjort på ett tag. För om Kungen är kung över ergonomin så är jag Drottningen över Prokrastinering.

Ser ni vart vi är på väg?

Spelar det ens roll?

Klart det gör era små ruttnördar 🙂 Gäddeholm ofc, kanske min favoritrunda här i krokarna. Inte minst för att man passerar sådana roliga ställen med djungeltouch! När jag var liten lekte vi ofta att sådana här rabarberblad var paraplyer. De påminner också om jättenäckrosor, sådana som folks alltid berättar “håller för ett barn” (obs testa ej på dina barn).

Hormonfinnig och salig, det är jag veckan före lingonduschen det. Västen är gammal som skogen och lite trång men jag cyklar ju så chill under denna mitt livs period, känner mig inte riktigt värdig nya cykelkläder… än.

Framme vid Gäddeholm herrgård.

Gäddeholm herrgård, facts:

aka “Västmanlands bästa utsikt”

Tillhör Irsta Socken

Har tillhört släkterna Sture, Bielke, Posse, Fägerstjerna med flera

En solklar fideikommiss en gång i tiden

Hamnade i Lewenhaupts tassar 1835…

…men såldes 1997 av Noppe Lewenhaupt till Västerås stad

Fun facts:

Här lärde sig kungen – alltså Carl Gustaf XVI – att cykla som barn. Sin första cykeltur tog han visst här, påhejad av Noppe.

Kul för kungen, ännu roligare för Kungen och mig för vi kan redan cykla och slipper påpassandet från Lewenhaupt i hasorna när vi sprätter grus runt om husen :))

Blaskade av Kungen efter allt grussprättande.

Pustade ut vid det vivida fönsterblå. Åt lite jägarsnus. Störde mig lite på en totalt omatchande bil som hade parkerat vid en av flyglarna. Ring Arkitekturupproret!

Så lite mer sprätt i allén. Lika mycket som jag avskyr räckesvägar (två-plus-ett är värst) älskar jag alléer. Det är skillnad på barriär och barriär. Vi hade en gång en silverpilsallé upp till vårt hus på landet. Svingammal, månghundraårig. Bladen som små sillar. Tror den står kvar och kränger över uppfarten än idag.

En bra cykeltur ska innehålla lika delar ljus som skugga. Kungen och jag vilade själen i dungen.

Lämnade herrgården och gruset för att ta oss hem på klassiska asfaltsvägar.

Piskades av motvinden, antastades av flygande löv.

Efter ett antal tempoväxlingar (storkakan och spurtish show-off i trafiken, mer chill i solopartierna – ett klassiskt intervallupplägg för den söndagslata cyklisten!) så var vi tillbaka i stan och landade på jobbet.

Hade fyllt på dopaminet, stillat hungern, sorterat tankarna i rätt fack.

Tack Kungen!

Söndag lovers!

Eftersom det var ett tag sedan vi hördes är det nog på plats med en liten statusuppdatering på beståndet i min transport- och motionsflotta. Så att ni vet vad jag har att röra mig med (hehe).

Vi börjar med en överblick:

Och så ett fordon i taget:

Benen

Efter operationen för snart två år sedan då de plockade ut ett gäng avsnitt ur mitt vänstra bens trasiga kärl (om inte alla) slipper jag glida runt med två olika tjocka ben. Numer är de lika stora och lätt fluffiga 🙂 Eftersom jag inte sportcyklat alltför mycket 2023 är förstås vadmusklerna inte riktigt sådär väldeffade som det borde anstå en cyklist. Men nog finns det styrka i spirorna.

Bilen

Haters gonna hate men jag älskar min tysta, rejäla bil även om jag aldrig kommer att bli typen som väljer bilen framför gång, tåg eller cykel. Anledningen till att jag äger en bil är för att ta mig ut till jobbet i Stockholm eller platser jag mår bra av även under de perioderna jag inte mäktar med att göra det med hjälp av ovanstående. Och för att kunna transportera cyklarna förstås.

Tåget

På tåget är jag hemma. Så pass hemma är jag att jag försvarar detta mitt och grannarnas vardagsrum med alla medel – genom att t ex ryta åt de respektlösa som använder sina mobiler som högtalare eller grisar ner säten med sina skitiga sneakers. Förr eller senare lär jag åka på stryk men än så länge lyssnar de på mig. Hur som mår jag så gott som alltid prima på tåget. Det ger mig det perfekta gunget för att komma in i ett kreativt flow eller njuta av en god bok eller musik.

