Cykelkatten

Afterbike, afterglow

Bild från i lördags, tänk va mysig cykelaffären som legat där i Gamla Stan måste varit.

Glad måndag cykelvänner!

Igår vaknade Sverige till sin nationaldag och jag till min (och mina föräldrars som hade världens mod att lämna allt och bara dra) tjugoettårsdag som svensk invandrare, eller invandrarsvensk, hur man nu säger.

Kände både glädje och vemod. Kände många känslor, tänkte många tankar, det blev överväldigande, jag måste cykla för att hjärnahjärta inte exploderade.

Bestämde mig för att slå tre flugor i en smäll:

🦟 hedra vårt fina cykelsverige med en längre tur genom ett gäng landskap

🦟 återse min goa pojke tidigare än sent på kvällen (vi byter på söndagar även om det är inte skrivet i sten, ses ju varannan dag allihop i alla fall).

🦟 ge hjärnahjärtat ett andrum och en sorteringsmöjlighet. Ni vet ju cyklingen, den bästa medicinen.

Och så blev det! Västerås – Hedesunda, bildbomben here we come:

Hade en ganska light rigg: två vattenflaskor och så lilla raphiduran med ombyte i

och min ständiga sekreterare sedan 2012 punkasockan uppepå sadelväskan.

Var dagen till ära lycrad i mestadels svenskdesignat, både bibsen och tröjan från Sigr som varit gulliga nog att skicka mig lite kläder på provcykling (obs ej betalt reklamsamarbete, hade förstås märkt ut annars).

Började turen naturligt i Västmanland, Västmanlands län, Svealand. Lätt bris österifrån, helt okej faktiskt, nästan så det kändes fräscht ett tag där.

Blev förstås genomsvettig ganska så omedelbums ändå, det berodde nog på pms också. Pms är i mitt fall starka ben, varmare kropp och känsligare själ.

Bejakade i alla fall den där känsliga själen genom att lyssna på god musik som fick strömma ur mobilen i bakfickan. Har jag berättat om bakfickemusiktricket? Kolla: ju grymmare musik, desto fortare man vill trampa, eller hur? Men ju fortare man trampar desto mindre musik hörs pga. vindbruset etc. Brukar sparra mig själv genom att trampa så hårt så musiken försvinner helt eller tvärtom, tvinga mig själv till stabilt trampande genom att söka hålla musikvolymen på samma nivå. Men visst, hade jag inte blivit av med mina AirPods Pro så hade jag skitit i bakfickemusiktricket och hellre njutit av enkom musiken. Men men

Rekommenderar alla att cykla till klassisk musik då och då, filmkänslan förstärks och även naturförundran.

Bytte både län och landskap efter Bredsdal. Så lummiga och tjusiga är upplandsgårdarna!

Passerade loppisar, husfolks som klippte häck, aktiva som nedlagda lanthandlar.

Så vilsamt med äldre bevarade hus med organiska former och kulörer, inget sterilt stilrent svartvitt fyrkantigt där inte.

Tog lunchstopp efter cirka sex mil. Ica Heby är en stor favorit även om min bästa alkisbänk var upptagen (och då inte av några alkisar utan av glassätande pensionärer, skandal). Nåväl, man kan inte få allt

men man kan få en buffelmozzarella, en ostfralla och en chokladdryck. Syrligt, mättande och sockrigt. Mums! Hade gärna lagt mozzarellan i cykelblöjan kan erkänna, så sval och skön och mjuk den var, men hur skulle det se ut

…och kännas

…glöm idén.

Så fortsatte jag genom Uppland, passade på att njuta av allt blomster och tänka på min lilleplutt som jämt ber mig att plocka någon blomma som han kan sitta och viska till och pilla på i vagnen.

Körde en bra bit på gamla 56:an. Den var tung, tog inte ens något kort. Tänk er själva – mil efter mil i stekande sol, torr tallskog på ena sidan, torr tallskog på andra sidan, knappt någon skugga och lätt, lätt uppför. Kunde inte låta bli att dra paralleller till livet, skeden man bara måste ta sig igenom, tillfällen som inte är så hemska men som inte är så roliga heller, tramp tramp.

