Blogg

  • 3,5 år och 2 hjälmar äldre.

    Idag fyller vår Ivar 3,5 år!

    Det hade jag förstås ingen aning om när jag vaknade men efter 11:28 så

    (Okej got it, det var inte för Tiburtius namnsdag som det skulle bli kalas ändå)

    Siffror lämnar till skillnad från det mesta annat ungefär noll avtryck i min hjärna så att ens komma ihåg att tänka på datum?

    Å andra sidan vem bryr sig när det finns så mycket annat fint att komma på sig med att tänka på:

    som nackdunets lätta rörelse när jag varmblåser på det under nattningen
    eller uppsynen när du nakenfisar dig efter duschen samtidigt som du säger saker som det jag menar mamma, är
    eller tyngden av dina cirkus arton kilo stadig nallekropp när du dimper ner över mig vid halv sju-snåret på morgonen
    eller det faktumet att du har snart knäckt läskoden men gör fortfarande en fasansfull scen varje gång vi borstar tänderna
    eller när du sjunger hjärtligt med klar ljus röst osv.

    Hittills har Ivar lyckats avverka två hjälmar – en grön baby-Abus och en svart barn-Bontrager. Nu är båda för små.

    Därför blir 3,5-årspresenten en ny hjälm!

     

    För sådana saker glömmer jag förstås inte ser ni.

    Grattis min lilla stora kärlek och puss på er.

  • På rövarvandring i Svanå

    Hej friluftsbloggen.

    I söndags fick jag och Ivar finbesök av min bästis Nadja och hennes kids. Ända från Göteborg hade de kommit för att hälsa på sin familj och så oss då, den förlängda armen så att säga. Då solen sken och benen spratt bestämde vi oss för vandring och jag sa: Svanå!

    De flesta som cyklar eller bilar mellan Skultuna och de salanära orterna har nog passerat den lilla orten Svanå, en sisådär två mil från centrala Västerås. Oftast förundras man över den praktfulla allén, undrar vem som bor i de fina stenhusen och så är man ute på landsvägen igen.

    Namnet till trots ligger Svanå Bruk som stället egentligen heter, strax intill Svartån. Vill ni läsa mer om brukets anrika historia kan ni göra det här. Nu lägger vi dock bruket åt sidan och beger oss ut på vandring istället. För bara ett par hundra meter in på avfarten mot Ebba Brahes väg göms en av Västmanlands finare vandringspärlor.

    Med sina 3,5 km (markerad) led lämpar sig vandringsslingan utmärkt för vandring med småbarn. Vill man göra äventyret större kan man antingen dela upp äventyret i två dagar med övernattning i vindskyddet, fortsätta vidare på stigarna eller göra som vi – ta leden till vindskyddet och grusvägen tillbaka till starten.

    Först fyllde jag gänget proppmätta med torsk och jopp och kånken med ugnsvarma bullar, dricka och småcitrus. Nadja tog med sig svart termoste.

    Så packades vi alla ner i Nadjas folka och for upp till Svanå för parkering här.

    Det krävdes inte många steg innan vi befann oss mitt i sagoskogen.

    Medan jag mässade på om istiden passade de yngre i sällskapet att klättra upp på så gott som varenda bumling de såg. Detta gällde särskilt göteborgarna. Är man en boulderingfamilj så är man.

    Jättarna hade vält ned feta träd över leden Så spännande med alla hinder och faror! Nadja kånkade min kånken så jag kunde kånka unge ibland.

    Så kom dagens tålamodsprövning (för oss vuxna) – spången.

    Ivar beslöt sig för att klara spången på egen hand, utan hålla i handis, även när det var som smalast eller halast. Jag fick snällt gå bakom.

    Spången var lång och Ivar söndagschill.

    Storpojkarna väntade snällt in sin yngre medvandrare.

    En av de finaste sakerna med att vandra i Svanå är att landskapet hinner skifta art så många gånger under vandringen. Efter spången hamnade vi en vårlig trollskog.

