Det finns ett särskilt ställe dit jag brukar styra kosan. Som i cykeln alltså. Stället är en mindre känd, rätt trist vägtutt mellan två större och finare vägar. De enda utsmyckningarna är ett par dagvattenbrunnar i betong och några slöa svartvita kor som visar noll intresse för mig eller mina förehavanden. Och det är precis därför jag är här. Och det är just så jag vill ha det. För sedan några år tillbaka är detta ställe nämligen platsen som jag använder för att bli av med mina jag kommer aldrig att kunna [infoga valfritt teknikmoment]-demoner. Det började med att jag … Fortsätt läsa Here is where no fear is (om min lilla modiga vägtutt)