• Allmänt om träning,  Cykel,  Katja om cykel,  Träna med barn

    Nio månader efter magen

    Glad lördag folksis.

    Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

    Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

    Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

    Men först

    Känslor och kärlek

    Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

    Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

    The evil heat

    Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

    Sketasur?

    Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

    Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

    – den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

    Alla de korta passen

    Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

    (O)viktigt

    Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

    Stål och bål

    Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

    Kondisbiten

    Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

    Så mycket bättre

    I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

    Fan också

    Bara jag inte glömmer att göra en sak.

    Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

    Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

    Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

    Förutom när jag måste stretcha.

    Puss.

    Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3

  • Allmänt om träning,  Cykel,  Träna med barn

    Joggning med aerovagnen i pollendimman

    Det finns få tillfällen då man inte har användning av en musette 

    Alltså springa i fel skor (kanske dags att investera i ett par riktiga löparskor duh?) och puttandes på ett gäng kilos ekipage är
    jobbigt. Speciellt när en inte är någon löpare och när precis allt är kontaminerat av pollen.

    Folks – spring inte i sönderälskade plattsulade motionsskor…

    Hade jag tävlat i år så hade jag förstås aldrig fått för mig att paja mina cykelben genom att springa längre än ett par kilometer så här mitt i säsongen.

    Nej jag springer inte med utsläppt hår men det är bra skönt att släppa ut och ventilera det under pausen

    Men inte tävlar jag i år utan tränar för att komma ut och komma i form 2.0 och då är löpning kanoners!

    Så ba att bita ihop, är ju bra träning när det är tungt etc

    Föredrar att hålla i vagnen med bara en hand när jag springer

    Fast idag var det som sagt rejält tufft. Gav upp att springa hela tiden utan satsade på joggintervaller istället. För ont i fötterna av skorna helt enkelt. Kanske dumt att överhuvudtaget springa på asfalten med dem men men.

    Eftersom vi hade flyttat måste jag utarbeta en ny runda. Den jag testade idag var backig men som sagt lite väl asfaltig. Vi bor nu dock närmare friluftsområdet Rocklunda så ska försöka förlägga mina framtida rundor på dess grusiga motionsspår.

    Men visst hade jag ett fint tak mest hela tiden? Tur att kameran inte är pollenkänslig, för mig var allt en grön massa

    En som stormtrivdes var förstås den här varma sömntutan till babyn. Åh så mjuk i sin kofta iih! Jag må idag ha varit den slöaste joggerskan på GC-banan men också den stoltaste.

    Snart blir det till att packa för helgens cykling och kalas. Puss och ha en glad fredag 🌿

  • #lidamedstil,  Allmänt om träning,  Cykel,  Katja om cykel

    Min träning under det första kvartalet 2018.

    Somliga cyklar i trasiga skor. Säg vad beror det på?

    Hej folksis.

    Kortet ↑ får symbolisera att det mesta av min cykelspecifika träning har i år skett inomhus för nu har vi alltså levt strax över tre månader av detta året 2018. Ett helt kvartal byråkratiskt uttryckt. Tänkte det vore kul att titta på min träning under det första kvartalet. Normalt sett loggar ju jag och stravar all träningen (förutom jobbpendlingen, rama motionen osv – ni kan läsa om hur jag räknar och loggar här) men detta året är ju speciellt på så sätt att jag inte sätter någon som helst prestationspress på mig själv och i det ingår att med flit hålla inne med siffrorna när och om jag orkar logga. Så det blir mest ord ok. Vi kör.

    Min träning har bestått av

    → korta inomhusintervaller på Monarken (främst HIIT) à 25-30 min/pass ca 1-3 ggr/v

    → några längre men ändock rätt korta utomhuspass på den dubbade crossen à 1-2 timmar/pass ca 1-2 ggr/v

    → ett mtb-pass som knappt räknas som mountainbiketräning eftersom jag mest körde på asfalt/grus för att kolla inställningar

    → ett gäng joggingpass med multisportvagnen à 5 km/pass ca 1 ggr/v

    → fyra skidpass uppe i Hedesunda à 5-10 km/pass

    → ett simpass i bassäng à 500 m/pass

    → då-och-då-rygg- och coreövningar *slarver*

    Min motion har bestått av

    dagliga promenader främst med barnvagnen à 5-15 km/promenad. Eller motion schmotion, herregud. Jag älskar våra promenader och är fortfarande bra restriktiv med multisportvagnen – enbart kortare löpturer – just för att ha så många underbara klassiska titta-på-varann-promenadtimmar i benen och i hjärtat.

    Vad jag har saknat träningsmässigt

    → distans ofc. Har inte kört ett enda någonting-pass över två timmar. På vardagar är jag ensam med Ivar dagtid och på helgerna har jag sällan velat vara borta längre stunder från familjen ändå just för vi inte haft så mycket kvalitetstid ihop på vardagar (Jonas tänker lika). Nu med ljusets intåg i vardagen och en något piggare familj blir det mer av den varan. På egen hand och snart även med lille tuss i cykelkärran. Men räkna nog ändå inte med några episka distanser Mallis runt-style i år. Allt har sin tid och i år är kortare och intensivare min cykelmelodi.

    Vad har varit roligast

    → att upptäcka att mina vintertekniska skills är inte bara sämre utan till och med bättre än förr (kanske för att jag inte har någon tid att förlora på mesandet just nu hehe). De flesta utomhusturer har ju varit på mycket isiga och brötiga underlag och jag lät cykeln dansa under mig! Så skoj. Fast jag längtar till torra stigar och grusvägar ändå så klart.

    Och så träna ihop med min bäbis så klart. En helt klart surrealistisk känsla typ vänta nu… är jag ute och springer med min son i vagnen? *lätt svimning*

    Vad har varit svårast

    → ja inte är det jippie jag skriker inför varje gång jag ska upp på den stumma monarken och svettas inomhus. Fast nä, det är mer okay än någonsin tidigare faktiskt. Svårast är nog ändå att få ihop träningslogistiken när man är egentligen för trött för annat än ligga som en kanelsnäcka i Jonas famn och stilla gråta med en kolaskruv (från Coop i stan, de är färskast där) i munnen. Men man vet ju – alla i hushållet blir gladare om mor är nytränad, så är det bara.

    Vad har varit tråkigast

    → S t r e t c h a. Tristaste jäkla träningsbisysslan i hela världen. Och självklart är det just där jag brister. Stel som en canyonram ungefär. Skärpning Katja!

    → Vara sådär utdraget halsont-svag i kroppen-sjuk som jag var i hela två veckor för ett par veckor sedan. Snacka om demotivational

    Och summa summarum…

    så har årets första kvartal inneburit typ 60 % rörelse/motion och 40 % specifik träning. Eller någonting i den stilen. Jag är både lycklig (Ivar Jonas vänner <333) och mår dåligt (annat privat) och alla som har någonsin mått dåligt vet hur mycket energi omåendet kräver av en dygnet runt, även om man är stark, van vid att hantera sådant sedan många år tillbaka etc etc. Men om jag får sammanfatta träningskänslan så har det varit som att liksom både återfå sin gamla styrka men ändå lära sig att träna på nytt eftersom kroppen inte riktigt känns och beter sig som den gjorde före bebådelsen. Förutom den där ta i för kung och fosterland-biten. Där är den precis likadan vilket ju bådar gott inför de kommande utmaningarna.

    Over and out som man sa på den gamla bloggtiden, nu ska jag städa lya ciclistan inför fotograferingen och så blir det #intervalltorsdag på Monarken senare idag. Dubbla pass med andra ord hell yeah. Puss!

    English: Here is my training in the first quarter of 2018: ~60 % motion/non-specific exercise and ~40 % cycling specific-exercise.

  • #lidamedstil,  Allmänt om träning,  Cykel

    Cyklisten sätter sig i skidklistret

    Trots att jag har med mig cykeln upp hit till Jonas hemmahoods så har det ändå blivit skidåkning istället. Det är fortfarande mycket kallt, det råder isigt klisterföre med en del barr och jox ner från träden men vad gör det och mammakroppen mår just nu bra av att få sig rejält med rörelse både uppe och nere och i mitten. Min ständiga Akilles häl ryggen jobba igen – vilket lägger en bra grund för sommarens kommande cykeleskapader. Och så gäller det ju att passa på – skidor är ju förbaskat kul tycker jag, min andra favvosport efter cyklingen ju!

    Turen började dock med en liten fadäs. Finn ett fel stort fel på kortet och skratta hjärtligt och länge* (svaret hittar du i slutet av inlägget)

    Inga mobilsnaps i hela världen kan förstås göra ett soligt frostparadis rättvisa. Vill samla upp all snön och göra morotskakefrosting på den!

