En cykelkväll i juni.

Förra veckan, dagarna innan den kvalmiga hettan tar Svealand i sitt grepp.

Arbetsdagen är slut. Högtalarpucken har tystnat. Hur många röster har jag lyssnat på idag, tjugo, sextio? Och så min egen inre röst på det, den som mal på inombords och planerar, dividerar, ältar och har sig. Klockan har hunnit bli mycket. En barnvecka hade det varit nära läggdags både för plutten och för mig.

Men jag måste inte upp senast 6.30. Och jag kommer inte att väckas av en ångande bakpotatis som vill diskutera universums gåtor under tiden han kärleksfullt sparkar mig i baken vid 5.30 heller.

Jag lycrar på och sticker ut.

Är det ens kväll? Så här års är det lätt att tappa koll på tiden.

Det är enkom skuggorna som avslöjar att solen gör sig redo för att tacka för sig för dagen.

Jag är så ivrig, bombar på genom staden, bromsar ner först när jag är i Barkarö. Släcker törsten med vatten och naturhungern med åsynen av ekarna, kulturlandskapets okrönta kungar.

Det är bra vackert därute, på slingriga Gotövägen mellan Barkarö och Tidövägen. Stannar alltid till och fotar den här (dröm)gården.

Kan inte heller låta bli att cykla ett stycke för mig tidigare okänd grusväg som dessvärre inte verkar leda någonstans spännande. Men äsch äsch.

Då har jag i alla fall stillat min ständiga gruslängtan litegrann och fått mig en dos fäförundran också, i ordets rakaste mening. Ludna kossor i motljus är ändå ett bra koncept.

Och så ekarna, dessa kulturlandskapets okrönta kungar. Både eleganta träd och hela hem är de. Solklara förebilder både stil- och beteendemässigt.

Där Gotövägen möter Tidövägen brer rapsfältens rike ut sig. Ur jord är ni komna, till olja ska ni bli.

Dansar på tramporna landvägarna fram tills jag kommer till Gillberga Lantbruk. Grinden är låst, gruset orört. Jag sprätter till det med bakhjulet.

Det vilar någon sorts sötma och lathet i luften, nästan så den suger in mig och ber om att bli känd på. Hej jag är sommaren, här för att stanna viskar den

så jag har inget val än att luta cykeln mot grinden och sjunka djupt ner i det brungröna gräset.

Då har jag cyklat tillräckligt länge för att bli så pass lugn i sinnet att jag kan vila kvar nere i gräset en stund. Känna kroppens tyngd, studera floran och faunan omkring mig, låta småkrypen bestiga mina cykelskor.

Det blir ingen lång stund men tillräckligt lång för att den inre rösten slutar älta och toka sig utan börjar nynna på en lugn melodi.

Slutsölat. Skärpan är tillbaka, vadmusklerna spänns. Bon nuit träden djuren kossorna & Co. Jag är inte längre en neurotiker i behov av en quick cycling fix. Jag är nu en lugn trivsam ek.