    Någon kände för en liten paus men i övrigt höll sällskapet jämna pigga steg.

    Framme vid det efterlängtade vindskyddet! Trots uppmaningarna att vila benen tyckte vissa att det var skojigare att härja med ved och sota ner sig snygga.

    Mirakulöst nog var det inga som helst problem att sitta still och snällt så fort fikat åkte fram. Åh svart termoste, värmer som inget kaffe i världen kan.

    Efter rasten var det dags att vända tillbaka. Vill man fortsätta gå på den utsatta leden så får man ta broarna över Svartån längre norrut och gå tillbaka till bruket på andra sidan ån.

    Men jag hade en lite annorlunda plan i bakfickan.

    Cyklar man som en annan en del i krokarna så vet man att det finns en grusväg som går att ta tillbaka till bruket, öster om den ordinarie leden.

    Normalt är det inte sådär jippieskoj att gå grusvägar med småbarn – de blir ofta lätt uttråkade av att det inte händer särskilt mycket längs med vägen.

    Den här grusvägen är dock ett fränt undantag!

    Kringelikrokig är den, och kantad av istidens roligare lämningar.

    Och har man tillräckligt med tålamod och unnar sig små pauser då man kan sitta ner och bygga trianglar av pinnar eller betrakta fina blommor så kommer man till slut fram till

    Rövargrottan!

    Det coola med Rövargrottan är att det faktiskt är en före detta rövargrotta också och inget påhittat för besöksnäringens skull.

    Här gömde sig minsann en och en annan fredlös bonde, inte minst Erik Puke (senare halshuggen i Stockholm på det vilda 1430-talet) för att undkomma den svekfulla Karl Knutsson Bondes män.

    Utanför grottan hade några fredlösa bönder lämnat ett gäng frusna vegokorvar. Jag som alltid drömt om att kasta korv (något Nadja inte trodde ett dugg på) kände att jag hamnade på rätt plats. Jäklars va fint de flög! Grabbarna fick också kasta.

    Det modiga lilla sällskapet tog sig ner i grottan. Grottinterjören var rätt mysig, torr och sådär skönt sval. Att man såg ut gjorde att det inte var alltför läskigt. Dessutom kunde man speja ut.

    Nadja lyckades hitta den gömda rövarskatten: tre skimrande guldmynt med insida av goaste mjölkchoklad. Vilken belöning för modet!

    Efter att skatten hade blivit uppäten var det dags att lämna grottan och sägnerna för den här gången.

    När kramarna blandades med hårdare klappningar och antydan till gnäll visste vi att det var så dags att åka hem för middag och vila.

    Men först lite bomåkning, något jag hade alltid drömt om och grabbarna likaså verkade det som!

    Tack Svanå! Det är med stolthet över våra småttingarnas uthållighet och glada friluftarhumör som vi lämnar dig för den här gången. Vi ses snart igen.

    Vill ni också vandra i Svanå? Här är en bra karta.

    Puss.

  • Clean pineapple mountainbike!

    I have a bike

    I have a cleaner

    Ah

    Cleaner bike!

    I have a bike

    I have a pineapple cleaner

    Oh

    Clean pineapple mountainbike!

    Nu doftar Superfly underbart tacky cykelrengöringskemi – ha så romantiskt på Rocklunda imorgon Freddan!

    Puss.

  • Ingen bil på vägen, bara du och jag

    Hej lördag. Har jag sagt att jag älskar utflykter? Ja i typ vart och vartannat inlägg Katja, svarar ni säkert och rullar med ögonen.

    Jo men säkert, hade jag haft mer tid ork etc. så hade jag startat en renodlad utflyktsblogg. Alltså en blogg som vigs åt ren och skär njutningsutflykteri, inga omständliga hinklistor eller livskrismässiga utmaningar där inte.