Voi

Bor man som jag i en stad med mycket opraktiskt dragna busslinjer så är det perfa med Voi de dagarna man har gått för långt och plötsligt måste fram eller hem fort. Mindre perfa för plånkan, men bästa tipset är att skaffa ett sådant månadspass så man iaf får gratis upplåsningar. 2019 rantade jag om sparkcyklisternas dåliga beteende i DN. Nu när nyhetsfebern har lagt sig, folks har fattat grejen med väjningsplikt och företagen som Voi, Qick osv. tar ett större ansvar har sparkcykelinfran etablerat sig som ett klimatsmart och gulligt transportalternativ.

Racern

Något är knas med Cannondales maskineri. Trots att den har varit på service på Sportson låter den fortfarande hes. Växlarna är inte heller tipptopp. I övrigt gör den sitt racerjobb. Hänger med till jobbet också, så jag kan glida runt på stan klackskodd under lunchen. Det senaste året har jag inte haft den sociala energin att cykla så mycket i grupp. Men vem vet vad som händer nästa år?

Gravelbiken

Min kära Trek Checkpoint SL 5 mår fine men står nu mest och glor i förrådet. Bakhjulet är av efter bytet av vevpartiet. Jag hittar inte snabbkopplingen i flyttkartongerna (ja, jag har flyttat till en annan lägga i Västerås). Fast det har gått över en månad sedan flytten. Har haft noll gravelbikemotivation den här sommaren, mest för att det har varit först äckligt varmt och sedan fett stressigt med renoveringen, flytten, nya jobbet och sådant. Men nu är min grustid här – hösten. Jag ska bara vila upp mig efter sommaren. Jo, ni hörde rätt.

Traktorn aka Stålis

Förutom min ex-cross Ridley är nog Stålis min mest älskade och sköna cykel genom cykeltiderna. Det sentimentala värdet är stort: det är främst på Stålis som jag har (bokstavligen) vaggat in Ivar i tron om att cykel är kung. Mil efter mil har vi lagt bakom oss, jag matandes på och han nyfiket gungandes i cykelkärran. Idag rattar han en växlad stigcykel. Och jag finner nog att Stålis har gjort sitt och bör hitta en ny ägare. Varför jag inte vill ha kvar Stålis som vardagscykel? Av en enkel anledning – den lämpar sig bäst för den som cyklar till jobbet i byxor. Jag gör det helst i kjol. Håll utkik i cykelsäljforum snart, en finare stålhoj får ni leta efter för det ringa priset!

Bubblare to come: en ny stigcykel för skogen och en Brompton för staden. Men först, sälja av ett par av de befintliga hojarna enligt min filosofi n-1+1.

Kom på att jag glömt det viktigaste fordonet: hjärtat. Där är skicket sisådär just nu helt ärligt. Rörigt, skört. Men det är väl som på Gardells t-tröja: “Livet suger, sen dansar man disco”.

Eller som i mitt fall syntpop som häromveckan på Kites magiska spelning i Dalhalla. Dansar inombords fortfarande.

Hej men nej Katja, här satte vi morgonkaffet i halsen, tack för den inläggsrubriken, kunde du inte startat med något lite trevligare som ett första inlägg efter bloggpausen? Något mer uppfriskande och i en anda av framtidstro, typ något om dina nya hälsovanor, om att dina ben är åter lika crisp som höstluften eller om att du i alla fall har en ny cykel att skryta med?

Och dessutom. Varför berätta om något som hände förra sommaren? Är inte det lite old news? Vi kräver nytt! Och fräscht! Och vitt som ett nybygge i Linköping!

Well well mina vänner, det enda som var vitt – eller hade varit, innan allt grusdamm hade ätit sig in i yllet – var förstås mina strumpor.

Det sägs att man inte ska köra Aur Gotland (som är ett litet vänskapligt ride à tre dagar på gotländska grusvägar) på racer. Och kör man allt tjockare än racer så måste inte strumporna vara vita, eller ens så där perfekt lagom långa. Men snälla kära, sedan när gör jag som man ska, eller som man bör för den delen?

Så där var jag, mina smutsgrå strumpor, min postpunkiga (som i seriepunktering, inte som med i Joy Division) Cannondale, ett gäng rabbis (som i djur med svansfluff, inte som män med tinningsfluff) och så John och Karim på varsin – tadaa! – gruscykel.

Det var dag två, det var svettigt, vi hade cyklat sedan tidigt på morgonen och nu minns jag inte exakt var vi befann oss geografiskt men det var cirka fyra-fem mil kvar till vandrarhemmet där vi skulle härbärgeras för natten.

Vi hade slut på vatten i våra flaskor och det var, eller i alla fall kändes som, okalkylerbart långt till närmaste eventuellt öppna café där vi kunde fylla på.

Karim, som var den starkaste av oss i sällskapet, matade tappert på och det gjorde nog John också men jag började smått säcka ihop och tänka deppiga tankar. Vi måste hitta vatten.

Så när en lantlig kyrka, slank och kalkstensgrå som mina sockor, dök upp i vårt högra synfält så låg lösningen framför våra ögon.

