Hej. Jag ber så hemskt, hemskt mycket om ursäkt för uteblivet bloggande de senaste dagarna. Men jag har haft fullt upp med att existera. Ibland är det bara en sak som gäller – att uthärda à la brittisk förfallen adelssläkt i en torr brittisk adelsdrama. Faktum är att jag har blivit en jävel på det. Ba på med sjysst musik och mascara, in med te och en chokladbit i munnen så är man redo att uthärda vad som helst!
Hursom, nog med självömkan. Äntligen blev det lördag! Veckans ledigaste dag. Och veckans soligaste dag också! Inte helt fel dag att uthärda helt ärligt, inte minst med tanke på att min fina Canyon sken i vardagsrummet, alldeles redo för en glad tur ute i den frostiga västmanländska världen.
Och som vi fick kul ihop, tyskrackarn och jag! Blåste på rätt bra där för pulsens (läs värmens) skull. Hade dock ätit för dålig frulle så energin tog slut ungefär halvvägs på en spännande, backig väg bortanför Gäddeholm. Men så skulle jag ju hem också, fasiken också! Att cykla under tiden man mitt uppe i att uthärda och matvägra är inget jag rekommenderar. Bonkade lägligt strax före Max efter tre skönt jobbiga mil. Smaskade i mig det nyttiga och konstaterade ännu en gång att mtb är fan så mycket trögare än racer men helt perfekt som dryg, tung vinterträningsmaskin.
Hemma väntade cykeltvätt, hjortronglögg och en kväll med goda vänner och massa skratt. Vi dansade till två, och sedan sov jag, och dagen efter hade jag skön träningsvärk och så var jag så trött på att uthärda. Så jag lyfte på luren istället.
1 kommentar