    Vem vet? Kanske i framtiden så? Under tiden får ni mysa runt i kategorin Äventyr med barn och som idag, hänga med på en alldeles anspråkslös, klassisk cykelhelgutflykt med mig och Ivar

    Hämtar hojen (som jag har glömt på jobbet) och passar på att rädda en mogen banan på det helgtomma kontoret och tanka lite energi och samhällsbyggnadsintryck på köpet.

    Fyller på cykelflarren med färskt vatten

    And off we go i den kalla, klara mälarluften. Kör längs med sjön – hej hej alla! vinkar Ivar – vi babblar på – kör man lagom lugnt vilket man ju gör när man cyklar stadsnära så hör man varandra – sjunger a cappella – sopbilen är stooor! –  diskuterar det vi ser och svarar på alla varför vi ställer till varandra- varför gungar bron mamma? – varför glänser vattnet Ivar? – räknar byggnader – sjunger ut alfabetet – siktar mot den där nya lekparken nära pappas jobb

    Sladdar in på lekparken, men finns det något cykelställ? I brist på ett får det bli en parkbänksparkering.

    Åh vilken glad och rolig lekpark!

    Efter en bra stunds solo- och sociallek börjar det kurra i magarna hos sällskapet mamma & Ivar.

    Vilken tur att inte så långt från lekparken ligger…

    …Lidl!

    Ingen mataffär klår Lidl när det kommer till vårt kanske favvofika under credit card-cykelutflykterna – karelska piroger och ekojos.

    Vi sitter ner på den solvarma trottoaren utanför Lidl och mår oss en bra stund. Fina cykel- och lekkilometer i benen kräver sin paus.

    En mamma med sin unge som kör spontanpicknick utanför en mataffär är fortfarande en udda syn i en mindre stad där de flesta tror sig behöva bilen även på de korta sträckorna till affären, även om affären råkar ligga den rikaste stadsdelen.

    Men, som jag brukar förklara för de av mina nära som lägger alltför mycket tid på att bry sig om vad andra tycker och tänker: tyckerier är inte vårt utan tyckarnas bekymmer.

    Solkatten Ivar får de flesta att tina upp och le, även de mest sammanbitna typerna som lämnar sina fordon med stånk och suck. Och tvärtom – varje gång Ivar ser någon cyklist särskilt i hans ålder så skiner han upp som en sol. Åh, denna vikten av förebilder.

    Nu har vi fikat upp och det är dags att cykla hem.

    Utflykten är över men intrycken och leenden består.

    Puss.

  • På kvällshärj i skog med Superfly och Mattias.

    I torsdags lånade jag så åter Freddans underbara Trek Superfly!

    Sist jag lånade cykeln var i höstas då jag gick (och sladdade, sprätte, hoppade osv.) cykelguidekursen i Nora.

    Damn jag älskar den här hojen.

    De små skavankerna åsido (japp, gaffellåsningen är också krajad så den är i konstant slakläge men hallå, det är ändå en mtb och man kan ju faktiskt alltid jobba med däcktrycket också host). Har suttit på ett helt gäng mtb. Främst HT då, men även en och en annan fulldämpad. Ingen har kommit i närheten av Superflys komfort, snärtighet och liksom, racig mysighet?

    Om man bortser från den supersmala sadeln då men så väger ju Freddan typ femton kilo mindre än jag.

    Jag!

    Kortärmat underställ + arm screens (pallar aldrig tjocka armvärmare), lite stadigare sportbehå, yllekrage ylletröja, väst, långbenta bibs, yllestrumpor, styva mtb-skor (glömde mina mjuka diton uppe i byn i helgen) samt äntligen nya linser så jag faktiskt ser någonting också.

    Såg förresten efter passet att pälsängrarna hade varit i farten också. Lite deppigt ändå att mitt längsta samboskap är det med mina pälsängrar

    men sorry, avviker från temat

    Bäste Mattias V hade ju hört av sig och ville låta sig stigguidas på sin nya – och första! – mtb-cykel.

    Mattias V är ingen klenis. Han är både en hardcore-dykare (vi snackar allt från skeppsvrak till exotiska grottor till skärgårdsostron) och en allmänt stark person som har fixat klassikern mm.