Bokstavligen.

En vilsam kyrkogård bredde ut sig, och vid kanten av den så fanns det en slang. Med en kran. Kranen läckte, små dyrbara droppar av hopp för en uttorkad cyklistorganism.

Titta! Här kan vi dricka, ropade någon desperat i sällskapet, eventuellt jag.

Men är du säker, är det verkligen dricksvatten i den där slangen? försökte någon annan i sällskapet, troligtvis John eller Karim (rabbisarna hade droppat vid det laget).

Äsch, det brukar det väl vara, hemma i Västmanland är det allt som oftast superfräscht dricksvatten i kyrkogårdskranarna, det för att folks ska vattna och dricka, vi kör! (hon med låg impulskontroll igen)

Karim lät sig inte övertygas. Kanske besatt han störst självbevarelsedrift, eller känsligast näsa.

Men John och jag, vi fyllde på. John tog en klunk. Jag tog en klunk.

Det tog ett par millisekunder, den tiden det tog för eftersmaken att blomma ut, men sedan spottade vi och unisont nästan kräktes ut vätskan.

Det smakade ruttna ägg. Utgången jäst. Det smakade skevt av umami, det smakade sjukhusbädd och fan och hans moster och ändå så där vidrigt subtilt och någon, jo men det var garanterat John eftersom jag hade fullt upp med att spotta och svära, John grimaserade det båda knappt vågade tänka:

Vi hAr prECis smAKAt döDa mÄNNIskoR

bluäÄÄ

…

Jisses vad fort vi cyklade därifrån. Tröttheten som bortblåst. Vi trampade som besatta, vi försökte prata om levande friska ting typ blommor och havet och rabbisar och caféer med hembakt, vi skojade och gjorde allt för att få bort minnet av smaken.

Till slut kom vi fram till ett fult nyrikt område där vi landade på ett fult nyrikt fik med svarta plastiga möbler och överprisad automatespresso.

Fabriksproddade bakverk och iskalla fantor på tapp.

Jag stal till mig gratis (det kostade tio spänn annars) läskpåtår och drack mig kletig om munnen.

Livet tillbaka.

hej på er

(Och innan någon får för sig att jag vet hur en flytande döing smakar – nej, självklart vet jag inte det. Men känslan var som att man vet när man vet. För vem vet?)

Mitt i bloggpausen kan jag inte låta bli att blogga om det här – käraste åbäket – premiärlejonet!

(och då menar jag inte le plutt även om det ovan gäller för honom också)

Imorse vaknade jag tidigt och av mig själv och inte det minsta uppgiven eller uppriven över den arla uppstigningen. Aldrig gillat tidiga morgnar, finns inget gott med dem, bara metallisk smak i munnen, aldrig känt någon som helst avundsjuka på de där wymtm-människor, inget fel på er men nu är jag inte sådan, det enda som är fint med tidiga morgnar är möjligtvis vara med om när stan vaknar, fast stan vaknar rätt långt in på förmiddagen så man hinner, och så kanske det där med att cykla ut i svalkan på Mallis eller i Frankrike (men inte i Norge, där är det mest rått på morgonen), och så alla morgonhimlarna då, fast solnedgångarna slår ändå soluppgångarna är väl de flesta överens om.

I rättvisans namn har Västerås bjussat på otroliga morgonhimlar hela hösten. Morgonens exemplar var inget undantag, flott att vakna tidigt till!

Här står de, anledningen till min uppspelta sinnesstämning!

Min Ivar och vårt nya fordon. Samma dag jag sålde bilen (förra måndagen) klickade jag hem en Cangoo Easy-E. I helgen hämtade vi den hos Actlife7 i käraste Sandviken och i söndags (o)roade jag mig med att nynna på än slank hon hit och än slank hon hit, och än slank hon ner i diket och lära mig att manövrera cykeln.

På asfalt och i terräng så klart – en cykel som inte tål lite terräng är inte någon att ha, så är det i min värld i alla fall.

Hur som är en trehjulig lådhoj inte alls samma business som en vanlig tvåhjulig sådan. Dels känns det som att bakdelen är frihopplad från framdelen vilket ger en illusion av vinglighet, dels måste man ta i och spreta med armbågarna och knäna som en annan överdriven mountainbiker när man ska svänga. Testa någon gång så fattar ni.

Men det hela är förstås ett klassiskt träningsmoment, ett litet nybörjarhinder att överkomma med hjälp av upprepningen, inlärningens moder.

