Mina ben, mitt vapen, min akilleshäl (soundtrack: Death on tho legs)

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge