Hade efter mycket pust och stånk strippat min Charlie fri från diverse stänkskärmar och jox. Ungefär så här pigg jag är på småpickel på cykel:

Men igår så tryckte jag watt på grus (svenska för gravel, red. anm. 😉) och hade superlätt och trevligt!

Först ut i motvinden, genom stan, förbi industrierna, villaområdena och allt sådant.

Sedan gömd i skogen, borta från bilarna och från vinden. Massa lera, sladderisladd. Kul!

Sedan ut på asfalten en bit och då med vinden i ryggen, sicken lättnad, kommer inte ihåg när det hände sist?

In i skogen igen, vid Julpa, hem först på grus sedan på stig sedan på åkerlera, sladderisladd. Kul!

In i Rönnbyskogen vid Lajvarnas, ville ta ett kort med djurdöskallen som brukar ligga och drälla vid ingången till Lajvarnas Borg, göra en “always wear a helmet”-caption men nä, då hade de satt upp döskallen ovanför ingången och dit upp nådde inte jag.

Nåväl, snabba ben, hem, till duschen och salamimackan, sand och grus och sten och ler. Kul!

Sedan pyyys. Punka mitt i skogen. Mindre kul.

Kom på att jag hade glömt lagningsgrejerna. Mycket mindre kul. De enda man mötte var ju mtb:arna (fel typ av slang) eller löparna (noll slang).

Stämningen sjönk likaså graderna. Blåsigt blev det, och tårögt hos himmelsgudarna. Duschen och salamimackan kändes plötsligt långt, långt borta.

Tripp trapp tripp trapp lät mina gamla styva tävlings-Fizik på småstenarna när jag gick gruskilometrarna fram.

En vänlig förbilöpande själ upplyste mig om att det inte var så många kilometer kvar till spårets slut. Kilometer? Tack och lov tänkte hon spåret snarare än genvägen.

Men genvägen hittade jag till slut!

Skogen glesnade äntligen. Google Maps visade att labyrintvillaområdet Önsta Gryta var nära, precis bakom slyn på min ena sida.

Upp med cykeln på axeln, om det är något en minns från allt CX-tävlande så är det hur man bär snyggt. Krafs krafs genom snåret och så befann jag mig i Önsta Gryta igen.

Den vidriga kvarten i blåst och regn innan Jonas och Ivar hämtade mig med Saaben. Den gudomliga stjärtvärmen i bilsätet. Ivars snoriga puss – åh så gott det smakade med varmt småpojkssnor!

Hemma, duschade mig så het jag hann. In i taxin, snabbt mot stan. En öl och en burgare i glatt sällskap, en hel timmes afterbike, det var jag nog ändå värd efter 1,5 timmes intensiv cykling och så ~1 timme gång och hemfärd på det.

Tänk så klassiskt det är. När man inte har grejerna med sig så punkar man. Tror ni att läxan är lärd framöver?

…

Puss.