Hur som så premiärade vi lådcykeln till förskolan imorse! I med batteriet, låsa upp alla x antal lås, hopp’ in ungen, let’s go

Och se, det gick bra! Hoppade av två gånger: första när jag hade tagit fel i en kurva så jag misslyckades med en skarp sväng och andra framme vid förskolan. Snyggt va? Och viktigast av allt: ungen var lycklig och jag osvettig för om det är något jag ogillar mer än ruskigt tidiga morgnar så är det att svettas när jag inte vill träna utan bara leva.

Här står han, vår flygande holländare, och väntar på: ett något bredare styre med smalare handtag, en skönare sadel, växeljusteringen samt fårskinnet som ska in för mys <3 Men det grejsar vi till helgen!

Och när jag cyklade tillbaka till hemmakontoret hade himlen börjat ömsa färg.

Så glad jag är för lådcykeln, vilken frihet, vilken grej.

hej hej

från er glada cykeltjej

Hej cykelvänner.

Jo, jag har cyklat. Men inte fotat – annat än “för privat bruk”. Jag har tänkt massa inlägg – men inte postat ett enda sedan början på juni. Varken här eller på insta, en app jag för övrigt inte har haft installerad på jättelänge (de stories som ni ser är de som spiller över från min privata facebook som är kopplat till cykelkattenkontot).

Orsaken är att jag i början på sommaren, just där någonstans i början på juni, bestämde mig för att äntligen genomföra det jag har tänkt så länge. Jag tog mig mod och pitchade idén och upplägget för de jag tror på och det ser ut som att de tror på mig och vill stötta mig. Vilket är förstås skitkul men också skitläskigt just som ett sådant åtagande ska kännas.

För att genomföra något större och konkret krävs tid och energi. För en med ett heltidsjobb i en ledarposition, en aktiv växande pojke där hemma och en kropp i behov av fysisk och mental balans gäller det att fördela gracerna – och krafterna – rätt.

Jag älskar att blogga, särskilt med min stora passion cykling och friluftsäventyr som röd tråd. Men det är också lätt att hamna i ett läge där den kreativa energin som är kvar efter föräldrandet, jobbandet och livets andra göromål hamnar i bloggen. Sedan finns det bara kraftsmulor kvar. Ett större projekt kan inte näras av smulorna. Det behöver disciplin, systematik och den sortens kreativitet som inte får komma och gå när andan faller på utan som arbetas fram vare sig jag har en dålig eller en bra dag.

Jag är en klassiskt konstnärlig typ med allt vad det innebär, bland annat ett ständigt pendlande mellan noll och hundra när det kommer till skaparanda, humör och livslust. Men jag är samtidigt också en klassiskt ingenjörig typ som vet att skapandet tar tid och energi och kräver skärpa och balans hur mycket ens “flummigare” sidor än försöker röra till det i hjärn- och hjärtgrytan.

Jo, därför har jag pausat min plattform och annat cykligt engagemang som inte går ut på att genomföra projektet.

Som förstås handlar om cykling. Och som jag tror – och vet! – att många av er kommer att ha så mycket nytta och glädje av när det är väl i mål. För jo i mål ska vi.

Och plattformen? Den kommer förstås att återupptas. När jag känner att jag har kommit tillräckligt långt i mitt projekt för att visa er vad det handlar om, och när jag känner att jag kan ge bloggen tillåtelse att ta upp min tid igen.

Tills dess – heja mig. Ojoj vad det inte är lätt så här i början. Gräver djupt, käkar (mental) styrlinda osv. Kommer nog säkert att bonka ett gäng gånger på vägen också men den risken får jag ta för målgångsskumpans skull.

Puss.

Förra veckan, dagarna innan den kvalmiga hettan tar Svealand i sitt grepp.

Arbetsdagen är slut. Högtalarpucken har tystnat. Hur många röster har jag lyssnat på idag, tjugo, sextio? Och så min egen inre röst på det, den som mal på inombords och planerar, dividerar, ältar och har sig. Klockan har hunnit bli mycket. En barnvecka hade det varit nära läggdags både för plutten och för mig.

Men jag måste inte upp senast 6.30. Och jag kommer inte att väckas av en ångande bakpotatis som vill diskutera universums gåtor under tiden han kärleksfullt sparkar mig i baken vid 5.30 heller.

Jag lycrar på och sticker ut.

Är det ens kväll? Så här års är det lätt att tappa koll på tiden.

Det är enkom skuggorna som avslöjar att solen gör sig redo för att tacka för sig för dagen.

Jag är så ivrig, bombar på genom staden, bromsar ner först när jag är i Barkarö. Släcker törsten med vatten och naturhungern med åsynen av ekarna, kulturlandskapets okrönta kungar.

Det är bra vackert därute, på slingriga Gotövägen mellan Barkarö och Tidövägen. Stannar alltid till och fotar den här (dröm)gården.

Kan inte heller låta bli att cykla ett stycke för mig tidigare okänd grusväg som dessvärre inte verkar leda någonstans spännande. Men äsch äsch.