    Med är man ny på mtb så är det förstås på sin plats med lite mtb-specifik teknik också.

    Tekniken är ju som bekant en färskvara. Därför ville jag inte börja med diverse namnsatta* drops och hopp. Hellre få till ett sjysst flow samt hinna ta momenten ett i taget.

    Det fick bli de mildare brötisstigarna (nivå blå) under, uppför, på och utför åsryggen som avskärmar Västerås från det övriga österut.

    Den typen där det mesta fixas med fart och flås och där man inte behöver hoppa av alltför många gånger, även om man är relativt ny och modig som Mattias V.

    Och på tal om modig. Vid ett tillfälle åberopade jag bon courage (ni vet, mitt lilla cykelmotto).

    Nu tycker jag att du ska ta och våga, sa jag till Mattias. Lätta på bromsarna och släpp taget.

    Och om han gjorde det! Ett rent nöje att se.

    Min cykel uppförde sig exemplariskt. Och jag undslapp framhjulspunka yey!

    Här gör Mattias en cool grej och vågar sig utför en riktigt nervig brantis (Baksidan av Ubbes backe-segmentet). Applåder.

    Också snyggt med det underbara, svala soliga kvällsvädret. Vilka vyer uppifrån Badelundaåsen! Men orkade inte fota vädret, hade för roligt.

    Tillbaka till stan blev det supersnälla grusstigar och cykelbanor i motvind, allting för att känna att man levde in i det sista.

    Sjutton km mtb, finemang.

    Imponerande cyklat Mattias – och tack som stod ut med min obligatoriska felcykling (som resulterade i klättring över en grustäckt snöhög…). Hoppas vi ses på fler turer framöver.

    Alltså helt ärligt varför äger jag ändå inte längre en mtb? Varför?

    Just fasiken det för att jag har nyligen köpt en ny GB, är ensamstående mamma, borde kanske någon gång palla skaffa en någorlunda fungerande bil, renovera badrummet etc vuxet. Någon cykelmåtta får det vara. Äsch, ursäkter ursäkter…

    Puss.

    * Här i Västerås namnsätter vi våra drops (och ibland även tuffare backar) efter folks som gjort sig sådär riktigt ärofyllt illa i dessa. Och efter SM förstås!

  • Cykelögonblicket 14:45

    Från ingenstans dök hon upp och ville gosa med allt och alla. Slank in i huset genom garagedörren, hoppade upp i bilsätet när Jonas skodde om saaben till sommardäck, skulle prompt blötpussas som en annan Delilah och utövade mjukt kattmotstånd när hon inte fick komma in i köket på kvällen.

    Så lätt, så välskapt, så nyfiken och med en solklar förkärlek till behjulade ting.

    Strax innan vi ska lämna byn får vi varsamt lyfta av henne från cykelhållaren där hon har parkerat sig mellan min GB och Ivars NBD.

    Nya fina cykelkatten.

  • Vilken mtb-/GB-/roadietyp är du? (Tre cykellistor)

    Hej tisdagskväll, här kommer ett gäng glada cykliga tips för er i behov av något humörhöjande, voilà:

    1) För gravelbikers: My MTB mates hate my gravel bike (But not every gravel biker is a gravelw*nker).

    Bildkälla

    Listan med de 3 vanligaste (!) gravelbikerstyperna. Obs att listan är förstås mer anpassad för Storbritannien än för Sverige men bortsett från de små kulturella skillnaderna i vad man beställer på café – håll med om att du känner igen dig i typ..?

    (Jag ska inte sticka under stolen att jag är en etta – The Roadie Gravel Biker. Japp, även som icke-tävlande är jag nog ändå en etta, om än en något mer chill sådan)

    Vilken typ är du?

    2) För mountainbikers: Våra cykelkompisar – 7 älskade och hatade karaktärer.

    Bildkälla

    2.

    Happyrides matiga lista med de 7 vanligaste (!) mtb-cyklisttyperna. Här snackar vi svensk humor, utförlighet och till på köpet även illustrationer.

