Blogg

Hej, väldigt trött idag, tom på innehåll. Inatt var en riktigt hemsk RLS/WED-natt med för få timmar sömn vilket tagit ifrån mig återhämtningen från gårdagens träning. Hade imorse vaga planer på att låta mig cykelgymmas efter jobbet men har nu omvärderat dessa så det blir ingen träning utan en simpel handla mat- och lite mer järntillskott-promenad hem istället. Sedan blir det duscha, laga mat, läsa i Jonas famn och sova. Har dock tagit ett litet tag i livet och idag bokat dels ett seriöst läkarbesök för att det inte duger att självbehandlas längre och dels ett verkstadsbesök för min stackars passat som ju måste bli körbar igen.

Och så har jag äntligen bestämt mig för att fixa mig ett band, när jag är ändå inne i bokningsmode. Lagt ut en annons till och med! Är fan snart trettioett, gör jag inte det nu så hinner jag kanske åldras och tråka till mig innan jag blir med ett rockband. Eh… mer om det i ett annat inlägg känner jag men om ni känner nåt seriöst icke-coverband med världserövrarambitioner som söker en sångerska så hojta till!

Träningen. Den här veckan är i alla fall årets sista jobbvecka och två intervallpass, ett gympass och festiv utecykling står på schemat. Är säkert piggare och mer bloggför imorgon. Nu slår jag på för oss RLS:are passande peppmusik och rör på de osaliga påkarna.

Puss!

Hej flåt blir inga bilder på mig men äsch, ni överlever. Tänkte istället förtälja för er om dagens underbara isdistans med Jonas och Erica – vinterns första dubbdistans för mig och livets första för Erica faktiskt! Nu är iofs Erica en van motorcykelåkare och en nedför-badass av rang så jag var liksom aldrig orolig för hennes del. Men skicket på gatorna (hårda, slagiga, spåriga) ut från stan gjorde att jag trodde att detta skulle bli en sån där första tur för oss då man inte kan skilja på svett och kallsvett om man nu ens får upp någon puls ty så darrigt halt så man mest kämpar för att överleva de få kilometrarna man hinner köra i fegisfarten. Innan det blir mörkt, det vill säga.

Tack och lov hade jag fel! Så fort vi kom utanför stan började ett fantastiskt, lagomt pirrigt och bara bitvis otäckt före. Förutom det lilla pulshöjande snömoddpartiet ett par kilometer som kändes som fem ungefär (ah men tänk er som att cykla i djup sand fast i klibbigt snö med isiga mänskospår under) gick det med vintermått fort. Det ljuva solskenet gjorde det hela om än mysigare men man blir av med energi även om man har det mysigt – och speciellt när det är kallt, för då märker man inte av accelerationerna och pulshöjningarna på samma sätt. Ruggigt bra satt i alla fall fikabröden och bjudkaffet (tack!) på Tempo i Ransta.

Med kaffet i magen begav vi oss hemåt via Sevalla. Så vinkade vi av Jonas utanför Tortuna, han skulle skarva på en extra sväng. Så fort vi började närma oss de större vägarna nära Västerås så blev det tröttsamt spårigt och slagigt igen så vi tog av mot grisfabriken-klassikern i Mycklinge och fick oss några fler småbackar (med tillhörande sladdkänningar) och kvällssolen i ansikten. I huvudet hade jag soundtracket till grymma Sing Street vi såg igår (så Katja-film, se den!).

Jag är både trötter och supernöjd med dagens träning, här är stravisen. Bättre förhållanden för vintercykling än så här får man leta efter. Många blir de gångerna man undrar varför man ens tagit sig ut när det är så hemskt ute som det kan bli. Men då får man plocka fram turerna som dagens ur minnet eller hur?

Puss!

Morgon! Givmildheten i all ära, men ibland är det faktiskt på sin plats att önska saker till sig själv också eller hur?

Lätt att säga för en med givmilda diton till släkt. Värre är det om man har blivit straffad med släktingar som antingen gör klapparna själva eller ännu värre, försöker komma undan med någon snål fras typ I år har vi bestämt oss för att varken få (ert problem?) eller ge (ha! där kom den egentliga anledningen!) några julklappar.

…medan du står här och önskar dig en massa saker att förgylla din cykelvardag med!

*trampar med foten i golvet*

Säg nej till de snåla släktingarnas hemska beteende. Önska dig saker i alla fall – men kompromissa på följande vis:

alla saker kostar max några hundralappar så att även den snålare släktingen borde kunna punga ut summan och de snålaste gå ihop och köpa. Och gullig som jag är så har jag några reservidéer till er med – ifall det skiter sig i släktrelationen.

Bra va? Vi kör:

Rouleur + Pas Normal studios, ca 130 kr/flarre

(Grunden är Tacx)

? Två matchande bidons

Här måste du vara noga med att önska dig rätt. En smakbefriad (alternativt rebellisk) ocyklig släkting kan mycket väl köpa två olika cykelflaskor för “kul att blanda med”. Nej och åter nej. En som jämt tappar på sina bidons vet hur träligt det är att glida runt på en Ridley med en Specialized- och en Friskis & Svettis-flaska i flaskhållarna. Vill du ha det så? Nej. Så – var tydlig. Och snygga flaskor, de kan man aldrig få nog av eller hur?

