Ett brev från Sömnlösheten.

Hej cykelvänner!

Den här veckan har varit lite tung.

Ivar har efter en längre period av “sena” morgnar (som i halv sju ibland till och med!) har åter fått för sig att halv fem och fem, det är en kanonbra tid för att vakna piggare än piggast. Kan det ha att göra med sommartiden?

Min hjärna hade lite väl snabbt vant sig vid den nya lyxrutinen, med sovmorgon och allt. Med vårens alla tankar och hjärtslag är den bra ovillig att komma till ro så pass tidigt att den hinner bli utvilad till halv fem. Det blir till att superdupermörklägga även mitt sovrum känner jag.

Som för att jävla till det ytterligare har min elaka Parkinsons släkting till sjukdom, Willis Ekboms bestämt sig för att ge järnet just den här veckan. Någon gång vid ett varje natt slår den till både i armar och ben och ger både kryp och smärtor. Sedan är det bara att glömma sömnen innan värktabletterna har slagit in och jag har gnuggat hela kroppen röd för att inte krypa ut ur skinnet. Och då är klockan plötsligt… halv fem.

Samtidigt måste livet pågå, och det ordentligt. Jobbet ska jobbas, hemmet ska hållas rent och rofyllt och Plutten måste tas hand om och stimuleras. Inte väntar våren på att jag ska känna mig utvilad och top notch heller. Ut med dig och ungen och njut av mig ropar den, och vem är jag att inte lyda ljuset.

WED gör mig ledsen. Efter några år av förnekelse och äsch det går säkert över om ett tag så har jag börjat acceptera att jag nog tyvärr måste ta de där hemska parkinsonmedicinerna även vi med WED får och vars biverkningar skrämmer mig så. Och att jag måste ha lite tydligare strategier för de dagarna då jag kan knappt stava mitt namn rätt på grund av sömnbristen. Lite har jag faktiskt utarbetat som att till exempel inte ta några större beslut, besvara några viktigare mail eller deeptalka med folks på jobbet. Men mer krävs. Och att våga berätta för fler, så att omgivningen faktiskt förstår att det inte är den vanliga småbarnsföräldratröttheten det handlar om. Eller i alla fall inte bara den. För det är ju så typiskt, om jag får vara lite besk: då WED drabbar främst kvinnor har den i likhet med de flesta andra kvinnosjukdomar varken forskats på särskilt eller tagits på något större allvar av etablissemanget heller.

Visst är det också ironiskt – att hon med som andas och lever bensport ska dras med en åkomma som drabbar främst benen? Rätt ut elakt kan jag tänka under de värsta dagarna då energidepåerna är six feet under och tankarna därefter.

Men symtomen kommer och går och idag är en bättre dag.

Jo men då vet ni varför bloggen har stått lite still den här veckan. Här får ni lite kort ändå så ni håller lite koll på mig iaf.

Vandrat en av de finare delarna av Bruksleden, den med herrejösseswowfina mtb-stigar. Hemlig startplats i Sura…

Homeofficat i Pluttens rum lite. Mitt favvorum i hela läggan.

Sponsrat hemglassbilen.

Samt Åhléns och Naturkompaniet.

Känt mig hångelsugen av hångelträd i Sala.

Transportcyklat min unge +annat.

Pysslat lite med bloggens kommande design och experimenterat med olika fonts, men det där med låtsasskrivstil, är inte det Cykelkatten anno 2013 liksom? Jaja vi får la se