Då har jag i alla fall stillat min ständiga gruslängtan litegrann och fått mig en dos fäförundran också, i ordets rakaste mening. Ludna kossor i motljus är ändå ett bra koncept.

Och så ekarna, dessa kulturlandskapets okrönta kungar. Både eleganta träd och hela hem är de. Solklara förebilder både stil- och beteendemässigt.

Där Gotövägen möter Tidövägen brer rapsfältens rike ut sig. Ur jord är ni komna, till olja ska ni bli.

Dansar på tramporna landvägarna fram tills jag kommer till Gillberga Lantbruk. Grinden är låst, gruset orört. Jag sprätter till det med bakhjulet.

Det vilar någon sorts sötma och lathet i luften, nästan så den suger in mig och ber om att bli känd på. Hej jag är sommaren, här för att stanna viskar den

så jag har inget val än att luta cykeln mot grinden och sjunka djupt ner i det brungröna gräset.

Då har jag cyklat tillräckligt länge för att bli så pass lugn i sinnet att jag kan vila kvar nere i gräset en stund. Känna kroppens tyngd, studera floran och faunan omkring mig, låta småkrypen bestiga mina cykelskor.

Det blir ingen lång stund men tillräckligt lång för att den inre rösten slutar älta och toka sig utan börjar nynna på en lugn melodi.

Slutsölat. Skärpan är tillbaka, vadmusklerna spänns. Bon nuit träden djuren kossorna & Co. Jag är inte längre en neurotiker i behov av en quick cycling fix. Jag är nu en lugn trivsam ek.

Bild från i lördags, tänk va mysig cykelaffären som legat där i Gamla Stan måste varit.

Glad måndag cykelvänner!

Igår vaknade Sverige till sin nationaldag och jag till min (och mina föräldrars som hade världens mod att lämna allt och bara dra) tjugoettårsdag som svensk invandrare, eller invandrarsvensk, hur man nu säger.

Kände både glädje och vemod. Kände många känslor, tänkte många tankar, det blev överväldigande, jag måste cykla för att hjärnahjärta inte exploderade.

Bestämde mig för att slå tre flugor i en smäll:

🦟 hedra vårt fina cykelsverige med en längre tur genom ett gäng landskap

🦟 återse min goa pojke tidigare än sent på kvällen (vi byter på söndagar även om det är inte skrivet i sten, ses ju varannan dag allihop i alla fall).

🦟 ge hjärnahjärtat ett andrum och en sorteringsmöjlighet. Ni vet ju cyklingen, den bästa medicinen.

Och så blev det! Västerås – Hedesunda, bildbomben here we come:

Hade en ganska light rigg: två vattenflaskor och så lilla raphiduran med ombyte i

och min ständiga sekreterare sedan 2012 punkasockan uppepå sadelväskan.

Var dagen till ära lycrad i mestadels svenskdesignat, både bibsen och tröjan från Sigr som varit gulliga nog att skicka mig lite kläder på provcykling (obs ej betalt reklamsamarbete, hade förstås märkt ut annars).

Började turen naturligt i Västmanland, Västmanlands län, Svealand. Lätt bris österifrån, helt okej faktiskt, nästan så det kändes fräscht ett tag där.

Blev förstås genomsvettig ganska så omedelbums ändå, det berodde nog på pms också. Pms är i mitt fall starka ben, varmare kropp och känsligare själ.

Bejakade i alla fall den där känsliga själen genom att lyssna på god musik som fick strömma ur mobilen i bakfickan. Har jag berättat om bakfickemusiktricket? Kolla: ju grymmare musik, desto fortare man vill trampa, eller hur? Men ju fortare man trampar desto mindre musik hörs pga. vindbruset etc. Brukar sparra mig själv genom att trampa så hårt så musiken försvinner helt eller tvärtom, tvinga mig själv till stabilt trampande genom att söka hålla musikvolymen på samma nivå. Men visst, hade jag inte blivit av med mina AirPods Pro så hade jag skitit i bakfickemusiktricket och hellre njutit av enkom musiken. Men men

Rekommenderar alla att cykla till klassisk musik då och då, filmkänslan förstärks och även naturförundran.

Bytte både län och landskap efter Bredsdal. Så lummiga och tjusiga är upplandsgårdarna!

Passerade loppisar, husfolks som klippte häck, aktiva som nedlagda lanthandlar.

Så vilsamt med äldre bevarade hus med organiska former och kulörer, inget sterilt stilrent svartvitt fyrkantigt där inte.

