CYKELKATTEN
Kategori:

Livsstil

Katja om cykelLivsstil

En lillasyster.

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

 

Hej från gurkstan dränkt i festligt höstljus!

Stålis har fått en lillasyster.

Jepp ni hörde rätt – min första någonsin icke-damtralla som inte är en han.

Surris heter hon och är en Specialized Sirrus Disc i lacken Cast Berry/Mint.

Men varför en himla racehybrid nu, undrar ni säkert.

Varför inte fortsätta pendla med Stålis?

Varför en step through-ram?

Och varför i hela friden ett rakt styre på en icke-mtb?

Ty Stålis är ett tungt himla as som gör sig fint när man inte har bråttom någonstans och är solo på en lerig skogsväg.

Ty jag äger ingen bil utan sköter alla transporter – både av mig själv och av min plutt – cykelmässigt och då spelar minsta lilla kilo in.

Ty det är rejält opraktiskt med ett högt överrör när man lever och vardagscyklar i klänning eller kjol.

Surris är med andra ord en ganska lätt, mycket rapp och lika delar praktisk som sporty chiq pendlarhoj för en cykelmorsa som en annan.

Fast det där med rakt styre… Får se hur länge jag står ut med det innan ett bockstyre (med allt vad det innebär) åker på. Än så länge känns det lite mainstream men ändå rätt kul

särskilt om den dära genvägen över leråkern vid Vrånga ^^

Välkommen in i stallet Surris!

(Och oroa er inte för Stålis. Han är förstås kvar som en tålig vägfinnare och en allt-i-allo traktor)

3 år ago 0 kommentar
9 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravelCykelLivsstil

Solsken, rides och hyss – här är bildbomben från påsken

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Hej! Värst vad det är ont om tid numer. Särskilt i ens bransch där ruljansen inte står still bara för att det är minsann röda dagar i almanackan. Men här kommer det nu, bildbomben som det så poetiskt heter. Från påskhelgen. Tanken var flera inlägg och tanken var att blogga i veckan men eh… tanken var lika god som dömd till misslyckande. Valde barnhäng hemma, jobb och en kvälls fiiint barhäng i sommar-Stockholm istället. Nåväl, påskhelgen:

Min babybror (13 år, skostorlek 43, längre och klokare än jag sedan ett bra tag tebax) kom för att hänga med oss hela helgen. Som vanligt blev alltet ljusare och gladare i hans närvaro. Lyllos Ivar som har sin bästis i John.

Brorsan kom med buss på torsdag kväll. På fredagen drog vi upp till älskade Norrlands Inland

som ihop med grannen Norra Uppland lockade med solig försommar och den klara, friska luften omöjlig att inte vilja dricka

Helgens big thing var den här röda franska plastsaken som Ivar hade fått av Jonas barndomskompis Peter i hej-present för ett år sedan. Tack Peter! Aldrig hade jag sett Ivar så lycklig över en sak 👌♥️

Tyvärr hade WED/RLS bestämt sig för att slå till just den här helgen, lagom tills jag ”officiellt” hade blivit kvitt senaste förkylningsrundan. Med andra ord sov jag inte mer än tre mycket plågsamma timmar per natt och vaknade med maratontrötta ben och en sur hals varje morgon. Skitsurt i dubbel bemärkelse. Hade ju all möjlighet att cykla långt och mycket den helgen.

Men om det är nåt jag har tränat på ordentligt sedan Ivars ankomst är att inte stressa upp mig för mycket över sånt jag inte kan påverka i dagsläget.

Jag hinner cykla långt, fort och mycket när jag är redo.

Nu passade jag på att utforska världen genom min plutts ögon och att visa brorsan de fina omgivningarna. Med bil och till fots.

Dalälvsbaby. Sandkärlek

Och Jonas som alltid ställer upp för mig fick äntligen cykla precis hur långt han ville. Helt ärligt blev jag nästan mer glad för det än om han hade varit hemma och längtat ut, Mr Osjälvisk som han är.

Fast vi hann cykla ihop en timme vid ett tillfälle den helgen!

Vid ett annat tillfälle cyklade jag och brorsan ut till Bävaren.

På damtrallor och standardhojar och allt. À la barndomens cykelrundor liksom, we ride it all. Vi hoppades på att återse älgen och paddan vi hade sett från bilen dagen före men djuren hade väl dragit. Vi såg dock en glansig vårsnok.

Andades in skogen.

Bävarens bro.

En eftermiddag åkte vi på konstrunda i Gysinge och jag köpte lite konst till kontoret hemma i Västerås. Heja lokalkonst!

På söndagen var jag kry nog i halsen och benen att cykla längre. Tyvärr inte lika långt som tanken var från början enligt Jonas superplan för mig. Men tillräckligt långt

för att komma bort till coola oldschoolrännor av trä

stanna till och stretcha på coola småbroar

cykla vilse ett bortskämt (jag älskar ju som ni vet att cykla vilse!) antal gånger men så blir det när cykeldattan är tankad med nya ”vägar”

flirta med forsens brus

och faktiskt bli rätt trött efter alla vatten- och makadamsjuka milen i benen.

Och det var en bråkdel av påskhelgen, resten behåller jag för mig själv!

Nu är jag hemma och chillar efter en solig men också sorgsen dag med bästa Sari som har förlorat en vän i MC-olycka 🖤

Jonas randonnördar sig i CK Distans regi. Jag surfar på racer och kollar lite raceresultat från tävlingarna som varit.

Mer om snara race och racer kommer!

Puss.

4 år ago 0 kommentar
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstilMellan rundorna

Working mom, longing mom, cycling mom, lucky mom

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Oy från er kära prodigal blogger.

Jag upplever/genomlider just en stor förändring. Sedan tre veckor är jag en working mom. Jag jobbar alltså heltid. Med samhällsteknik ofc (frilansandet inom text och bild är kvar vid sidan om när jag känner för’t). På det bästa kontoret – på flera kontor. Ihop med mitt “gamla” gäng som jag saknade så mycket när jag testade på en annan ingenjörsbyrå året innan jag gick på mammaledighet. Vi gör feta saker. Planerar för samhället under mark så att samhället över mark mår fint och har sig. Men även om jag trivs superbra och har redan nu gjort mycket kul med mina kära kollegor så är jag ju inte längre hemma med det mjukaste jag vet. Min lilla Plutt. Hoppetussis.

:'(

Det är skitkonstigt! De första dagarna visste jag knappt vad jag skulle göra utav min kropp. Den hade ju anpassats helt till att ta hand om Bäbyn. Bära, mata, krama, pussa, lyfta om och om igen, dra vagnen, hålla i handtaget på bussen med ena handen och i vagnhandtaget med andra. Hur skulle jag ha armarna nu då? Vad skulle jag göra utav den tomma ytan framför mig, den som hade upptagits av vagnen och Ivars storslagna personlighet i nästan ett år? Vilket säte skulle jag sätta mig på i bussen? Vilken dörr in i gallerian skulle jag välja nu, den stora snurrande eller den lilla vid sidan av? Måste jag ställa kaffekoppen en meter ifrån mig eller gick det nu bra att faktiskt hålla den i handen hela tiden? Inte bara kroppen, även hjärnan fick anstränga sig rejält i början.

Och då talar jag inte om hjärtat.

För Pluttens vakna dagar är intensiva men korta – han är ju trots allt en liten plutt. Upp stiger Plutten, ofta glad, ibland superhungrig. Sedan är det full fart, en kort tupplur mitt på dagen och sedan full fart igen och så bums i säng. Sista protestrycket medan jag gosar ner Plutten i sängriket, kramar hårt min Plutt som kramar hårt sin kaninfilt. Blicken är simmig, nappen jobbar hårt. Puff. Och så sover Plutten igen. Och klockan är bara åtta. Och jag har inte alls fått så många timmar med min bebis. Idag heller.

