Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.
När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla “pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…
Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:
LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.
Klack klick klack
Klack Klock Klick
Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!
och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.
Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.
en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.
Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.
Men ljudet, det älskar jag än idag.
Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.
nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.
Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?