Tog lunchstopp efter cirka sex mil. Ica Heby är en stor favorit även om min bästa alkisbänk var upptagen (och då inte av några alkisar utan av glassätande pensionärer, skandal). Nåväl, man kan inte få allt

men man kan få en buffelmozzarella, en ostfralla och en chokladdryck. Syrligt, mättande och sockrigt. Mums! Hade gärna lagt mozzarellan i cykelblöjan kan erkänna, så sval och skön och mjuk den var, men hur skulle det se ut

…och kännas

…glöm idén.

Så fortsatte jag genom Uppland, passade på att njuta av allt blomster och tänka på min lilleplutt som jämt ber mig att plocka någon blomma som han kan sitta och viska till och pilla på i vagnen.

Körde en bra bit på gamla 56:an. Den var tung, tog inte ens något kort. Tänk er själva – mil efter mil i stekande sol, torr tallskog på ena sidan, torr tallskog på andra sidan, knappt någon skugga och lätt, lätt uppför. Kunde inte låta bli att dra paralleller till livet, skeden man bara måste ta sig igenom, tillfällen som inte är så hemska men som inte är så roliga heller, tramp tramp.

(brukar normalt undvika cykla hela gamla 56:an mellan Heby och Tärnsjö men ville fram lite fortare den här gången)

Next stop Tärnsjö, Sveriges myggtätaste ort. Grattis Tärnsjö era stackare!

Och grattis myggan som lyckades grabba åt sig lite cyklistblod från cyklistens ehm… mozzarella under pinkpausen.

I Tärnsjö gjorde jag resans andra gottmastopp. Det blev en frostig (mm) renklämma, en citronmuffins och en iskall havrelatte.

Satt, åt, spanade in localsen som kom i bilar och köpte enorma mängder kolsyrat vatten. Har inte sodastream nått Tärnsjö än? Äsch jag har ingen sådan heller hemma i och för sig. Men i år så!

Läste lite på affischtavlan – varför känns det som att det alltid händer mer på småorter än i storstäderna, är det för att allting är samlat just på en och samma affischtavla så det blir sådär plottrigt och glatt?

Gick förstås inte med på betelbetet utan cyklade vidare.

Det finns så många grus- och gräsvägar som lockar i trakterna kring Dalälven – men nu hade jag bestämt mig att undvika avvikande beteende och hålla mig till landsvägen.

Med ett par små undantag herregud det går ju inte att låta bli ibland (Kerstinbo byaväg är en liten asfalts- och gruspärla som löper parallellt med 56).

Så lummigt! Så tjusigt! Och ingen punka pust.

Rätt som det är slog svalkan emot mig. Efter bron över Nedre Dalälven, med sina forsar och glada fiskegubbs, så cyklade jag så äntligen in i Gävleborgs län, Gästrikland, (Södra) Norrland.

Norrland! Mina axlar sjunker alltid ner så fort jag är i Norrland. Norrland, Sveriges medicin.

Började vid det här laget känna mig ganska mosig. Tål ju inte värmen så bra som ni vet. Värst var stjärten, tror inte riktigt hon och Shimano Turnix-sadeln är sådär jätteöverens ändå.

På köpet gjorde sig himlen beredd för att åska av sig lite. Komsi komsi snälla bad jag men nä. En blixt såg jag, och fick två sketna droppar ljumna som svett, på min redan blöta panna.

Men det blev i alla fall grått och för blicken vilsamt. Alltid något.

Nu vill jag skriva vips så var jag framme.

Men alltså, den sista milen var dryg. Riktigt dryg. Värmen muckade gräl med mig. Mensvärken tilltog. Inkråmet “där nere” hade behövt sig en extra dos chamoiskräm, något stupid jag förstås hade glömt att ta med mig. Cyklade mest stående. Hade för länge sedan slutat nynna på glada melodier. Fick dock lite slutpepp av en kolonn långtradare som körde om mig så snyggt att jag blev nästan tårögd. Förutom riktigt få undantag är långtradarchaffisar och MC-folk bäst mot oss cyklister.

Hur som!

Efter hundratretton kilometer genom tre län, tre landskap och två landsdelar kom jag så äntligen i mål i Hedesunda och gänget som inte hade anat något fick sig en rejäl överraskning. Och ett stycke gnyende svettmonster att pyssla om en timma innan det blev dags för hemfärd till Västerås.

– Hej Plutten! Mamma har saknat dig! Kom så pussas vi!

– Mää inte pussa på mig mamma, ge mig napp och glass!

Ungar.

Här är rutten:

Värt att nämna är att det går att cykla mellan Västerås och Hedesunda (eller de närliggande orterna) på en massa olika sätt både på landsväg och på grus. Man kan köra via Dalarna (mellan 15 och 17 mil), man kan utforma rutten så man får åka färja, man kan slippa asfalten så gott som helt (ca 14 mil kortast) etc. Har en tanke om att sammanställa ett inlägg med de finaste sätten, tror Jonas har de flesta rutterna i sin Strava om inte jag har dem.

