Ett önskeinlägg om min allroundstålis.

God morgon!

Det är lite lustigt att den cykeln jag får flest frågor om och komplimanger för är också min allra enklaste och faktiskt billigaste (förutom biltematrallan då) maskin. Vilket är ett av bevisen på att fint och trevligt inte behöver kosta en förmögenhet, bara man köper det som känns rätt för en och råkar ha ett öga för vackra ting (ping herr Wiking som tipsade mig om cykeln).

Här kommer därför inlägget om min allroundstålis.

Cykelpersonen ifråga är alltså en 2018-års Vitus Substance gravelbike med stålram och heh, Sora-grupp. Pjäsen är rejäl. Andra rejäla saker är bockstyret – både asabrett och utsvängt – och däckutrymmet. Cykeln är preppad för skärmar, pakethållare mm praktiskt. Meningen med designen är väl att man ska kunna kånka så gott som hela sitt hem på den när man är ute på sina bucketlistäventyr någonstans i bortre Asien eller var man nu tycker om att bucketlistäventyra.

Jag har aldrig riktigt gillat bucketlistkonceptet (konstgjord  lyckoplanering ger mig ångest) men i och med Hoppetuss entré ställdes jag inför en ny, mer vardagsäventyrlig utmaning. Jag behövde en rejäl cykel som uppfyllde mina tre önskemål:

ett) att tjäna som skön och trygg draghäst åt Ivar-i-Thulen

två) att tjäna som skön och stabil träningshoj för arla morgonträning på vägen till jobbet

tre) att tjäna som skön och tålig allvädershoj för allehandla jobbpendling

Kraven var också att cykeln skulle ha ett bockstyre och ett någorlunda lågt pris. Tyvärr är ju Västerås kanske landets cykelstöldigaste stad så kravet på “icke-stöldbarhet” fick tyvärr strykas. Det går ju ändå inte att lämna cykeln ute på stan över natten eller så, då får man faktiskt snällt ta biltematrallan och hoppas på det bästa. Men jag har ändå investerat i ett rejält och försäkringsvänligt lås för de gångerna jag lämnar cykeln utanför Ica eller F&S till exempel.

Nu till utvärderingen. Komforten är fantastiskt hög. Jag känner mig nästan bortskämd i sittställningen när jag rattar min stålis. Det är en grym egenskap särskilt när jag cyklar med Ivar. Då kommer liksom ingen kilometer gratis så att sitta skönt är prio. Cykeln känns trygg och stabil, både på asfalt och på grus/lättare stig. I början kändes det breda utsvängda bockstyret som ett skämt men nu har jag vant mig vid att ha det gött i cockpiten under vardagsturerna. Sora-gruppen är ju en Sora-grupp men gör sitt jobb fint.

Nackdelen är förstås hjulen – något som det nästan alltid (okej, alltid alltid) spars in på när det ska göras prisvärda cyklar. Alexrimsparet är ett tungt och rätt svampigt stycke och kanske den enda detaljen på cykeln som gör mig på dåligt humör. Jag kommer att byta ut dessa hjul mot ett par lätta och sköna så fort jag hinner och orkar och senast efter vintern. De medföljande WTB Riddler-däcken (37c) är dock kanoners på så gott som alla underlag. Fast nu blir det ju strax byte till dubbdäck.

Summa summarum är min lilla stålis absolut ingen lättviktsraket men dock en trygg allvädershjälte som gör ett fint och tålmodigt arbetshästjobb och som inte ser för sportig ut så jag trivs med den även när jag är off-lycra. Kan varmt rekommendera den här modellen till er som vill ha en fin allroundcykel för diverse terräng och väder eller till er som vill ha en prisvärd bikepackergrusis.

Puss.