    (På mtb är jag nog en stolt blandning mellan Skrotcyklisten och Ursäktaren – beroende på dagsformen förstås, och för att jag av någon anledning aldrig tror mig förtjäna en high-end-mtb). Fast nä vet ni, jag är nog snarare Motsvarigheten till gravelbike-listans Etta – The Roadie Mountainbiker. Varför saknas denna eminenta kategori?)

    Vilken typ är du? 

    3) För roadies: 12 Types of Road Cyclist We All Know

    Bildkälla

    Den här listan har förvisso några år på nacken men kom igen, hur mycket utveckling sker det egentligen under hjälmarna på landsvägsåkarna (undertecknad inklusive)? Det är väl zwiftien som har tillkommit då. Här möter vi de 12 vanligaste (!) landsvägsåkartyperna och hah, jag erkänner – jag känner de flesta av dem.

    (Värre än så – jag är ett par av dem själv. The Late One, The Commuter (paradoxalt nog med tanke på att jag är också The Late One) och så här års – The Wheelsucker.)

    Vilken typ är du?

    Var inte blyga nu, kommentarsfältet är öppet. Puss.

  • Två stycken skogsrån och en knippe grusvägar.

    Måndag riders!

    Har ni tänkt på att vi gruscyklister är rätt så lika skogsrån? Söta och släta (bortsett från vissas randoskägg då) framifrån – men fulla av diverse jox och skit i bakfickorna, under sadeln mm bakifrån.

    I lördags då, efter en lång förmiddag med Hotwalk-cykling och påskmatöverdos bestämde sig päronen Katja och Jonas för ett stycke skogsråterapi på grus och gräs i kvällsljuset.

    Jag hade lagt rutten i händerna på Jonas, han är ändå från trakten och kan skogarna bäst även om jag har också lärt mig att hitta efter alla dessa år.

    Ska dock inte sticka under stolen med att Jonas är bäst på rutter

    och cykelbalett obv.

    Jag är dock rätt duktig på att cykla vilse med flit™ samt på att klättra upp på saker!

    För att inte komplicera saker och ting för mycket hade Jonas tagit ut en lättsam rutt på skogsvägarna runt den glada byn Vinnersjö. Vinnersjö har bland annat:

    – Simonsson & Söner Såg AB

    – ett oklart när öppet-café där man får sitta på plaststolar i och bredvid en rostig buss

    – Anders W Jonsson, en omvald riksdagsledamot C

    – kor.

    Förutom det ovannämnda har Vinnersjö också ett förbaskat fint skogsvägnät fullt med naturmässiga och människoskapta upplevelser.

    Granna färger

    till synes slumpmässigt utplacerade småstugor

    gamla broar över porlande åar och bäckar, perfekt för skogsråhärj,

    och så det där ständiga ljuset som skiftar uttryck efter varje tramptag.

    Min goa Charlie gjorde ett fint jobb trots att jag hade latat mig och inte släppt ut tillräckligt med luft ur däcken före turen. Nu när jag kört in cykeln är jag dock bombis på att jag måste ha en ~1 cm kortare styrstam, en storlek bredare sadel samt flytta flaskhållaren bak (obs det sistnämnda har förstås ingen bikefitfunktion men ni fattar grejen tror jag).

    Efter ett gäng mil tackade kvällsljuset för sig för dagen och vi återvände till Hedesunda.

    Puss och gos och här är rundan.

  • Långfredagsmtb i Hedesunda.

    Hej från Haga cykellovers.

    Tänk att det är redan april och allt. Hade tänkt att skämta den första (ah men om triathleter, bar ends, sockor och cyklister, det vanliga ni vet) men hann inte. Lika bra kanske, färre kränkta triathleter och tyska touringturister är väl ändå trivsamt.