Jävla skit. Jag vill ju ha mer tid med Plutten. Jag är ju van att bada i pluttkärlek! Han lider inte – han har ju Jonas. Men jag då! Tänk på mig då! Jag har ju precis lärt mig att våga släppa in lyckan i vardagen. Jag har till och med lärt mig att trivas hemma. Och nu slits jag igen.

Samtidigt är jag bra mycket mindre sengångare just nu. Jag beundrar verkligen de som lyckas hämta inspiration ”hemmavid” men jag är helt klart inte den typen. Herre så skönt det är att inte ha en massa intellektuella luckor kvar i hjärnan som man fyller med massa skit (typ, scrolla genom Instagram?) i brist på the real shit inspo hämtat ur verkligheten. Herre så skönt att umgås med människor som får en att utvecklas. Nu har jag och Plutten i och för sig inte suttit hemma och glott nå många dagar (även om det hade kanske varit ”fint” enligt regelboken, ibland har jag till och med låtstats ha det lite ”lugnare” än vad vi har haft för det är tydligen ok att köra ungen i bil till näraffären var och varannan dag men konstigt att fara tåg 14 min till närliggande stad för att se på fina djur i parken) men ändå. Jag vet så klart inte om jag blir en bättre av att jobba men den nya stimulansen gör mig till en roligare mamma helt klart.

Nu går min vardag ut på att vara effektiv på jobbet så att jag får så mycket tid med min Ivar som möjligt. Jag har börjat gå upp tidigt, mycket tidigt, något jag aldrig gjorde förr. Men nu har jag en Anledning. En gång utmattad är jag fett noga med att parera minsta lilla stresspilen genom hjärtat genom att pausa, andas djupt, smälla igen datorn och gå runt kvarteret – ja vad som helst som minimerar ångestrisken. För nu har jag en Anledning. Obs sådant är kanske självklart för stabila människor men för en annan så har det ändå krävts en liten Plutt för att tagga ner och det är väl tur det.

Så – jag har alltså både växlat upp och taggat ner. Jag har växlat upp hjärnan. Idéer föder idéer, både jobbmässigt och privat, och jag mår så bra av detta. Och jag har skruvat ner tempot för Pluttens skull. Inom vår lilla familj håller vi fortfarande på och kilar in oss i de nya rutinerna. Tyvärr har vi varit brutalt förkylda alla tre – igen, jag vet! – vilket har rubbat allas “inskolning” något men vi är på G. Jag hoppas att det blir bra. Och blir vi inte bra så fixar jag så att det blir bra. För om det är något jag inte vill så är det att snurra i något slags galet “livspussel”hjul. Det är inte därför jag tjänar cash liksom.

Cykel- och träningsfronten förändras den också. Jag kommer att fortsätta satsa på kort och effektivt snarare än långt och lugnt ett tag till. Hur länge tänker jag inte bestämma, där vägleder Bäbyn. Men det känner ni väl alla igen som är småbarnsföräldrar utan avlastande släkt på samma ort. Distans och race (då tänker jag främst cykelcross) blir det förstås också av när det blir av. Det behövs sannerligen – man är väl ingen cyklist som inte längtar till att hänga med naturen en längre stund. Men jag har ställt in mig på att morgon- och lunchträningen är det jag får leva med framöver. Det är helt ok! Livspussel må vara drygt men träningspussel är kul. Utmanande på ett roligt sätt.

Fan nu snackar jag åter för mycket. Förlåt. Det är som vanligt. Puss och vi ses väl i helgen – på Groopencross? Det lovas finväder och världens sötaste Plutt som publik. Kom!

5 år ago 0 kommentar
4 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstil

Ett gäng torsdagstankar (som ni får på en fredag)

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja


Hej folks!

Mobilen dog och jag orkade inte ladda den så inlägget hann aldrig laddas upp. Men här är det. Ett litet torsdagsupdate, postat från hotellsängen i Prag på fredag. Voilà.

