Söndag lovers!
Eftersom det var ett tag sedan vi hördes är det nog på plats med en liten statusuppdatering på beståndet i min transport- och motionsflotta. Så att ni vet vad jag har att röra mig med (hehe).
Vi börjar med en överblick:
Och så ett fordon i taget:
Benen
Efter operationen för snart två år sedan då de plockade ut ett gäng avsnitt ur mitt vänstra bens trasiga kärl (om inte alla) slipper jag glida runt med två olika tjocka ben. Numer är de lika stora och lätt fluffiga 🙂 Eftersom jag inte sportcyklat alltför mycket 2023 är förstås vadmusklerna inte riktigt sådär väldeffade som det borde anstå en cyklist. Men nog finns det styrka i spirorna.
Bilen
Haters gonna hate men jag älskar min tysta, rejäla bil även om jag aldrig kommer att bli typen som väljer bilen framför gång, tåg eller cykel. Anledningen till att jag äger en bil är för att ta mig ut till jobbet i Stockholm eller platser jag mår bra av även under de perioderna jag inte mäktar med att göra det med hjälp av ovanstående. Och för att kunna transportera cyklarna förstås.
Tåget
På tåget är jag hemma. Så pass hemma är jag att jag försvarar detta mitt och grannarnas vardagsrum med alla medel – genom att t ex ryta åt de respektlösa som använder sina mobiler som högtalare eller grisar ner säten med sina skitiga sneakers. Förr eller senare lär jag åka på stryk men än så länge lyssnar de på mig. Hur som mår jag så gott som alltid prima på tåget. Det ger mig det perfekta gunget för att komma in i ett kreativt flow eller njuta av en god bok eller musik.
Voi
Bor man som jag i en stad med mycket opraktiskt dragna busslinjer så är det perfa med Voi de dagarna man har gått för långt och plötsligt måste fram eller hem fort. Mindre perfa för plånkan, men bästa tipset är att skaffa ett sådant månadspass så man iaf får gratis upplåsningar. 2019 rantade jag om sparkcyklisternas dåliga beteende i DN. Nu när nyhetsfebern har lagt sig, folks har fattat grejen med väjningsplikt och företagen som Voi, Qick osv. tar ett större ansvar har sparkcykelinfran etablerat sig som ett klimatsmart och gulligt transportalternativ.
Racern
Något är knas med Cannondales maskineri. Trots att den har varit på service på Sportson låter den fortfarande hes. Växlarna är inte heller tipptopp. I övrigt gör den sitt racerjobb. Hänger med till jobbet också, så jag kan glida runt på stan klackskodd under lunchen. Det senaste året har jag inte haft den sociala energin att cykla så mycket i grupp. Men vem vet vad som händer nästa år?
Gravelbiken
Min kära Trek Checkpoint SL 5 mår fine men står nu mest och glor i förrådet. Bakhjulet är av efter bytet av vevpartiet. Jag hittar inte snabbkopplingen i flyttkartongerna (ja, jag har flyttat till en annan lägga i Västerås). Fast det har gått över en månad sedan flytten. Har haft noll gravelbikemotivation den här sommaren, mest för att det har varit först äckligt varmt och sedan fett stressigt med renoveringen, flytten, nya jobbet och sådant. Men nu är min grustid här – hösten. Jag ska bara vila upp mig efter sommaren. Jo, ni hörde rätt.
Traktorn aka Stålis
Förutom min ex-cross Ridley är nog Stålis min mest älskade och sköna cykel genom cykeltiderna. Det sentimentala värdet är stort: det är främst på Stålis som jag har (bokstavligen) vaggat in Ivar i tron om att cykel är kung. Mil efter mil har vi lagt bakom oss, jag matandes på och han nyfiket gungandes i cykelkärran. Idag rattar han en växlad stigcykel. Och jag finner nog att Stålis har gjort sitt och bör hitta en ny ägare. Varför jag inte vill ha kvar Stålis som vardagscykel? Av en enkel anledning – den lämpar sig bäst för den som cyklar till jobbet i byxor. Jag gör det helst i kjol. Håll utkik i cykelsäljforum snart, en finare stålhoj får ni leta efter för det ringa priset!
Bubblare to come: en ny stigcykel för skogen och en Brompton för staden. Men först, sälja av ett par av de befintliga hojarna enligt min filosofi n-1+1.
Kom på att jag glömt det viktigaste fordonet: hjärtat. Där är skicket sisådär just nu helt ärligt. Rörigt, skört. Men det är väl som på Gardells t-tröja: “Livet suger, sen dansar man disco”.
Eller som i mitt fall syntpop som häromveckan på Kites magiska spelning i Dalhalla. Dansar inombords fortfarande.