Mitt i bloggpausen kan jag inte låta bli att blogga om det här – käraste åbäket – premiärlejonet!

(och då menar jag inte le plutt även om det ovan gäller för honom också)

Imorse vaknade jag tidigt och av mig själv och inte det minsta uppgiven eller uppriven över den arla uppstigningen. Aldrig gillat tidiga morgnar, finns inget gott med dem, bara metallisk smak i munnen, aldrig känt någon som helst avundsjuka på de där wymtm-människor, inget fel på er men nu är jag inte sådan, det enda som är fint med tidiga morgnar är möjligtvis vara med om när stan vaknar, fast stan vaknar rätt långt in på förmiddagen så man hinner, och så kanske det där med att cykla ut i svalkan på Mallis eller i Frankrike (men inte i Norge, där är det mest rått på morgonen), och så alla morgonhimlarna då, fast solnedgångarna slår ändå soluppgångarna är väl de flesta överens om.

I rättvisans namn har Västerås bjussat på otroliga morgonhimlar hela hösten. Morgonens exemplar var inget undantag, flott att vakna tidigt till!

Här står de, anledningen till min uppspelta sinnesstämning!

Min Ivar och vårt nya fordon. Samma dag jag sålde bilen (förra måndagen) klickade jag hem en Cangoo Easy-E. I helgen hämtade vi den hos Actlife7 i käraste Sandviken och i söndags (o)roade jag mig med att nynna på än slank hon hit och än slank hon hit, och än slank hon ner i diket och lära mig att manövrera cykeln.

På asfalt och i terräng så klart – en cykel som inte tål lite terräng är inte någon att ha, så är det i min värld i alla fall.

Hur som är en trehjulig lådhoj inte alls samma business som en vanlig tvåhjulig sådan. Dels känns det som att bakdelen är frihopplad från framdelen vilket ger en illusion av vinglighet, dels måste man ta i och spreta med armbågarna och knäna som en annan överdriven mountainbiker när man ska svänga. Testa någon gång så fattar ni.

Men det hela är förstås ett klassiskt träningsmoment, ett litet nybörjarhinder att överkomma med hjälp av upprepningen, inlärningens moder.

Hur som så premiärade vi lådcykeln till förskolan imorse! I med batteriet, låsa upp alla x antal lås, hopp’ in ungen, let’s go

Och se, det gick bra! Hoppade av två gånger: första när jag hade tagit fel i en kurva så jag misslyckades med en skarp sväng och andra framme vid förskolan. Snyggt va? Och viktigast av allt: ungen var lycklig och jag osvettig för om det är något jag ogillar mer än ruskigt tidiga morgnar så är det att svettas när jag inte vill träna utan bara leva.

Här står han, vår flygande holländare, och väntar på: ett något bredare styre med smalare handtag, en skönare sadel, växeljusteringen samt fårskinnet som ska in för mys <3 Men det grejsar vi till helgen!

Och när jag cyklade tillbaka till hemmakontoret hade himlen börjat ömsa färg.

Så glad jag är för lådcykeln, vilken frihet, vilken grej.

hej hej

från er glada cykeltjej