? Om klappen uteblir: Jadu. Det får bli en säsong till med flaskorna du plockat upp i diket dagen efter det lokala motionsloppet i somras.

Goji 6700 mAh powerbank, 299 kr på t ex Elgiganten

? Powerbank

En powerbank är en pryl vi aldrig hade behövt om vi inte hade mobiler och cykeldatorer och viljan att köra långt eller köra långt borta. Men nu är det så och en batteribank är lika oumbärlig som en kopp kaffe i depåerna. Önska en som klarar av fler laddningar, och om du roar dig med att köra Vättern eller är randonnör så tjata till dig en vattentät en.

? Om klappen uteblir: Köp själv. För bra-att-ha för att avstå.

Raphas Lightweight Essentials Case, 250 :-

? Mobil-å-pengaficka

Tröjfickor är det bästa med cykeltröjorna – och att rota i dem tillhör cyklistens beteende (och tillför en viss hetare fotovänlig vinkel) men det är så himla lätthänt att innehållet ramlar ut. Därför har Gud uppfunnit de oumbärliga fickorna för pengar, nycklar och andra värdesaker. Önska en med avskiljare inuti så slipper du nyckelrepor på mobil- eller kameraskärmen.

? Om klappen uteblir: En vanlig 1 L-plastpåse gör väl ett lika bra jobb.

Lyxsalva från Muc-Off, runt 250 kr
(allt blir lyx med CC i namnet, jag lovar
MVH cykelkatten.cc)

? En burk chamoiscreme

Visst, man kan tycka att det är lite som att ge bort en deo. Hur kul är det? Tro mig du släkting – det är kul. Eller snarare så – det är mindre kul utan rövsmörj efter några timmar i sadeln. En burk kostar inte mycket (finns ju liksom under 100 kr med) men skänker mycket glädje till brukarens hårt arbetande stuss. Förpacka gärna som en upplevelsepresent!

? Om klappen uteblir: Sno all vaselin ur släktingens badrumsskåp, moaha.

En tysk alunstift för runt 70 riksdaler på nätet

? Alunstift

Att cykla med orakade ben för att man är minsann mot strömmen är lika smart som att… fan hittar ingen bra liknelse… ja! som att cykla mot strömmen – fullständigt respektlöst mot klungan. Dock vet alla som rakar benen att det både gör ont och blir rätt fult med de små skärsåren och de blödande hårsäckarna. Där är en sådan petit sak som en alunstift en grym uppfinning. Alun, eller kaliumaluminiumsulfat på ren svenska, är ett sjysst ämne som stoppar blodflödet och får de mindre såren att dra ihop sig lätt. Billigt är stiftet också!

? Om klappen uteblir: Nödlösningen är de ännu billigare alunstickorna, t ex dessa för 20 kr på t ex NK (av alla ställen) eller på nätet.

Så det var de fem. Hoppas alla era önskningar går i uppfyllelse!

Och gör de inte det så har ni i alla fall retat en och en annan släkting på vägen. Alltid nåt eller hur?

er Katja

Finns det nån skönare känsla än 
lättnaden efter en fet ansträngning?

På köpet ser man alltid så snygg ut!

(pic från Malmöcrossen, JW)

Hej fredag på er!

Idag står det massor med jobb ⇓ och massor med mat ⇑ på schemat ty ska på årets julbord nr två i ordningen nämligen ett med min Jonas och hans kollegor. Jag är egentligen inget fan av julbord eftersom jag ändå bara äter fisk och grönt och godiset hehe men jag gillar ändå stämningen och framför allt att få klä upp mig, något som inte händer alltför ofta här i stan i och med all cykling till och från jobbet och träning och annat dylikt som gör att jag min fåfänga natur till trots ändå klär mig åt det med mina mått bekvämare hållet till vardags.

På så sätt gillar jag att hänga i Stockholm. Tack vare kollektivtrafiken så kan man vara hur snygg som helst eftersom stunderna man är ute och mosar genom slasket, snön eller leran är korta!

Men gillar Västerås bäst ändå så oroa er inte.

Idag är jag trött på ett skönt sätt. Igår efter den seg-jobbiga-inomhuscyklingen var jag trött på ett oskönt sätt. Orkade knappt gå de få metrarna mellan sängen där jag låg och efterträningsmyste med bok och köket där Jonas lagade pasta. Åh så synd om mig eller hur!

Jag är nöjd med veckans träning hittills. De två jobbigare passen och styrketräningen kommer att ha satt sina spår kommer jag att känna i helgen när jag kör ute, kan jag tänka mig. Åh som jag älskar den trötta känslan i benen. Den är bäst (i alla fall när man inte ska tävla). Samtidigt är det just det som är meningen med den här veckan. Nästa vecka kommer att bli lugnare ty mycket att fixa inför jul- och nyårshelgerna, med bilen, på jobbet och så. Naturlig periodisering typ.