    Fast man ska inte äta snö bla bla.

    Körde strax under en mil i raskt tempo, avbruten enbart av de snöfria korsande vägarna jag fick tipptappa över försiktigt. Sedan åkte vi och grillade korv och drack Norrlands. Och så blev det en konstrunda på det. Med sötaste kulturmannen världen skådat!

    Puss och kids…

    * ge fan i att försöka komma in i skidorna med era vintercykelskor. Det tog mig en kvart svett och svordomar innan jag kom på att titta under skorna och insåg att pjäxorna, de låg kvar hemma de! Tur man har en pojkvän och en bil och jo, det var pinsamt att ringa…

  • Cykel,  Katja om cykel

    Vad ska man med alla dessa poddar till? och livstecknet från Sparlågekatja & Co.

    Torsdagens inspelning med Anna och Fredric i en “naturlig” miljö

    Ivars första tandborste såklart med kanintryck –
    en dröm är att en dag ha en kaninblogg
    om min drömkanin jag kommer att skaffa <333

    Tuss leker med pappas (tyvärr tomma, Jonas är sjuk) randonnéeplunta.

    Mer svart morgonrock än svart lycra detta veckoslut.

    Fluffdejt i Skultuna!

    Hej från Sparlågekatja.

    Hoppetuss drar för en gångs skull en långrepa till lunchsovstund så jag har äntligen mixat färdigt det femte avsnittet av CYKLISTPODDEN. Ska bara fixa en värdig illustration så trycker vi ut det till ert lyssnarnöje ikväll eller imorgon bitti. Jag hoppas att ni kommer att gilla temat och avsnittet. Vi har förresten kommit på vad våran podd egentligen borde heta redan från början – tack vare avsnittets gäst Fredric. Attans då, bästa namnet… Kanske en “nylansering” till höst eller så? Äsch vi får se. På tal om poddar så visste ni att även Kadens dragit igång en cykelpodd med awe touringcyklisten Fredrika Ek som första gäst? Lyssna här.

    En cyklistbekant undrade förresten vad man ska med alla poddar till. Och visst, det kan tyckas som att vi fullkomligen invaderar them ears med våra snack till höger och vänster (även om jag kan tycka att det liksom inte finns något tvång på vad man läser eller lyssnar på så varför knorra). Men jag tänker så här – poddar är precis som radioprogram fast friare. Det gör att lyssnaren får ta mer ansvar för sitt eget lyssnande och inte kan skylla på “public service” eller “kommersradio” om programmet inte faller henne i smaken. Precis som med allt annat på Internet vilket jag tycker är fantastiskt – tänk att vi idag kan ta del av alla unika berättelser som “vanliga” människor bjuder på utan att någon redaktörsnisse pekar med hela handen och ba, nä, den och den ska inte få vara med minsann? Det om något är demokratiskt och värt att värna om.

    Nog om poddarna. Jag har inte tränat sedan onsdagens löprepa :'( Vill ni höra ursäkterna? Här kommer de:

    Ursäkt ett: Suspekt lurigt halsont av den stumma “svag i kroppen nästan sjuk men inte riktigt”-sorten

    Ursäkt två: Sjuk och däckad Jonas

    Ursäkt tre: Tuss med sina tänder alltså, ser ut som en gullig gammal tant med en tand som sticker upp och nya på g och hej nya rutiner, hejdå långa sovmorgnar, nä men goddag vakna och omnappa den kliande munnen varannan timme nattetid

    Ursäkt fyra: Mäklarbesök. Lägenhetsfix. Kompishäng. Terapi. Och långa, långa stunder av simpelt bäbishäng för att jag har nästan panik över hur fort tiden går och hur fort han växer och snälla, låt mig njuta av dig nu och nej, du behöver inte ha bråttom någonstans oki? 

    Och det är nu man kan undra – den tiden jag lagt på att lägga fram ursäkterna hade kunnat lagts på träning. Sant mina vänner, sant. Synd bara att ursäkten ett tyvärr hänger kvar. Men håll tummarna för att halsontet är på väg bort för jag vill så gärna komma ut och premiära trekkisen. Nu ska jag avsluta här och få ut familjen på något lugnare friluftigt, Jonas behöver peppas som inte kunnat randonnéa idag så det blir väl att styra kosan någonstans där det finns antingen en pizzeria eller ett bakelsecafé.

    Puss och hoppas att ni är båda friska och cykelföra i helgen.