(brukar normalt undvika cykla hela gamla 56:an mellan Heby och Tärnsjö men ville fram lite fortare den här gången)

Next stop Tärnsjö, Sveriges myggtätaste ort. Grattis Tärnsjö era stackare!

Och grattis myggan som lyckades grabba åt sig lite cyklistblod från cyklistens ehm… mozzarella under pinkpausen.

I Tärnsjö gjorde jag resans andra gottmastopp. Det blev en frostig (mm) renklämma, en citronmuffins och en iskall havrelatte.

Satt, åt, spanade in localsen som kom i bilar och köpte enorma mängder kolsyrat vatten. Har inte sodastream nått Tärnsjö än? Äsch jag har ingen sådan heller hemma i och för sig. Men i år så!

Läste lite på affischtavlan – varför känns det som att det alltid händer mer på småorter än i storstäderna, är det för att allting är samlat just på en och samma affischtavla så det blir sådär plottrigt och glatt?

Gick förstås inte med på betelbetet utan cyklade vidare.

Det finns så många grus- och gräsvägar som lockar i trakterna kring Dalälven – men nu hade jag bestämt mig att undvika avvikande beteende och hålla mig till landsvägen.

Med ett par små undantag herregud det går ju inte att låta bli ibland (Kerstinbo byaväg är en liten asfalts- och gruspärla som löper parallellt med 56).

Så lummigt! Så tjusigt! Och ingen punka pust.

Rätt som det är slog svalkan emot mig. Efter bron över Nedre Dalälven, med sina forsar och glada fiskegubbs, så cyklade jag så äntligen in i Gävleborgs län, Gästrikland, (Södra) Norrland.

Norrland! Mina axlar sjunker alltid ner så fort jag är i Norrland. Norrland, Sveriges medicin.

Började vid det här laget känna mig ganska mosig. Tål ju inte värmen så bra som ni vet. Värst var stjärten, tror inte riktigt hon och Shimano Turnix-sadeln är sådär jätteöverens ändå.

På köpet gjorde sig himlen beredd för att åska av sig lite. Komsi komsi snälla bad jag men nä. En blixt såg jag, och fick två sketna droppar ljumna som svett, på min redan blöta panna.

Men det blev i alla fall grått och för blicken vilsamt. Alltid något.

Nu vill jag skriva vips så var jag framme.

Men alltså, den sista milen var dryg. Riktigt dryg. Värmen muckade gräl med mig. Mensvärken tilltog. Inkråmet “där nere” hade behövt sig en extra dos chamoiskräm, något stupid jag förstås hade glömt att ta med mig. Cyklade mest stående. Hade för länge sedan slutat nynna på glada melodier. Fick dock lite slutpepp av en kolonn långtradare som körde om mig så snyggt att jag blev nästan tårögd. Förutom riktigt få undantag är långtradarchaffisar och MC-folk bäst mot oss cyklister.

Hur som!

Efter hundratretton kilometer genom tre län, tre landskap och två landsdelar kom jag så äntligen i mål i Hedesunda och gänget som inte hade anat något fick sig en rejäl överraskning. Och ett stycke gnyende svettmonster att pyssla om en timma innan det blev dags för hemfärd till Västerås.

– Hej Plutten! Mamma har saknat dig! Kom så pussas vi!

– Mää inte pussa på mig mamma, ge mig napp och glass!

Ungar.

Här är rutten:

Värt att nämna är att det går att cykla mellan Västerås och Hedesunda (eller de närliggande orterna) på en massa olika sätt både på landsväg och på grus. Man kan köra via Dalarna (mellan 15 och 17 mil), man kan utforma rutten så man får åka färja, man kan slippa asfalten så gott som helt (ca 14 mil kortast) etc. Har en tanke om att sammanställa ett inlägg med de finaste sätten, tror Jonas har de flesta rutterna i sin Strava om inte jag har dem.

Hoppas ni hade en underbar nationaldag med massa cykling och annat mys. Puss!

 

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.