    Nåväl, hey vad det stormar ute – helt underbart rivigt, stönigt, som en hit av Wuthering Heights-kalibern! Före Ivar skydde jag allt som våren hette (utom regnen och stormarna då förstås) men inte nu längre. Varje dag läker han mig och föder mig på nytt, min lilletutt, utan att veta om det. Har gett mig en extra snygg fylligare kropp och ruskat om i hormonbalansen ordentligt, säkert därför är våren inte lika läbbig längre.

    Men just fanken, skulle ju cykelblogga. Något jag hade tänkt göra under hela påskhelgen i Hedesunda men som rann ut i sanden på klassiskt vis. Kan vid sådana tillfällen både sakna blogga och älska makten att skita i’t. Fördelen med att låta cyklingen och skrivandet förbli just en passion med betal enkom när jag själv känner för det.

    En av målen med påskhelgen uppe i gästrikebyn var ju att träna Ivar på att handskas med sin nya Vitus 16. Det kom av sig det också – lillen blev så glad av att återse sin älskade cykelbana (aka byns fräna pumptrack) – att han hellre gled runt på sin något för lilla dandy horse än sökte bemästra trampcykeln. (I rättvisans namn tog han ett par varv inne i garaget med farmors stadiga hand som höll bak i sadeln men det var ungefär det också)

    Jag inspirerades dock i alla fall.

    Lycrade upp mig för en tur i skogen och lånade Jonas mammas fina hardtail, nu extra skön med en bred skårig sadel istället för den gamla smala.

    Tackade himlen för dess vänliga uppsyn den bistra vinden till trots

    och drog ut på min numer traditionella mtb-varv som i: upp på åsen (bakom pumptracken), åsen nästan hela vägen till elljusspåret, sedan mtb-femman (finns längre men ville inte äventyra kroppen pga. postförkyld som vanligt), och så tillbaka då.

    Bjöds på diverse underlag och små utmaningar på turen – fallna grenar, uppstickande rör (måste dit och neonspraya så det inte slutar riktigt illa för någon!), vattensjuka myrar och så en backe eller två. Benen pallade tack och lov bära mig uppför de flesta backarna utom en, en ettrig brant rackare strax efter ett svampigt mossparti där jag aldrig lyckas få upp farten. Den dagen jag klarar den knäppan är jag en drottning alltså, i alla fall i mina egna ögon.

    Hade oavsett dundermysigt, humöret åkte upp, fick till och med en hästpuss på vägen hem.

    Dagen efter vankades en längre grusrunda på en annan maskin ↑ men den turen får bli en egen story!

    Puss och tack för det alltid lika effektiva och intensiva lidandet bästa nöjesgrenen mtb <33

  • Pluttens vårliga cykelpepp.

    Så stolt han är min plutt, över sin nya cykel med tan walls-grusdäck. Min nya cykel, säger han leende. Samma färg som mammas! (han menar min stads-Sirrus, även den äggörtslackad)

    Men stoltast är nog ändå jag.

    För bland alla hönsigheterna som Är ungen redo för en så pass “stor” hoj? Tänk om han cyklar för fort och hinner inte stanna för hinder och fara? Är han kanstensmogen? Är han villakvartersmogen (host host Jonas)?

    så känner jag ändå att wow, vad häftig han ändå är, som är så orädd och som har så bra balans och som redan i julas – bara någon dag efter att Vitus 16 unboxats framför de stora ögonen – vågade trampa några gräsmeter på hojen utan att någon eller något höll i honom eller cykeln.

    Nu återstår en hel knippe steg och tålamod innan Ivar har full kontroll över cykeln och cyklistkroppen sin. Desto roligare känns det med den kommande påskhelgen samt det faktum att det är vår och barmark!

    Hah inser att jag är minst lika uppspelt som lillridern själv. Den bjuder jag på.

    Bjuder även på min Guide för dig som vill lära ditt barn cykelkärlek. Och snart på en acid kiwi-grön Specialized Hotwalk till salu för sjysst pris. För så gör vi i familjen Fedorov/Wiking: n+1-1, för hållbarhetens skull. 

    Puss.