Avslutar detta kortisinlägg med att påminna er om att det fortfarande går att bidra till Musikhjälpen i crossens tecken: här finns Cyclocrosshjälpen ♥

Puss och vi hörs!

Hej! Till och med trendordhatern Katja har till slut fallit för det där med torsdagarna och det där med att i blindo kasta saker på folk bakom en på gatan eller på bion. För det är väl det som är meningen med #throwbackthursday?

Skojar. Idag tänkte jag åka tillbaka i min top tre favvigaste kategori här på bloggen – vintercykling och bjuda på ett gäng minnen från de turerna jag eller någon vän lyckats dokumentera våra vintercykeläventyr. På med kompislappen – nu kör vi en liten resa bak i tiden.

Med start vintern 2013 då jag köpt mig en lite för stor men fett användbar mtb av en god kollega. En av de första turerna gick till klassikern Gäddeholm och dagböken löd: Och som vi fick kul ihop, tyskrackarn och jag! Blåste på rätt bra där för pulsens (läs värmens) skull. Hade dock ätit för dålig frulle så energin tog slut ungefär halvvägs på en spännande, backig väg bortanför Gäddeholm. Men så skulle jag ju hem också, fasiken också… 

Ja nog var det lite Andrées Polarexpedition över mina första vinterturer, för mycket iver men för lite erfarenhet innanför vinterjackan.

I början av 2014 lärde jag mig dock att jag måste käka “även” de “tre korta milen” vintertid så jag gjorde ett värdigt försök att baka egna cykelkakor som fick det poetiska namnet cykelblaffor.

Har för mig de inte var någon vidare succé vare sig smak- eller utseendemässigt men djävulskt mättande.

Hösten 2014 hade jag kittat upp mig på en egen cross som hade tillhört Johan och innan dess Åsa och börjat tävla i CX. Men här vinterkörde vi i Gropen – Luciahelgmyset!

Tack vare min nya bästis kunde jag äntligen vinterträna längre sträckor än på den tunga småtröga mtbn och göra det med ordentligt med stil! Som här, i ett par plastiga (men gratis) labbglasögon som immade igen vartannat andetag.

Jag började så smått kitta upp mig på rätt vinterträningssaker. För varje ny bekväm pryl blev känslan likadan

åh, vilken frälsning!

Rånarluva i yllefrotté för min ständigt frusna skalle – frälsning!

Den grymma uppfinningen termobidon – vilken frälsning!

Vintercyklingen öppnade nya vägar och ovägar. Härligast var – och är – förstås de där ingen hade kört, cyklat tidigare samma dag. Möjligen tassat lite då. Helt vitt, helt blankt. En ny sida för oss att skissa i, med våra smala dubbade däck som skar genom det sköra snötäcket.

Säkrare och säkrare för varje gång. Men alltid redo att vurpa i de mer förrädiska partierna eller de dagarna min inre balans inte riktigt nådde upp till den för ishanteringen nödvändiga nivån. Kommer ihåg den här rundan i början på 2016. Här tackade jag för mig i Mycklinge. Var känslomässigt rubbad och därför värdelös tekniskt.

Vintercyklingen för mig är tyvärr även förknippad med täta förkylningar (det är i och för sig höst- och vårcyklingen med). Ju mer jag lärde mig om hur min kropp fungerade under ansträngning i minusgrader desto klokare blev jag både kläd- och uppläggsmässigt vilket tiihop med att jag blivit starkare gjorde susen för min hälsa.

Ordentliga frukostar, mycket energi i kroppen.

Särskilt viktigt under turer som denna då tempen snittade på -17 glada celsiusgrader. Ur dagboken: Strax före Hallsta tog jag därför beslutet av vända och fara hemåt. AK som led helvetes frysplågor bestämde sig för att hänga på så vi matade på så gott vi kunde jämte varandra. Solen, som idag sken uppåt istället för neråt som en enda fet stråle, gav ändå lite värme under det lilla kaffestopet då termobidonen gjorde ett fint jobb för våra magar. Dubbarna gjorde ett trögt arbete på den lätt snötäckta asfalten – det blev betydligt behagligare att cykla när vi kom in på den mindre snöklädda vägen.

Och återhämtningen. Den superduperviktiga återhämtningen. Men först posa lite för självutlösaren självklart.

Den fräscha nya röda Ridley-pilen som hade gjort entré i mitt liv gjorde nu ett fint vintercykeljobb. Notera även mina cyberfossingar med de nyinköpta budgetskovärmarna som gjorde sitt jobb finfint de med!

Det var inte alltid snö, som den här gången när vi åkte ner till Tivedens magiska skogar för att träna distans och backintervaller på de stelfrusna skogsvägarna som bjöd på en grym fartkänsla.

Där i januari 2016 deltog jag och ett gäng till vintercykelgalningar i livet lätt häftigaste vintercykeläventyr Basemile Snowdown. Lyxpionjärerna som vi var bodde vi på ett flott södermanländskt slott och cyklade på de ballaste, pirrigaste och finaste snövägarna i dagarna tre.

Typ sådana, sådana och sådana.

Den idag kultiga lobsterhälsningen myntades under Basemile Snowdown. Tänk att den har en egen emoji, självklart enbart tack vare oss 😉

Och plötsligt blev det vår och barmark igen. Även om jag behöll dubben fram ett tag till – ifall att! Det är med en viss vemod jag tackar vintern hejdå. Kanske för att jag vet att min värsta årstid, den tidiga våren är på inkommande och inga lyckopiller i världen kan döva mina vårdepressioner som inträffar varje gång den hålögda solen obarmhärtigt blottar världen och fyller den med tomhet.

Men denna våren 2016 bjöd på många grymma turer till fina platser och det grymma gänget och alla mil tillsammans ut till fina marker gjorde våren lättare att uthärda denna gången.

Hejdå vintercyklingen 2016, vi firade av dig med att reka SM-banan inför årets landsvägs-SM.

Så för att summera upp det hela – nu har jag vintercykeltränat i snart fyra vintrar. Jag har hunnit med en hel drös ömsom underbara, ömsom i efterhand dråpliga men under passet otäcka turer – och jag blir nog aldrig mätt. Precis som off-landsvägscyklingen bjuder ju vintercyklingen på vägar och möjligheter som inte går att få när man ligger och matar på de allmänna “bilvägarna”. Även om det förstås går lika bra att vintercykla på vanlig landsväg med.

Fast så länge man är ute och njuter så är det grymt bara det egentligen, oavsett vad man sitter på och vilka vägar man väljer. Glöm bara inte att alltid, alltid ha backup med er i form av något värmande plagg och lite ifall att-energi i tröjfickan. Vintern är lika vacker som den är onådig.

Ni har ju varit med på resan sedan dag ett. Mina erfarenheter och tips kring vintercyklingen hittar ni under bloggkategorin Vintercykling eller genom att söka på specifika ord t ex “handskar” eller “värmesulor” i sökrutan däruppe.

Denna vinter ser jag fram emot många härliga vinterturer, Festive 500, att ha roligt på crosstävlingen i Motala (som jag faktiskt har en liten plan för), årets Basemile Snowdown och att vara sjuk så lite som möjligt så jag hinner köra ute så mycket som möjligt och bygga en bra bas inför landsvägssäsongen 2017.

Puss och gå gärna med i Vintercyklisterna-gruppen på Facebook – jag startade den för att det ska alltid finnas en hjälpande hand och helt enkelt andra som peppar för vintercykling ❄

Har ni någon speciell vinterrunda ni minns extra mycket? Berätta gärna så blir jag glad!

Ser ni mig bland alla _färgglada_ på bilderna hehe?

Åh snart är vi där och kör igen, längtar så!

(bild från förra årets Basemile Snowdown, creds Hagen)

God morgon folksis! Hoppas ni är glada och framför allt hela – här i Västerås råder enorm halka! Nu har hela innerstan golvvärme men utanför den lilla plätten som är innerstan bjuds man som cykelpendlare (eller fotgängare med för den delen) på en arktisliknande terräng. Cyklade faktiskt förbi en tjej som låg ner på marken och kved i morse :'( Som tur var hade hon sin vän som hjälpte henne upp och tröstade henne. På vissa cykelbanor ligger isdrivorna blandade med sand. På en av de viktigare cykelgatorna vid högskolan har man plogat bilkörbanan och skyfflat undan snön och isen upp på – cykelbanan så klart. Faktum är att det är nästan mer värt att korsa över gräsmattorna där det går. Det går segare men man riskerar inte framhjulssladd i korsningarna med bilarna eller de andra trafikanterna. Helt ärligt så fattar jag inte riktigt varför folkhälsan prioriteras bort av staden vintertid. Även om resurserna är (antas?) knappa och ska delas av många så borde man prioritera de svagaste och det är de oskyddade trafikanterna dvs. fotgängarna (gamla, sjuka, rullstolsburna) och cyklisterna. Inte minst för att de ska kunna ta sig till sina jobb så att de kan tjäna in pengar till skatten. Och finns det inga maskiner tillgängliga så finns det nog ett antal spadar och ishackor och hur många unga starka människor som helst utan jobb som gladeligen skulle få bidra till samhällsnyttan och tjäna en rimlig peng på köpet. Hur man än vrider och vänder så finns det lösningar. Under tiden så tycker jag att alla som bor i en kommun med en felanmälan-tjänst felanmäler de eftersatta cykel- och gångbanorna (och inte minst gatorna med blandad trafik) så att det i alla fall ärendeförs.

Igår körde jag i alla fall inomhus och benen bjöd på ett rätt fint besked! Jag fick pulsen “dit jag ville” och kunde koncentrera mig på att producera benkraft. Tyvärr hade jag som nämnt tidigare åkt på en klassisk blöta kalla fötter i två dagar-UVI vilket störde trycket lite (eller okej, ganska mycket, var tvungen att springa och kissa mitt emellan två intervaller) men jag är ändå nöjd.

Nu börjar solen gå upp ordentligt och det är så fint ute, jag längtar verkligen ut på de riktiga is- och snövägarna dvs. på min cross och utanför staden! Idag blir det dock “enbart” styrketräning lunchtid – just för att jag vill träna i ljusa förhållanden. Till våren ska jag verkligen försöka att pussla ihop logistiken och psyket så att jag kan hinna köra före jobbet då och då. Den här veckan är det helgen jag ser fram emot. Och trots alla varningar om blåst hit och modd dit så är jag fast bestämd att ta vara på varenda ljusa timme därute.

Puss och här är fin musik till er.

Tja! Recept, dem kan man inte få nog av eller hur?

Jo det kan man. Visste ni att det ges ut en – EN! – kokbok om dan bara i Sverige (och man kan ju tänka sig hur det ser ut i säg Kina eller USA?). Helt seriöst kan jag inte fatta att det går åt. Däremot kan jag väl föreställa mig hur mycket papp det går åt. Och om det är nåt som grinds my gears miljömässigt så är det pappersslöseri. Tur vi har internets så att ni kan få de bästa recepten online och alldeles gratis till kokbokförfattarnas förtret och de sibiriska och brasilianska skogarnas stora glädje.

Igår kom jag på att det var länge sen vi körde Mätta cyklisten (min ytterst oregelbundna receptserie här i bloggen) och torkade av iphonekameran för lite kvalitetsmobilfoto åt er men så kom det lite saker emellan.

Nämligen det absolut värsta jag vet i detta hushållslivet – tvättid. Tvättiden som i sig är en fördummande, själslös plåga som håller en hemma blir ännu värre när en bor i ett hus med en fascistiskt uppstyrd tvättstuga som dels bokas elektroniskt, dels låses upp elektroniskt med en jävla tagg och dels är totalt omöjlig att komma åt när det inte är ens tid. Jag hatar tvättstugan av hela mitt hjärta. Varje tvättid grämer jag mig själv för att tackat ja till denna lyan utan att först kollat upp tvättstugans statsskick.

Så. Varsågoda, här är ett smått ilsket vardagsrealistiskt recept på en pumpasoppa. Först illustration:

Du behöver:

– en orange pumpa
– en gul lök
– två-tre morötter
– två grönsakstärningar utan smakförstärkare tack
– salt
– svartpeppar
– färsk/fryst: persilja, basilika, timjan, dill, röd chili
– två matskedar kokosolja
– en halv burk kokosmjölk
– olivolja, nå frön typ solrosfrön, havssalt och nåt gott bröd till serveringen

Du gör:

– Glid ner till tvättstugan, andas ut tre gånger och tryck in tvätten i maskinerna. Upprepa Jag ska inte ta ut mitt dåliga tvättidshumör på min oskyldiga man minst tre gånger
– Skala och tärna pumpan, löken och morötterna
– Lägg in allting i din största kastrull och täck med kallt vatten
– I med tärningarna, kryddorna och kokosoljan och låt koka
– Öppna dörren till badrummet och se på när Jonas härjar med crossdäcken så att det stänker in i den minsta linsetuiet men skyll dig själv som inte tvättat dem ordentligt innan däckbytet
– Få en stark lust att delta i en politisk debatt på Twitter men avstå ty inte lönt
– Spring ner till tvättstugan för att ta upp tvätten
– Väl ute ur tvättstugan, upptäck att du glömt både huvudnyckelknippan med hemdörrnyckeln, cykelnyckeln, jobbtaggen mm och tvättstugetaggen inne i tvättstugan och du har dagens sista tid din loser
– Spring upp i lägenheten och vad du än gör, ta inte ut din ilska på Jonas som dragit på fel dubbdäck på hjulet och måste göra om allt
– Glöm att soppan förkokar sig i kastrullen
– Ta med Jonas ner till tvättstugan. Turas om att försöka göra ett inbrott med hjälp av skruvmejslar (olika storlekar), en kedjemätarparktool, ett snöre och en kontorssax.
– Misslyckas med inbrottet. Skriv en pinsam lapp om att snälla släng de upphittade nycklarna i mitt brevinkast-tack och tejpa upp.
– Väl tillbaka i köket, mixa soppan slät och tillsätt kokosmjölken.
– Smaka av med saltet och pepparn.
– Få ut mannen ur det nu så hemnetvänliga badrummet.
– Dela på en paterbier och avnjut soppan som är hur god som helst och surfa resten av kvällen på Hemnet för att hitta nånstans att flytta till asap för så kan man ju inte fortsätta ha det, utan plats för en egen tvättmaskin och allt.

Puss och flera Mätta cyklisten-recept
hittar ni här!

Slussen aka stockholmspendlarnas egen lilla Stelvio!

God morgon folks! Jag har haft ett par underbara dagar i Stockholm. Promenerade massor på stan, drack gott kaffe och såg mycket fint och jag måste fan köpa mig en ny systemkamera asap (har ingen ny ty sålde min gamla jag aldrig blivit vän med) men jag måste ju ha råd också.

Gränderna på Djurgårn <3

Nåväl! Helgen blev en fin markering på slutet av min viloperiod. Nu hade jag förstås tjuvcyklat lite (ah men som förra helgen i Malmö) och fuskgymmat lite (som överkroppsstyrkan i fredags) men det var inga överdrivet seriösa attempts och syftade enbart till att ha kravlöst skoj à la pedagogisk träningsblogg, tackla abstinensen något och uppehålla min sjukliga rygg.

Men tre veckor kvar till det nya året och diverse andra helger och träningssabbande festiviteter innan så blir det förstås svårt att följa det tänkta schemat fullt ut. I ärlighetens namn finns det dessutom inget riktigt utstakat schema framtaget ännu. Ett av momenten den här veckan blir just att tillsammans med coach Contis utarbeta ett hållbart schema för 2017-års vinter-/vårträning.

Sovande båtar och vakande maskiner.

Vad återstår då i träningsvägen det här året för min del?

De resterande arbetsveckorna ser ut att bli tunga arbetsmässigt så vardagsträningen kommer att vara för det mesta förlagd inomhus eftersom jag inte kommer att hinna cykla ute i det ljusa förrän i helgen (men då jävlar!). Jag kommer dock att försöka utnyttja den ljusa lunchtiden så gott jag kan. Det som också återstår är Festive 500 – i år tänker jag ge den lilla ettriga vinterutmaningen en riktig chans (åren hittills har det varit för krångligt släktmässigt för att palla engagera sig) som ska ta tillbaka mina ben på rätt distansmojo. Men det är två veckor kvar dit och jag hoppas ändå på i alla fall två-tre rejäla distansisar innan.

Den här veckan då planerar jag hinna med ett HIIT-pass, två intervallpass, två cykelgympass och två utedistanspass i helgen. Blir med andra ord en intensiv vecka vilket passar bra nu när jag äntligen är på träningsmaniskt humör igen. Nu får vi se om det håller. Verkar ha åkt på en klassisk UVI i snöfagra men slaskiga-Stockholm men det är väl bara att knarka tranbärsdryck och skärpa sig.

Nu kör vi igång träningsveckan femtion. Hur kör ni i veckan? Puss!

Morgon arlafolks! Sitter på tjänstetåget till Stockholm. Hann till tåget idag med. En icke-självklarhet för tidsoptimisten Katja hehe. Nygymmad sen igår kväll. Lär inte kunna lyfta på armarna imorgon…

…men var snabb på dig och snabb av dig när det behövdes imorse.

Dig, min anspråkslösa, i följd fjärde eller femte (tappat räkningen helt enkelt) enväxlade hjälte, den senaste precis som den första i Västerås från den mindre creddiga kedjan med stort B.

Du som aldrig gnäller, möjligen när jag inte smort din kedja på några månader och knappt då.

Du som alltid står där, ty gråmusen du utan några krusiduller eller någon frän lack lockar få samvetslösa att stjäla dig för att sedan lägga ut som “min flickväns f d cykel för 5500” på Blocket.

Du står där, strong och stel, hastigt parkerad vid stationen, vid jobbet, vid mataffären, vid sjön, i skogen, vid gymmet.

Ibland av den plötsliga stormen slängd ner i gräsmattan, ibland vält ner åt sidan av de andra cyklarnas tyngd. Ibland med en fågelbajskaka på sadeln. Någon gång har någon extrajobbare slängt över ett gräsligt överdrag med tryckt reklamtext på din sadel. Du har någon gång myst under ett sadelfårfluff och vintertid har du vassa dubbtassar.

Du är van vid att jobba hårt. I vått och torrt och is och regn och stekande hetta levererar du mig dit jag ska och det utan att klaga. Du må vara lite trögstyrd och rätt tung jämfört med mina sportcyklar – men din svarta enkla silhuett matchar alla mina klänningar och musetten över axeln.

Och det är du som en gång i tiden började lära mig om skogsvägarna runt stan.

Med jämna mellanrum stjäl de dig ändå. Det smärtar lika mycket varje gång.

Helt seriöst är du mig oumbäbrlig. Jag hoppas att när jag är tillbaka i stan i eftermiddag så står du där, med din kyliga sadel och din röda blinkande lampa bak och tar mig tryggt hem för att byta om till finklänning inför kvällens julfest.

Du är bäst! Tack herr trallan.

Har ni också en vardagscykel ni håller av extra mycket? Berätta!

Hej och jag är lite tom. Plötsligt är säsongen 2016 över.

Över!

Igår låg jag ner och läste deppiga artiklar på mobilen medan Jonas redigerade fotona från årets sista officiella race och det slog mig.

Jag har ingen tävling i helgen att vara nervös inför.

Jag ogillar den känslan. Luften har inte gått ur mig. Det beror förstås på den gångna säsongens brokighet så jag är liksom inte riktigt färdig än. Den har liksom inte varit linjär någonstans. Som amatörtävlande får jag alltid finna mig i att cyklingen (för det mesta) följer det övriga livet. Denna säsongen har varit ett tydligt bevis på detta – även om den har levt sitt eget liv också.

Voilà, här är den korta (men i bloggformat långa) versionen.

Det började fint och starkt. Jag hade inte varit sjuk lika mycket som vintrarna innan och kunde därför träna hårdare och oftare och köra fler utepass så distansbenen fanns där hela tiden. Trots att jag inte tränade lika mycket med blårange klassiska snabbgäng pga. trött på att höra massa skit från de mindre sportsliga gubbarna så fanns det en stabil raceinriktad kärna och bra intervallmotstånd även i de andra sammanhangen. Nykär äventyrscyklist offrade jag dock ett antal tuffare pass till förmån för hinder och fara-cyklingen på cross och racer (ni har ju säkert läst om alla mina kostsamma tubdäckspunkor genom sommaren). Att jag blivit en del av det nystartade CK Valhall Damelit-laget gjorde också att tävlingspeppen steg och jag såg fram emot att tävla på riktigt – landsvägscyklingen är ju en lagsport!

Så kom våren och med den årets mallisläger – en fin upplevelse med många glada VCK:are men som handen på hjärtat mest handlade om att jag och Jonas trevande sökte efter varje liten möjlighet att cykla på tu man hand utan att riktigt erkänna det för varandra för blyga osäkra inte officiellt kära än och så. Det var skitkul att visa Jonas mina favvovägar och även upptäcka nya hörn och stigningar tillsammans med honom som inte varit i den delen av världen tidigare. Benen var inte riktigt pangpangish, kanske berodde det på alla nattpromenader – men de hade ändå fått sig ett gäng tusen höjdmeter.

Checkar in på årets första race (innan mina klubbkläder kom)

Väl hemma blev det dags att prioritera rätt. Jag började med att testa formen på ett tidigt SMACK-GP (vi var typ, fyra tjejer som körde det?), fortsatte sedan med ett antal GP (inte minst årets kaxigaste GP – Prioritet Grand Prix i Göteborg där jag utan att överdriva ägde tekniskt, dam efter dam blev avställd av moi tills jag blev ikappkörd av Olsson och Penton på det superkorta varvet, helt rätt åt oss icke-proffsen alltså) och några linjetävlingar. På hemmaplan försökte jag köra det jag kunde ihop med någon från laget och försökte skapa något där jag kunde – oftast genom att sätta igång och laga rycken för att få loss någon av våra tjejer.

Tove, jag och rising star Erica (VCK) i våras

Tyvärr kantades denna säsong även av krascherna. Nästan alla aktiva i vårt lag kraschade på ett eller annat sätt. Det var ruggigt tråkigt – dels för att det gör ont att krascha på landsväg och framför allt för att vägen tillbaka är rätt lång speciellt mentalt. Min krasch var ruggigt onödig. Jag ställde upp i ett (superroligt!) men rörigt hemma-GP och blev “klippt” av en nybörjade i innerkurvan. Jag OTB:ade, gjorde sälen på asfalten, rev upp min nya fina tröja jag fått låna av Anna och blev med ens kurv- och klungrädd, något jag aldrig varit tidigare, inte ens under mina första klubbrundor. Jag kände mig vingklippt – om jag var snuvad på min starkaste sida, vad fan hade jag då att ge i tävlingssammanhangen? Skulle jag bli en sådan där nervös vingelfia som var mest till fara för mig själv och mina medtävlande?

Jag skrapade upp mig själv och åkte till SWE CUP ATTR, ett GP som jag nån månad tidigare dansade mig genom ty så roligt och fint upplagt för ryck och lek. När jag på startlinjen (vi tjejer fick starta ihop med seniorerna B) såg the vingelpellen som hade kört in i mig så fick jag värsta panikattacken, vinglade (yes) av banan och cyklade hem till Västerås. I racetempo. Där och då insåg jag att jag skulle få lära mig på nytt. Och varför alla proffs jobbar med proffsstöd på den mentala sidan. Själv hade jag varken råd eller tid att gå till en hjärnskrynklade så jag fick agera min egen.

Kvällstid cyklade jag ut – ömsom på racern, ömsom på crossen – och lärde mig att ta kurvor. Klicka ur med ena foten. Sladda lite med bakhjulet i gruset. Körde några lugnare klungpass. Fikade, gick runt i klungan. Gjorde mitt jobb.

Grusskoj under Dalsland Runt!

Körde Dalsland Runt med bästa gänget och gick på bröllop med sexigt såriga knän.

Till slut så stod jag på startlinjen igen, denna gången på Markim-linjet. Vi hade superkul (även Norbergs Jenny hon också med gipsad arm!) och jag kunde pusta ut. Min tekniknivå var klart fegare än under göteborgshelgen men jag hade roligt igen.

Återupplivad av en vänlig MTB:are efter äckelhettan under SM

Så kom linje-SM och årets kanske varmaste dag och jag spydde av värmen på första varvet och sedan gav jag kortbane-SM en chans på en cykel med trasiga växlar (visade sig väl efter starten så frihjul i ett gäng hundra meter och sedan jakt) och sedan tävlade jag inget mer på ett tag utan körde lite social rides som fantastiska Women’s 100 med grymma brudar i Stockholm, och sedan satte jag mig vid ratten med Jonas vid min sida och cyklarna bak på bilen och drog ner till bergen i södra Europa. Resan kantades av hetta och stormar och väg, väg.