Hoppas ni hade en underbar nationaldag med massa cykling och annat mys. Puss!

 

Grattis på Cykelns Dag, cyklister och cyklarna våra! Tänk om vi svenskar skulle ta och slå världsrekordet idag? Hur ballt vore inte det? In på cykelnsdag.com och bidra med din runda, kort som aslång. Alla kilometer räknas.

Själv försöker jag att inte vara bitter här. Gårdagens solsvettiga promenaderier i vackra grannstaden Örebro (jobbade, dinerade, drack siciliansk öl etc.) resulterade i blåsor – nu öppna, voilà – på insidan av mina fötter. Idag kan jag knappt gå mellan skrivbordet och småätarkylen, än mindre cykla annat än armcykel som jag dessvärre inte har. Kollektivt synd om mig, tack tack.

Vill dock ändå fira Cykelns dag med att utdela lite klappar i form av några av mina cykliga guider, framtagna utifrån min egen och mitt cykelnätverks erfarenhet och research. Som vanligt gäller en lagom balans mellan seriositet och självdistans okay?

Till dig med respekt för sporten™ ger jag denna:

Min bästa guide till benrakning för cyklister

Till dig som vill hitta mod och verktyg för att hitta nya stigar eller (o)vägar ger jag denna:

Mod, nyfikenhet och planering – min praktiska guide till att finna nya vägar/stigar.

Till dig som vill föra över din cykelkärlek till ditt barn ger jag denna:

Guiden för dig som vill lära ditt barn cykelkärlek

Till dig som inte alltid kommer i mål på motionslopp och race ger jag denna:

DNF – en överlevnadsguide

Till dig som vill ge din älskling en upplevelse med hjälp av fantasin och cykeldatorn ger jag denna:

Vill du överraska din favoritcyklist? Sno hennes cykeldator

Till dig solskenscyklist som ibland ändå måste eller vill ut i regnet och trampa säkert ger jag denna:

Min bästa guide till säker och rolig cykling i regnet

Till dig som har precis upptäckt glädjen med landsvägscykling ger jag denna:

Tre grundläggande träningsråd för dig som är ny inom landsvägscykling

Till dig som är mån om både plånboken, planeten och cykelglädjen ger jag denna:

Min ovärderliga guide till ett billigare och roligare cykelliv

Till dig som behöver finna en plats där du törs övervinna dina rädslor ger jag denna:

Here is where no fear is (om min lilla modiga vägtutt)

Till dig som vill njuta både av aerodynamiken och av erotiken ger jag denna:

Sexliv vid cykelliv – fördelar och nackdelar

Till dig som vill glädja en annan cyklist ger jag denna:

Ett gäng sätt att glädja en cyklist på

Och till dig som vill greja cykel- och livets backar ger jag denna:

12 tips inför Rapha 12 Hills (eller någon annan backig utmaning)

Puss och ha en underbar Cykelns Dag!

God morgon världen. Hur kommer det sig att just när man börjar slappna av i sin tro att barnet fattat grejen med att sova till i alla fall sju halv åtta så stiger han upp… före sex? En söndag? Pigg som en techentreprenör? Lilla stackars mig.

Jag lyckas sno åt mig lite mera sömn med hjälp av barnvakternas barnvakter aka lego, teve och pedagogiska (dålig ursäkt men men) mobilspel – praise be techentreprenörer! – och kan titulera mig nästan pigg vid åttasnåret. I ett sms upplyser Nadja mig om att det är mors dag idag. Som vanligt har jag sett massa reklam för det överallt men inte fattat att det är just idag.

Anstränger mig något för att dra en inre reflektion kring hur jag är som mor, förälder, men är för mosig för några djupare tankar. Tröttheten efter ännu en veckas vab och de där missade sömntimmarna är påtaglig. Hankar mig fram genom att roa mig och Ivar bäst jag kan. Antecknar några fina komihågisar i Plutten-boken; här från Djurgården med Ivar och Andreas i fredags.

Nä så här kan vi inte ha det, sitta hemma och glo en sådan vacker dag. Jag utfodrar min soliga kyckling med lunch, dopar mig med en svartmuskig java nummer tre i ordningen och bygger upp peppen inför dagens äventyr.

Plötsligt messar även Jonas. Kommer förbi om 5-10 minuter oki? skriver han han och kommer förbi fullycrad och med en rosbukett i famnen. Hade letat tulpaner till dig överallt men hittade inget, så det blev rosor istället.

Vilken pappa du har Ivar. En unik, älskvärd person. Lova mig om du någonsin läser detta att alltid vara snäll mot honom.

Den soliga kycklingen ställer till med ett litet åskväder när han inte får något som helst paket, och inte ens några rosor!

Vi glider ut hela gänget. Jonas cyklar österut och vi söderut.

Mot dagens första anhalt –

Bauhaus! Romantiskt eller hur?

Nä men jag har sedan länge stört mig på ventilationsgallren som de tydligen heter som sitter mellan kyl och frys och överskåpen i mitt kök. Gallren är nikotingula, är typ lika gamla som fastigheten och vittrar bokstavligen sönder. Och då måste man palla sig till stadens utkanter och köpa nya.

Anna messar Lova skaka galler.

Tur att Bauhaus är ändå en ganska kul affär. Vi ränner runt ett bra tag och klättrar på saker och jag lyckas till och med få syn på något av en dröm. Fult som stryk är detta kar men fatta effektivt när det är som varmast ute! Wow.

Det blir förstås inga ventilationsgaller. Jag har ju glömt att komma ihåg (eller i alla fall skriva upp) höjdmåttet. Blir först irriterad men tänker sedan äsch vi kan ju köpa glass och något roligt istället, gallren får vänta. Så då gör vi så – köper glass och ett paket vägbommar till tågbanan där hemma. Mycket roligare!

Vädret är vackert och Erikslund (shoppingområdet) är fult; vill därför inte ha det som dagens sista cykelminne. Så istället för hemåt far vi ner på stan. Grönskan är bedårande. Vitt fluff snurrar runt i luften. Västerås är vänligt idag.

Vi parkerar ekipaget vid Brasserie Stadsparken.

Ivar går loss med spade i den renoverade lekparken i Stadsparken (jupp, så heter den). Jag vilar benen och solar nacken.

Plötsligt blir vi båda (eller mest jag då, men Ivar har ungefär samma matsmak som jag) brutalt sugna på något saltigt. Jag är inte hamburgareätartypen men Bastard Burgers burgare är gott. Extra stor portion pommes tack.

Och sedan cyklar vi hem!

Då har vi cyklat, och lekt, och ätit burgare och glass, sett snuten vänta ut något bus på Vallby (ett av våra mindre sömniga områden om man säger så) och blåst ut vita maskrosor och glatt oss åt de gula.

Och plötsligt är sömnlöshetens trista trötthet som bortblåst! Ersatt med sin gladare kompis postäventyrströttheten. Precis som vi gillar det – mors lilla hjärta och mor, alltså jag.

Puss och grattis alla andra mammor därute!

Måndag vänner! Ute droppar regnet, var blöt som en gåsunge när jag kom in efter förislämningen imorse. Tyvärr hade det inte hunnit bildas skojiga plaskpölar att cykla igenom med kärra, kanske i eftermiddag? Vi får hoppas.

I lördags bjöd Kristina till en fin klubbdistans uti Fjärdhundraland. I vår grupp blev vi fyra personer, tre “gamla” blårange plus en konditionsstark nykomling – välkommen till cykelgemenskapen Simon!

Kristina berättar om unika kyrkomålningar i kyrkan vi passerar på vägen till fiket.

En av sakerna jag gillar med Kristina är att hon är typen som blir uppspelt av nya vägar och lär sig gärna om platsernas historiska och kulturella bakgrund. En kunskap hon gärna delar med sig av till andra. Det blir ju alltid roligare att cykla ihop med en sådan person än med den som bara matar på, väg som väg ungefär.

Med Andreas uppvuxen i trakterna vi cyklade i samt den cykelglada Simon (åh, nybörjarcyklisternas glöd är den finaste sortens cykelglöd) blev vi helt enkelt en trivsam kvartett.

Fiket för dagen blev Härnevi Plantskolas Kaffestuga på landet. Fint att få hänga i ett lusthus och moffa i sig hembakta saker omgiven av vackra blommor, till salu och till beundro.

Nackdelen med att fikanjuta för länge är ju förstås att pulsen går ner. Men så är det ju precis varje gång, men också något jag glömmer varje gång.

Oavsett blev vägen hem bra trevlig och cykelmässigt karaktärsdanande. Först drog vi en paradrepa genom gulliga Enköping – tack för en för mig ny väg ut ur stan Kristina! – och sedan kämpade gemensamt mot vinden som började tillta ju närmare Västerås vi kom. Så blir det ju i en petite klunga: alla måste bidra, man kan inte bara gömma sig och fisa bakom andra hela vägen.

På vägen mötte vi flera klungor och solitärer: folks från Stockholm, Enköping, annanstans Uppland, folks som fikacyklade och så gode randolegendaren Blyckert som tränade inför Sverigetempot.

En helfin fikarunda med andra ord, tack Kristina & Co!

P.S. Du som cyklar eller vill cykla med VCK får gärna följa klubben på Insta där vi bjuder på roliga nyheter, engagerande medlemsstories och annat sjysst som komplement till hemsidan.