Kvinnan, myten och backförsöket
Säg vad man vill om 1177 men inte är de några partytyper heller. Till exempel så påstår de uslingarna att det där med att gå i trappor/backar för att dra igång förlossningen utan är en envis myt. Typiskt. Men vad kan en stackars otålig kvinna göra om inte ändå göra ett litet försök… ifall det kanske ändå funkar, just för henne och just denna gången?
Så igår gjorde jag just det. Ett backförsök. Häng med genom kameran!
Västerås är ju inte direkt känt för några backar. Jag brukar säga att vi får världens bästa uppvärmning eftersom vi i snitt cyklar åtta-tio mil innan närmaste backe värd namnet uppenbar sig. Men vi har ett naturreservat ute på ön Björnön. Och där finns det en gammal övergiven skidbacke. Vintertid åker folks pulka i backen. Sommartid är den lämnad mountainbikers och trailrunners backträningar. Själv brukar jag ibland dra dit med crossen och rasta lillklingan och lungorna.
För att inte säcka ihop mitt i backen värmde jag upp genom att trampa runt på de sceniska stigarna.
Det är så himla roligt att fota hösten. Till skillnad från sommaren då allting är ungefär lika grönt och blir till ett enda klorofyllmos så gör de olika växtsorternas förfallnyanser att fonden blir som ett slags kulisser. Lager på lager!
Och var gång jag företog mig en pinkpaus (gravida företar sig många, många pinkpauser) så uppenbarade sig det nedersta kulisslagret. Med de peppa fasta falläpplisarna och de skräckinjagande svampen som mest påminde om djuphavsmonster.
Hej från pölselfietjej förresten!
Så närmade jag mig backen. Grillplatsen var dagen till ära befolkad av ett glatt gäng individer bestående av fyra människor och minst fem lösspringande hundar varav tre var av större kampfhundsort. Jag stålsatte mig mot min kampfhundrädsla och trampade bestämt förbi. Självklart var det inte någon av kampfhundarna som ens tittade åt mitt håll så mina fördomar om dessa krossades ännu en gång. Skönt det.
Framme vid backen! Först fick jag driva igenom vassen och löven och annat naturbråte. Sedan trampade jag så bestämde och så “trappgångsliknande” uppför, just på den stigen där liften en gång i tiden transporterat glada skidåkare.
Det tog sin lilla tid och ett par-tre kortare flåspauser men så kom jag till slut upp.
Yey dagens POM! (ni kan ju gissa vad P står för)
Vila mot en stubbe. Uppe var det mulet och lite kargt sedan de hade avverkat skogen för flygtrafikens skull.
Men se där – cyklistens bästa vänner, de goa mjuka fåren betade runt och var sällskapssjuka!
Och lika finessbefriade som vanligt. Fråga inte varför men blotta åsynen av mig fick hela klanen att dra igång en synkroniserad pinkpaus.
Joråsåatt jag drog väl vidare ner mot på andra sidan backen och kilade mig in på en utmärkt vandringsled.
Har ni förresten tänkt att Herr Gårman gör sig som snyggast höst- och vintertid? Måste vara något med den blåa färgen mot det gula och det vita.
Framme vid bilen hade jag förstås helt glömt varför jag varit ute och traskat där ute på Björnön i första hand. Benen värkte härligt och det kändes faktiskt rätt skitsamma om myten om trapp-/backträningen faktiskt var en myt. Det viktigaste var att jag hade fått i mig ännu en härlig naturupplevelse och en massa frisk luft – något som helt klart skulle göra gott för bäbisen oavsett om den fick för sig att stanna kvar i magen en stund till eller göra en snar entré…
Puss så länge.
Mina gravidcyklingstats.
Hej. Eftersom jag är cyklist och vi cyklister gilla data så tänkte jag att vi idag kunde kika på lite cykeldata hittills under min graviditet. Ta detta med “data” med en stor nypa salt. Inte en endaste cykeltur under dessa 8+ månader har handlat om annat än rent äventyrligt cykelnöje.
vackra vyer! skita i prestationen! köra hårt när man kan – och chilla när man vill! slippa hålla igen på kisseriet! styrhångla! skratta åt sin egen inte så aero-position! glömma allt va tävlingsnervositet heter! skita i att cykla öht de dagarna soffan och godiset lockar mer! lyda bebben i magen! aktivt skita i att jämföra sig med andra gravida individer ty det blir ba galet etc etc
Nu till statsen, ur Strava/Garmin Connect.
Läser man journalerna så står det att jag blev på tjocken nån gång i början av januari så vi tittar from början av januari till och med nu i helgen helt enkelt.
Min totala “gravidträningsmängd” har främst bestått av tre grejer: 1) cykling 2) gång och 3) några klena försök till något slags styrketräning, ett par simbassängsimturer, Mario Kart och knyta sina egna skosnören-vardagsakrobatiken.
Because cykelblogg så kollar vi enbart på cyklingen. Håll i hatten – så här få cykelturer har ni nog aldrig sett under den här cykelbloggens historia! eller okay. Förutom under alla mina förkylningsperioder då. Men de förtränger vi nu.
Här är aktivitetsgrafen straight outta Garmin Connect:
Vi analyserar. Som vi kan se så är det en rejäl dip mellan slutet på november. Det för att jag blev mycket sjuk då och tränade så gott som ingenting under hela julledigheten alltså fram till början på januari :'(
Vad som hände sedan var väl att ett bäbisfrö såddes och fastnade tursamt nog. Fast det visste jag förstås inte då, i januari. Jag var mest pepp på att åter kunna cykla, om än försvagad efter sjukdomen. Sedan plussade vi, jag var svintrött och det var halt och jag försökte inte ens vålda mig till något slags utomhuscykling utan ägnade mig åt kortare inomhusrull och den där armstyrketräningen. Därav februarisvackan i grafen. Mot våren började både mitt mående och vädret stabiliseras. Jag ledde vårens första och mina för året sista VCK-landsvägsträningar då gulliga motionärer tog hand om sin knasiga ledare-på-smällen. På fritiden anpassade jag mina bockstyrade cyklar till att passa min kropp i förändring.
Så skönt det var att få cykla lugnt och med gott sällskap och gofika som de två enda och högsta träningsmål!
I början av sommaren tog jag mig äntligen för och lånade Valles mtb. Trots sitt enklaste instegsutförande och vägandes hela 14 kg (!) blev den goda Crescent Freken min cykelbästis under många, många fantastiska veckor. Jag både satt bra ställningsmässigt och körde (om jag får säga det själv) tekniskt bra på de trygga 27,5-tumshjulen. Men framför allt – det blev så himla, himla kul att cykla igen! Ständigt varierande, fullt med nya vyer och på tryggt avstånd från allt vad biltrafiken och klungdramatiken hette.
Ungefär samtidigt justerades mina gravidveckobyten från onsdagar till söndagar. Eftersom de flesta av mina och Jonas mtb-turer skedde på helgerna blev det omedvetet som ett slags sätt att fira in de nya gravidveckorna. Så småningom blev det för magigt att cykla ens den snällaste mtb i världen. Och eftersom jag inte loggar min vardagscykling så visar grafen att oops, inga fler cykelturer. Dock fortsatte den goda fira in gravidveckorna-traditionen med andra cykellösa äventyr. Och så jobbigt som det är att trampa runt på den oväxlade damtrallan så får jag mitt dagliga svär-och-stånkbehov tillfredsställt rätt fint ändå.
Nu till torra cykelsiffror, och nu är alltså enbart fritidscyklingen med. Hittills under graviditeten har jag…
cyklat 41 gånger
totalt 1700 km
alltså 83,5 timmar
med en total medelfart på 19,8 km/h
och 0 i puls ty puls = ointressant när man nöjescyklar.
Min medeltur har legat på 40,4 km
(och den längsta turen 108 km)
genomsnittsrundan har varat i 2 aktiva tramptimmar
(och den längsta rundan i 5 timmar)
den högsta sammansatta stigningen har varit 728 hm
och medelstigningen 247 hm
Som max har jag trampat i 59,2 km/h.
och kissat allt från 3 till 10 gånger/runda
och stått och vilat ännu fler gånger.
Det var cykelstatsen det, resten är en annan, mestadels fot- och soffburen historia och de dokumenterade minnen finns förstås även de under Katjas gravidträning. Och ni följer väl mig på Strava?
Puss och sluta aldrig äventyra!
Höstvandring i och runt Korsnäs timmerränna
“Oavsett hur du mår – GÅ! Slarva inte med att gå.
Gå varje dag och gå överallt, om än korta stunder.
Det viktigaste är att gå”Farmors gravidtips tre (de första två handlade om att skita i vad andra säger
fast man låtsas lyssna och om att lägga ner att ens försöka noja sig inför förlossningen,
“inte är man först och inte sist med att föda barn heller”.
Väldigt o-PK-tips med dagens mått så klart, men ändå befriande)
Eftersom farmor är strax under nittio, sjuksyrra for life och vis och jag fortfarande en spoling så har jag förstås lytt hennes ord till fullo hittills under graviditeten.
Jag har gått, även när det knappt gått eller inte gått alls.
Ibland har det gått bra, som när kroppen bjöd på över åtta timmars vandring uppe vid Grövelsjön. Ibland (rätt ofta) har det gått åt skogen, som när foglossningen har ställt till det för mig och 20-minuters promenaden hem tagit en timme och femtio svordomar. Eller som däruppe i jämtländska fjället, då hormonerna, sömnbristen och sammandragningarna höll på att ta livet ur mig.
Nåväl! De dagarna det går bra kan man se tillbaka (och se framåt) på det eländiga med en viss distans.
I lördags då vi gick in i gravidvecka 37 gick det bra – så värt att minnas. Hör på här:
Korsnäs timmerränna är Sveriges längsta. Rännan byggdes i början av 1800-talet. Delvis byggd i form av en akvedukt i trä löper rännan mellan Untrafjärden i Dalälven och Gävle stads stolta sågverksindustri idag känd som stadsdelen Bomhus. Syftet var enkelt – att låta timmerstockar fraktas ner till Gävle med självfall och varsamhet. En fin ingenjörskonst med tanke på den rejäla höjdskillnaden mellan Untra och Bomhus.
Delar av rännan är välbevarade och gångbara. Denna söndag valde vi att utforska Untrafjärdens del, den kanske häftigaste av de alla.
Kolla så häftigt vattnet forsar genom rännan! Tänk att det var några som paddlade kanot samma dag som vi traskade runt – det vore ju något någon dag! Gäller dock att försöka hålla nere farten…
Vi började i alla fall i skogen. Vi utgick från en av dammarna tillhörande det breda Untra-kraftverket. Det första rännpartiet var förrädiskt halt – murket trä täckt med blöta höstlöv och en och en annan slemmig snigel.
Men rätt som det var så var vi ute ur skogen. Den i skogen rätt blygsamma rännan blev till en högt belägen mäktig broakvedukt och utsikten tog andan ur en! Dalälven, så bred och med tiotals små öar, vissa helt platta, andra täckta med skog.
Det pirrade i den något höjdrädda magen (bebisen passade däremot på att slagga järnet). Gångplankorna var fräscha och torra men det var glest mellan reglarna i staketet som lutade utåt på akvedukters vis.
Man såg kanotisterna långt ute i fjärden, de var redan ute ur rännan.
Det var en sådant ro, så fint där ute. Vi måste gosas in och stå stilla och blunda en stund.
Efter ingosningen hade vi två val – antingen gå samma, kortare väg tillbaka till bilen. Eller gå en del av Gästrikeleden, fjärden runt. Jag peppade för alternativ två så Gästrikeleden blev det.
Eller nästan i alla fall, vi avvek och gick en urcrossig grusväg istället!
Jag lekte skogens drottning vilandes i en trätron längs med grusvägen. Hur genialiskt är det inte med sådana viloställen mitt ute i skogen?
Vi passerade planterade tjocka ekar, gamla torp, vissa bebodda, vissa övergivna. Uppland, ett märkligt kulturlandskap som aldrig sluta fascinera.
Jag poserade som en annan trött torparfru. Och trött började jag bli. Kroppen orkar ju inte riktigt lika mycket så här gravidårs.
Väl i bilen bestämde vi oss för att ta lite nya (o)vägar, mötte massa bommar, hamnade på massa knasiga ställen i skogen och ute på åkrarna, men det är en annan berättelse.
Dagen efter kunde jag knappt gå alls, så ont det gjorde i alla “fogarna”. Men vi gick en liten kortis ändå, för luften var klar och hög och alla höstfärgerna sken.
Och sedan for vi hem till Västerås. Jonas körde, jag tänkte på rinnande vatten och på allt fint som människor skapt en gång i tiden och som är kvar för oss att glädjas åt. Och hur viktigt det är att det vi skapar idag glädjer de som kommer efter oss.
Oavsett om vi skapar i trä, i ord eller i ettor och nollor.
Puss!
P.S. Det går alldeles utmärkt att cykla i rännan och i naturområdet runtom Untrafjärden. Ta crossen eller MTBn så får du mest utav turen.
Pregnant Queen of Rocklunda
Idag reste jag mig och tog mig till Rocklunda. Rocklunda är Västerås mtb-ställe nummer ett. Det är brötigt, rotigt, uppkört, stenigt och halt och den vanligaste beskrivningen av Rocklundas mtb-spår brukar vara något i stil med att man oftast går mer än att man cyklar. Idag gick jag hela hundra procent av banan. Eller två hundra kanske? Eftersom jag gick två varv. Fem komma fem gånger två kilometer. Eller gick och gick – småjoggade nedför droppen (ah men ni vet SM-dropet, Ahlbäcks drop och de där) och småklättrade i uppförsbackarna. Och småsatt på stenarna.
Varför gjorde jag det kan en vettig person undra? Jo, för att det var ju King/Queen of Rocklunda idag! Så många varv man orkar cykla eller gå på tio timmar. Till förmån för Barncancerfonden. Sjyrre grejer! Läs mer här.
Samtidigt som jag motionerade templet och varelsen i magen passade på att sova ut så snackade jag lite skit med de övriga deltagarna, käkade lite lingon och pussade på hetast bäbisfar på planeten. När jag väl lyckades få stopp på honom, alltså. Eftersom jag efter ett halvår fortfarande inte blivit kompis med min kamera (ingen Canon på ett tag, att jag inte lär mig alltså!) som dessutom verkar fått objektivsvett, fick jag ett smärre nervsammanbrott hemma när jag insåg att bilderna sög, ungefär varenda en av dem.
Imorgon går vi in i vecka trettio fem – ändå ett jubileum med väntans tiders mått mätt aight? Men det är imorgon det. Eftersom jag min vana trogen kanske tog i lite väl mycket på varv ett så ballade fogarna ut på varv två. Nu är både ryggen och ljumskarna (ett ytterst smärtsamt område kan jag lova er) småsura, men gissa vem som är glad ändå? Glad för att hon lever, andas, glad för att få må bra en sväng.
Årets ytterst självutnämnda Pregnant Queen of Rocklunda, ladies & gents.
Gonatt.
Kantarelldjur, termoste och livet på vår stadsnära vandring ute på Frösåker
Igår drog jag och Anna till med en stadsnära vandring. Det var ett tag sedan vi hade hängt ordentligt så när jag valde mellan att antingen cykla ihop eller vandra ihop så kändes vandringen som ett rimligare alternativ då ena sällskapshalvan är gravid och inte sådär jättetalför när hon väl flåscyklar sina små mil. Jag ville överraska Anna men ta ändå något stadsnära så det blev Frösåker dit hon bara cyklat förut.
Frösåker som är ett friluftsområde på Mälarhavets strand, cirkus två mil från stan är känt för främst tre saker, att man kan
sak ett: Frösåkers Vikingaby där man kan dricka mjöd, hugga runor och annat man gör när man hänger med vikingalajvare anställda av den glada kockfamiljen Kockum
sak två: dricka mjöd och lära sig att laga käk från ovan hos den ovannämnda familjen som också driver en restaurang
sak tre: afterbikebada!
Men vi gjorde ingetdera för vi vandrade i naturreservatet istället. Längsta slingan – strax över sex kilometer, perfa längd för en torsdagskväll.
Det hade ryktats om bivråk och mindre hackspett, men vi såg enbart ett djur och det kantarellen nedan:
Kantarelldjuret – stort i tratten litet i världen!
Vi gick rätt fort eller så kändes det i alla fall för tiden går fort när man går och slänger käft samtidigt. Högt och lågt avverkades i ungefär samma tempo som det steniga kustlandskapet skiftade terräng. Tur man hade braiga skor!
Till slut landade vi vid en av de mången omsorgsfullt placerade viloplatserna och knäppte ett livsstilsfoto. Ett livsstilsfoto får man till med hjälp av ett smart trick kallat skärpedjup – man får välja om personen eller prylarna ska vara i förgrunden och antingen personen eller prylarna ska vara suddiga för bästa effekt. Prylarna kan vara allt från ryggsäckar, aktier, blommor, stenar, frukt, smådjur eller som i vårt fall – förstklassiga märkestermosar som tydligt visar vilken livsstil det handlar om i detta fallet.
Termoste ftw 4ever-livsstilen.
Det åts smörgåsar med hummus, morötter och persikor och sågs ut över Mälaren – en utsikt nästan lika mäktig och orörd som under försommarvandringen i Sura då man kunde se långt ut över Riksväg 66.
En hel del av snacket handlade om Anna flytt till sin andra cykelstad Eskilstuna… bitterljuvt. Men mest roligt för vi tror båda på förändringarnas helande och utvecklande kraft! Och på att pendling är pest och bör slutas upp med när det blir ohållbart för nerverna.
Jag skulle prompt plocka upp pinnar. Observera den smidiga posen. Har jag förrsten berättat att jag knappt klarar av att knyta mina egna skosnören nuförtiden? Och värre lär det bli. Kardborreband here I come!
Det slutade med att vi nästan gick vilse. Anna skjutsades till stationen och hoppade på tåget som skulle ta henne till sitt vana men ändå nya liv. Tur att Eskilstuna ligger trettio tågminuter bort. (och tänk om SJ skulle börja tillåta på sina tåg host host)
Och jag åkte hem till den hoppande personen på kortet ovan som var varm och sugen på både godis och tevespel och vem är jag att banga det så det blev en sen och härlig kväll.
Puss och tack du minnesvärda torsdag!
P.S. Man kan även cykla mtb på Frösåker. Läs mer här om hur du tar dig dit och vad som gäller i naturområdet.