Väl hemma torskade jag spurten under Anundsloppet (bästa höstloppet alltså!) och började jag peppa för crossäsongen!

men så jobbade jag mer än någonsin. Det blev långa, ansträngande dagar men jag gillade ju mitt jobb och mina kollegor. Samtidigt flyttade företaget till ett nytt kontor. Det nya designade fabriksgolv-landskapet utan någon som helst fysisk eller mental avskärmning fråntog mig allt vad arbetsro hette. Jag började låsa in mig där jag kunde, undvek fikarasterna och luncherna. Jag förvandlades till en jagad maskin med hjärtat ständigt nere i gropen och bygghörselskydden på huvudet. Tror ni jag gillade mig själv då? Nä, självhatet under arbetstid blev ett faktum. Eftersom min hjärna är byggd så att den inte klarar av att filtrera bort uttryck och känslor så grät jag av ren psykisk utmattning om kvällarna och mardrömde varje natt. Alla minnen kom tillbaka.

Jag blev påkörd av en grön moppe på cykelbanan utanför mitt hus och brände av ena lårsidan.

Min syn förändrades också då så plötsligt fann jag mig nästan helt utan balanssinne och med sämst mörkerseende. Senare skulle jag få helt nya linser utskrivna, men då fattade jag ingenting.

Ja fan ni hör, en jäkla soppa alltså. Jag var ett vrak. Jag visste att jag var på väg in i väggen, jag visste vad den berodde på, men jag kunde inte sluta bry mig om mina projekt, mina nära och kära.

Jag tränade så gott jag kunde – men även de korta delmomenten som klä på sig, skruva av flaskhållaren på cykeln, smörja in kedjan började väcka prestationsångest.

Så crosstävlingssäsongen sket sig big time. Jag åkte upp till Falun, startade, klarade av halva första varvet, hoppade av cykeln och glömde vad jag skulle göra med den sen. Cykla? Hoppa på? Vart skulle jag? Cykel, just ja tävling var det här. Kanske måste av banan? Hurdå? Just ja, man kunde ju gå. Huvudet flöt. Hm. Ehm. Det vart för mycket helt enkelt. Civilingenjören snedstreck tävlingsamatören var på väg att bli störd på riktigt.

Utan någon idrottslig hjärnskrynklare men tack vare något vett kvar i skallen, Jonas änglatålamod och underbara stöttande vänner så taggade jag ner de luxe. Jag avbokade samtliga mina engagemang, alla tävlingar. Under vårt egna Groopencross flippade jag burgare. Så gott jag kunde, var det för mycket folk så hjälpte Erica till. Jag offrade värsta superdupererbjudanden i mina dåvarande projekt och bytte jobb. Jag sa ifrån på skarpen om något tog mer energi än att det gav. Jag gick till optikern och fick nya linser.

Jag åkte ner till Groopen på egen hand och gjorde några nästintill perfekta varv. Jag log försiktigt, och världen var vacker åter.

Med bästa Anna Jansson under årets backigaste non-race-race 12 Hills!

Jag visste att säsongen var över prestationsmässigt så jag bestämde mig att ha kravlöst och roligt och ingenting annat resten av den.

Med den inställningen körde jag CX-SM och Sjöängscrossen i Eksjö, gjorde ett festligt speakerjobb under Malmöcrossen och fulade mig genom banan helt ouppvärmd på lördag (dock med bankännedomen inför nästa säsong i åtanke förstås). Jag avstod köra den på söndag – normalt ogillar jag att tävla om jag inte hinner förbereda mig mentalt och fysiskt.

Jessica (vänster) och jag tampas med Stockholm C hehe

Så det var det kära vänner. Mitt första år i elitklassen. Som både attackerare och tjejen längst bak. Två krascher – en fysisk och en mental – men också många grymma erfarenheter, ett starkare hjärta, ett par starkare ben och nästan ingen startnervositet längre! Mitt lätt roligaste cykelår hittills också.

Ibland får jag påminna mig om att jag må vara trettio år gammal, men jag är en unge i så många träningssammanhang.

Nu börjar jag blicka fram mot säsongen 2017. Jag kommer att fortsätta tävla för CK Valhall Damelit på landsväg och för VCK i cross och fortsätta utvecklas. Mitt mål är att tävlingspeaka om cirka tio år hehe så det är bara att köra. Men vi tar målen och tankarna inför nästa säsong i ett särskilt inlägg.

Tack mitt lag, tack mina klubbar, tack mina sponsorer, tack mina nära, tack ni som läser. Ni är med i vått och torrt. Puss!

Pixen i inläggen är tagna
av Jonas Wiking, mig själv och Jeppman
(om det är för lite racekort från lvg-sidan så är det för
att jag är självkritisk och ogillar hur vissa plagg sitter på mig
så vill inte fotas hehe. Ska åtgärdas till nästa år!)