Vi börjar med de här. Hur fina? Mycket fina. Nästan lika fina som mina sprillans fizikisar som jag måste påklossa innan de kan börja jobba åt mina fossingar. Brukar ni också facetimea unboxing med era kompisar?

Nu när Tony har visat upp sitt ska jag visa upp mitt. Eller snarare berätta kanske.

Idag begick jag årets riktiga landsvägspremiär. Alltså jag hade ju cyklat racer tidigare i år också men inte i klunga med allt vad det innebär.

Fast i början såg det ut som att de där odjuren rådjuren skulle bli mitt enda sällskap. Hade begått misstaget att försova mig – till hemmaklubbens årspremiär klockan tio på Cykelberget. Fatta ironiskt. Jag som annars går upp mellan halv sex och sex.

Straffet blev ett nästan två timmars långt tröstlöst pinande i den värsta sortens västmanlandsvind, på den värsta sortens västmanländska vägar – de långa, öppna, utan en tillstymmelse till skydd. Det var tufft och det var kärvt och det var elakt, och jag hade nog ballat ur om jag inte hade ett litet mål i sikte – att hinna ikapp någon av klubbens klungor för att få wheelsucka hem i gott sällskap.

Till slut så kom jag fram till finfiket med det lättstavade namnet Skeppshandelns Stenugnsbageri och se där:

det fanns både gott om åkare och fika kvar att belöna sig med. Och jag behövde inte ens stressäta. Pust.

#fikaporr

And off we go! Tyvärr så hade jag likt förbannat dragit på benen rätt ordentligt med syra. Efter de inledande kilometrarna så sprätte blandklungans starkaste iväg och jag pallade inte rycket, mest mentalt faktiskt.

Men tro’t eller ej så blev jag uppringd, inväntad och peppad. Så gulligt blev rörd.

Kan inte påstå att cyklingen blev lättare efter det – folksen var starka, bra starka och kantvindarna bitiga brr. Men cyklingen blev helt klart roligare i det glada sällskapet vårhjältar.

Dags att sakta in

och skåla in landsvägspremiären!

Jag ba på Instagram (som jag har lite dåligt samvete för, man borde kanske lägga ut mer där):

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Den här lambiölen, åh som jag är värd den här lambiölen! I motvind har jag kämpat solo, i kantvind har jag lidit/njutit med gullisarna i #blårange (ni är mina hjältar idag @tbirath & Co ♥️). Som @eva_lindskog brukar säga – det är watten som räknas, och de har tydligen de där turerna med Thule i ur och skur ändå bidragit med (även om tro mig – jag är fint medveten om min låga ”placering” just nu). Varit stark och klen och darrig och säker. Nu är den riktiga landsvägspremiären avklarad och vet ni vad – det här sömnlösa osäkra knepislejonet är inte helt hopplöst. Och vägen till den där formen känns för första gången på två år inte omöjligt avlägsen. Nåväl skål för pannben och skoskydd. Puss! #roadcycling #afterbike #västeråsck.

Ett inlägg delat av Katja Fëdorova 🕶🎹💨 (@cykelkatten) 4 Apr 2020 kl. 6:46 PDT

Jo men så känns det idag och den känslan ska jag rida på en sväng. Strava här.

Puss och hoppas vindarna och benen var med er idag 💃