Sitter här på soloträbänken utanför Ica Heby.
Retar alkisarna. Det är deras bänk. Minst två alkisar har blängt sur på mig.
Ingen större skillnad på en vindpinad cyklist och en hårtlevad alkis egentligen.
Båda är beroende av sitt, båda hänger hålögd på diverse nersuttna offentliga möbler, båda dricker en sjujäkla massa vätska (infoga valfri).
Sitter här och gottar mig ur kassen full med mums från affären (klart en handlar helst när en tränat, det är då godsakerna ramlar ner i korgen fortast!) Äter en skiva kvarnbröd, en kinderchokladkaka och dricker något sött sliskigt mumsigt ”med mycket protein i” (you’re right).
Har plågats i ett gäng mil. Mest grus, lite asfalt. Mest regn, lite augustisol. Inte en meter utan byig, brusig, elak motvind. Typen som sänker ens fart i samma takt som den sänker ens mojo.
Trycker i mig mina kolhydrater och förbannar motvinden.
Kvällssolen kommer fram. Skiner på mitt svettsaltiga fejs. Solkattar i pannan.
Måste nuddat pannbenet, för jag blir slapp och skön. Mellow. Som efter ett riktigt långt bad.
Major bikefullness på Hebys flottaste alkisbänk.
Jag flyttar på mig. Ger plats.
Mmmotvind. Mmmellow.
