Ett gäng rätt stereotypa (om jag får säga det själv)
höstiga mobilsnaps från morgonens promenix –
men vem kan låta bli att mobilfota höstlöv? 🍂
Morgon läsare, onsdagssnackis här. Normalt brukar vi ju prata veckans cykelträningsförlopp här på onsdagar – men nu är det mest tålamodet som tränas känns det som.
Vi är alltså inne i gravidvecka trettioåtta – vilket betyder att bäbisen kan komma precis när som helst nu eller när som helst till och med vecka fyrtiotvå-ish – ett spann på cirka tre veckor! – vilket hade försatt de flesta individer i ett slags tålamodsprövande tillstånd. En annan som knappt kan stava till ordet t å l a m o d förgås lite smått förstås samtidigt som jag är tacksam att jag höggravid nu och inte mitt i sommaren när det är som varmast och jävligast typ. Nu i detta fina svala vädret gör det faktiskt inget att promenaderna och stadscykelturerna blir korta och att en hel del tid spenderas inomhus, något jag annars har rätt svårt för oavsett årstid. Och ju svalare det blir desto mer lättar det i kroppen och i psyket. Sambandet är så fruktansvärt tydligt att det är nästan läskigt. Tänk att man (eller snarare jag Katja, alla är nog inte så känsliga vad jag har förstått) inte är mer komplex än att man är väderskiftningarnas slav!
Jag sover pissdåligt alltså knappt någonting alls, de flesta av veckans dagar. Tillsammans med de senaste veckornas långa arbetsdagar och hormonerna som inte alltid varit på min sida har det varit ett oklädsamt helvete. De nätterna jag får sova är guld värda. Jag hoppas innerligt att det blir bättre efter förlossningen (har skrivit det tusen gånger men blir ju som ett mantra för att kunna leva med skiten). Jag kommer nog aldrig bli helt kvitt WED/RLS helt men många av de symtomen som förvärrar mitt tillstånd är rent graviditetsrelaterade och bör alltså sticka all världens väg när kroppen så återhämtat sig. Mitt cyklisthjärta blöder lite när jag tänker på alla de gångerna jag knappt kunnat trampa runt pga. all syra som benen ådragit sig under de nätterna sjukdomen har varit på dem, hur många race och träningar jag har fått lämna frustrerad och besviken efter bara ett par kilometer. Vill så himla, himla gärna slippa medicineras – medicinerna mot WED/RLS är inte att leka med. Särskilt inte när man ska prestera på rätt hög nivå vilket jag hoppas kunna igen tids nog.
Men nog om det tråkiga.
Den här veckan är min sista jobbvecka. Gudarna ska veta att det blir skönt att inte jobba på ett tag. Jag har jobbat – deltid, extra, heltid – ända sedan jag var fjorton. Kan egentligen inte komma på om jag någonsin varit sammansatt ledig mer än en och en halv månad under hela mitt “vuxna” liv och till och med det hände bara en gång hehe. Men nu jäklar! Ser fram emot att för en gångs skull fylla hjärnan med annat än smarta tekniska lösningar och pressade leveranstider. Nu har jag ändå en del utvecklande idéer kring mammaledigheten men jag tänker inte ens försöka planera utan låta babyn visa vägen. Har hört de är rätt duktiga på det.
Ja ni kära vänner – som ni ser så befinner jag mig i ett slags vänteläge just nu. Ett slags före bäbis-kokong. När kommer det att ske? Hur kommer det att ske? Vad kommer att ske efteråt?
Det är så förbaskat spännande. Och jag är festligt uppspelt eftersom jag är med om något otroligt häftigt och svalt lugn i ett. Sparkar lite löv, knaprar på mina chokladbitar, visslar på den där John Lennon-låten.
Puss.