Den här veckan är tight. Både Hoppetuss och Jonas är förkylda och jag har själv kämpat mot min begynnande dito.  Det har gått sådär men jag håller tummarna. Jag har börjat jobba och det är en fet omställning från mammaledigheten. Och så jobbresan. Ikväll far mitt jobbgäng till Prag och vi är inte hemma förrän natten söndag till måndag. Märkligt nog är jag inte stressad. Tvärtom, jag känner ett lugn, flyter med och sätter gränser, både för Ivars och för min skull. Är dock lite deppig över att sjukstugan satt stopp för lite kompishäng och roligheter inbokade på fritiden. Och för att jag hatar att se min bebis sjuk, ynklig och svag även om jag är medveten om att det är bara en liten förkylning och att det kommer hundratio sådana till under de närmaste åren. Men så är det väl med päronhjärtan, blödigheten kommer på köpet. I morse hade jag svårt att slitas från mitt mjuka snormonster. Ömklig och sötare än någonsin satt han där på badrumsgolvet i sin krämvita pyjamas och virade metodiskt upp toapappret från rullen medan jag yrde runt och fixade det sista inför resan. Jag hade säkert kunnat gjort mig i ordning fortare men hur motstå lyfta upp, vyssja och pussa? Det gick ju inte. Rouge blandat med småpojkssnor är ju det nya supersminket.

Den här veckan har det alltså varit dåligt med träning. I och med jobbstarten har jag dock åter börjat cykelpendla till jobbet. Mycket, mycket lugnt för att inte pulsa upp kroppen (herregud 2018, bokstavligen sjukaste året?). Nästa vecka planerar jag att vara fortfarande lite trött men på gång med träningen igen. Det brinner lite väl i knutarna med alla crossrace så nära inpå. Och även om kravlösheten och raceglädjen är mina enda rhymes i år så vill jag ändå vara någorlunda förberedd och inte bara tävla mig i form. Men let nästa vecka be så länge. Nu ska vi fokusera på nuet och att bli helkrya och pigga och inkörda i den nya working mum-vardagen allihopa.

Och så Prag. Tänker njuta av staden, har inte varit där sedan den där dråpliga tågluffarsommaren 2009 (eller 2010?). Och av umgänget förstås. Som jag saknat mina kära teknikgenier till kollegor. Det blir fint det.

Puss och vi hörs i Stories och här snart.

P.S. Det var ju dumt av mig att inte lägga ut rutten till den magnifika presentrundan i söndags. Flera frågade i efterhand vilka vägar jag hade kört. Här är stravalänken.

5 år ago 0 kommentar
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
Äventyr med barnBetween the ridesLivsstil

Min tid är nu.

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Hej, vet du vem jag är?

Jag är hon med benen som börjar åter bli stål för jag har fått tillbaka mina lungor

hon med humöret som går att leva med för svalkan har torkat mina tårar

Jag är hon som inte kan få nog av att göra allt med dig, som vi inte förmått göra i sommar då vi mest överlevde, och tack gode g för dig som stod för lyckan

Jag är hon som rullar snubblar springer knappt hinner hämta andan

för jag lever ikapp sommaren

jag är hon som äntligen ler

ler äkta, ler brett

paniken har s

l

ä

p

p

t

🌬

fan kom inte på nåt poetiskt här
men du är ju för söt här i gräset vid Sågdammen
socker socker socker, och så två vinteräpplen till kinder

Jag är hon som är äntligen fri som fåglarna som skitit ner fågeltornet där vi hängde idag, och vinden ven, och vi var varma – varma på ett bra sätt! – ihop

sommaren är över. Länge leve sommaren och tidighösten. Dessa smärtsamt korta veckor innan löven är väck och flyttfåglarna likaså. Min sommar är här.

Beklagar ni som värmen sörjer –

fast sörjy not sörjy.

Min tid är nu.

5 år ago 0 kommentar
5 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • …
  • 50
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN