Mod, nyfikenhet och planering – min praktiska guide till att finna nya vägar/stigar.

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den “nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara “blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar “och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya “vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.