Hej men nej Katja, här satte vi morgonkaffet i halsen, tack för den inläggsrubriken, kunde du inte startat med något lite trevligare som ett första inlägg efter bloggpausen? Något mer uppfriskande och i en anda av framtidstro, typ något om dina nya hälsovanor, om att dina ben är åter lika crisp som höstluften eller om att du i alla fall har en ny cykel att skryta med?
Och dessutom. Varför berätta om något som hände förra sommaren? Är inte det lite old news? Vi kräver nytt! Och fräscht! Och vitt som ett nybygge i Linköping!
Well well mina vänner, det enda som var vitt – eller hade varit, innan allt grusdamm hade ätit sig in i yllet – var förstås mina strumpor.
Det sägs att man inte ska köra Aur Gotland (som är ett litet vänskapligt ride à tre dagar på gotländska grusvägar) på racer. Och kör man allt tjockare än racer så måste inte strumporna vara vita, eller ens så där perfekt lagom långa. Men snälla kära, sedan när gör jag som man ska, eller som man bör för den delen?
Så där var jag, mina smutsgrå strumpor, min postpunkiga (som i seriepunktering, inte som med i Joy Division) Cannondale, ett gäng rabbis (som i djur med svansfluff, inte som män med tinningsfluff) och så John och Karim på varsin – tadaa! – gruscykel.
Det var dag två, det var svettigt, vi hade cyklat sedan tidigt på morgonen och nu minns jag inte exakt var vi befann oss geografiskt men det var cirka fyra-fem mil kvar till vandrarhemmet där vi skulle härbärgeras för natten.
Vi hade slut på vatten i våra flaskor och det var, eller i alla fall kändes som, okalkylerbart långt till närmaste eventuellt öppna café där vi kunde fylla på.
Karim, som var den starkaste av oss i sällskapet, matade tappert på och det gjorde nog John också men jag började smått säcka ihop och tänka deppiga tankar. Vi måste hitta vatten.
Så när en lantlig kyrka, slank och kalkstensgrå som mina sockor, dök upp i vårt högra synfält så låg lösningen framför våra ögon.
Bokstavligen.
En vilsam kyrkogård bredde ut sig, och vid kanten av den så fanns det en slang. Med en kran. Kranen läckte, små dyrbara droppar av hopp för en uttorkad cyklistorganism.
Titta! Här kan vi dricka, ropade någon desperat i sällskapet, eventuellt jag.
Men är du säker, är det verkligen dricksvatten i den där slangen? försökte någon annan i sällskapet, troligtvis John eller Karim (rabbisarna hade droppat vid det laget).
Äsch, det brukar det väl vara, hemma i Västmanland är det allt som oftast superfräscht dricksvatten i kyrkogårdskranarna, det för att folks ska vattna och dricka, vi kör! (hon med låg impulskontroll igen)
Karim lät sig inte övertygas. Kanske besatt han störst självbevarelsedrift, eller känsligast näsa.
Men John och jag, vi fyllde på. John tog en klunk. Jag tog en klunk.
Det tog ett par millisekunder, den tiden det tog för eftersmaken att blomma ut, men sedan spottade vi och unisont nästan kräktes ut vätskan.
Det smakade ruttna ägg. Utgången jäst. Det smakade skevt av umami, det smakade sjukhusbädd och fan och hans moster och ändå så där vidrigt subtilt och någon, jo men det var garanterat John eftersom jag hade fullt upp med att spotta och svära, John grimaserade det båda knappt vågade tänka:
Vi hAr prECis smAKAt döDa mÄNNIskoR
bluäÄÄ
…
Jisses vad fort vi cyklade därifrån. Tröttheten som bortblåst. Vi trampade som besatta, vi försökte prata om levande friska ting typ blommor och havet och rabbisar och caféer med hembakt, vi skojade och gjorde allt för att få bort minnet av smaken.
Till slut kom vi fram till ett fult nyrikt område där vi landade på ett fult nyrikt fik med svarta plastiga möbler och överprisad automatespresso.
Fabriksproddade bakverk och iskalla fantor på tapp.
Jag stal till mig gratis (det kostade tio spänn annars) läskpåtår och drack mig kletig om munnen.
Livet tillbaka.
hej på er
(Och innan någon får för sig att jag vet hur en flytande döing smakar – nej, självklart vet jag inte det. Men känslan var som att man vet när man vet. För vem vet?)
