img_5539

✵ vara gullig som nyvaken småstressad cyklist

img_5537

✵ möta upp det här mtb-gänget på Ängsö för ett litet försök att hänga med på crossen… och inse att njä. På de här stenkistorna till stigarna krävs en fetare hjuling!

img_5542

✵ ge upp mtb-försöken och trassla in sig i äventyret istället, eller i detta fall – nåt djupt dike utanför nån neverending åker… Hörde jag stökigt underlag?

img_5559

✵ att du gjorde! Dock glad som vanligt när man får cykla grus och åkermark

img_5572

✵ och hälsa på djuren och leka Fångarna på fortet mellan djurens elstängsel för att sedan mosa genom åkrarna och ibland till och med gå, så grötigt är det

img_5569

✵ och för att surfa på djurvågen spisa supergoa gulrotsbiffar med pepparrotscréme i de sollapande lemurernas sällskap på Kungsbyn

img_5578

✵ fortsätta på den oinslagna vägen och upptäcka en ny helfet grusintervallbacke att bokmärka! (OBS bilden visar inte backen men det fina efteråt)

img_5591

Träna start™!

29625283390_38845a18f4_o

✵ och mellanlanda på nya Bryggans för lite alkofritt (palla bli sne i skallen klockan tre på eftermiddagen) mousserande vin, svart kaffe och några supersöta kalorier med italiensk touch för att förbereda smaklökarna inför kvällens canneloni.

Strava bor här för er ruttnyfikna. Och för er hälsonyfikna – det lugna lågintensiva passet gjorde en enorm nytta alltså, både för humöret och lungorna. Puss!

Cross is boss

29919827555_296e877ebb_o

Hej från spanaren dikeshopparen!

För ett tag sedan frågade cykelkraft.se om jag ville testa någon av deras produkter. Okej sa jag och valde ut det jag hade känt ett riktigt behov av – ett par till utseendet enkla och klassiska, lätta cykelglasögon med fotokromatiska linser att köra cross med. De som såg vettigast ut kom från Shimano så då fick det bli ett par shimanosar.

Varför fotokromatiska då? Jo! Det är ju faktiskt höst och man vet liksom aldrig riktigt hur vädret ser ut från timme till timme. Ena sekunden kan det vara soligt, andra sekunden kan det börja regna. Jag som heltidsarbetar börjar dessutom ofta mina pass sent på dagen vilket gör att det mörknar under tiden jag tränar. Och kör man mycket i skogen som en annan så törs man inte riktigt cykla utan glasögon. Onda pinnar och elaka grenar hotar snärta ögona ur en. Jag är säkert sist på bollen men har ändå kommit på att fotokromatiska linser – alltså sådana som blir mörkare ju ljusare det är ute och vice versa – är en rätt så smart grej.

img_5573

Valde därför ut dessa brills – Shimano EQX2-PH (ett PR-tips till Shimano – ni kanske kan börja döpa era produkter till något mer… minnesvänligt?). Nu är jag som sagt ingen Shimano-kännare men jag gillar dem. De är enkla och snygga och tar inte över ansiktet – om man nu inte vill framhäva just glasögonen. Skalmarna är mjuka och är lätta att stoppa in dels i hjälmgluggarna och dels bakom nacken. Förutom de fotokromatiska linserna får man även en uppsättning gula kontrasthöjande linser och ett par klassiska mörkare. Mycket för pengarna alltså. Den enda nackdelen är att glasögonen är något för stora för mitt ansikte. Trots att näsklämman går att justera så sitter hela bågen något för löst. Förmodligen beror det på att glasögonen är en ”herrmodell”, brukar ha samma problem med Oakleys sportbrillor. Att bågen sitter lösare är ingen big deal när man kör landsväg men lite småjobbigt på studsigt underlag.

Så min slutsats – Shimano EQX2-PH är ett par grymt prisvärda cykelglasögon för en allsidig användning men för er med lite bredare ansikte än mitt. Ska gå förbi optikern och be dem att böja till skalmarna lite för jag vill verkligen kunna använda glasögonen utan att småirritera mig på passformen.

 ✍ Inlägget är ett samarbete med cykelkraft.se.

Collaborations Suffer in style

29269445534_5bd25bfd15_o

Om ni undrar vad jag glor på så intensivt så är det
min nya sjuan som jag håller på och lär mig här på tåget.

Hej. Bara för att jag var ungefär döende igår så vaknade jag extremt tidigt och extremt pigg imorse. Självklart säckade jag åter ihop efter bara någon halvtimme men teoretiskt sett så hade jag nog säkert kunnat tävla idag. Det hade följaktligen resulterat i en fullt utbruten förkylning gånger fem men jag hade i alla fall tillfredställt mina cyklistbehov. Summa summarum så var det ett inför framtiden jäkligt bra beslut att ha stannat hemma i Västerås istället för att stressat iväg till Götet. Jag fick bita i det sura äpplet men tänkte inte sitta och glo hemma utan göra någonting utav dagen i alla fall. Någonting som var lättsamt, icke-pulshöjande och som kunde snabbt avbrytas om mitt hälsotillstånd förvärrades.

Sagt och gjort – det blev en kort tågluff (ty vi bommade direkttåget och fick byta i Arboga, där jag i och för sig fick klappa en ruskigt mjuk bondensmarknadskanin) till Eskilstuna tur och retur. Eskilstuna är en promenadvänlig stad med en rätt rik industrihistoria och ett gäng gulliga gammaldagskvarter. Så vi besökte det nyöppnade Stadsmuséet där vi såg utställningar om diverse remdrivna maskiner och en analog fotografiutställning, åt en varsin libanesisk lunch värdig en trött lidingölöpare, fikade på ett allmogestylat café nära ån och bläddrade bland böcker och seriehäften i en samtida bokhandel. Hittade bland annat denna pärla av Johan Tell – ge mig den i födelsedagspresent någon, tack! och kom på en liten egen idé.

Lugnt tempo, ingen tid att passa annan än den valfria tågtiden.

Nu ska jag hoppa in i duschen och kanske sitta ner och duscha, så trötta är fossingarna efter sörmlandspavén! Så lite som jag som cyklist går annars (jag i alla fall går inte särskilt många promenader i dessa tränings- och tävlingstider) så glömmer jag tyvärr hur viktigt det är med sköna skor att gå i. Resultatet är övertrötta fötter trots inte alltför lång promenad. Nåväl – kroppen är fortfarande lite småsjuk, halsen är kvällsdålig igen (varför gör det alltid mer ont i halsen kvällstid?) men själen är friskare. Puss!

Between the rides

Just nu hade jag, Jonas, Tony och Johan suttit i bilen ner till Göteborg. Johan hade suttit framme och jag hade halvlegat i Jonas knä där bak. Eller haft huvvet instucken mellan framsäten för att inte missa nåt i cykelsnacket. Vi hade snackat cykel, cykel och kanske en och en annan cyklist också. Vi hade småskvallrat och jag och Tony hade gnabbats lite för det gör vi alltid i bilen. Någon hade missförstått någon i allt bilbrus och det hade väckt vårt skratt. Vi hade hunnit bli smått låga och behövt stanna till i det förbenade Laxå för att trycka i oss någon nödburgare. Eller på det där stället innan Laxå, det nya haket där man kan faktiskt få sig en lite mer riktig måltid, en måltid som inte lämnar en lika hungrig som innan, fast flottigare. Någon hade beklagat sig över det trasiga hjulet. Någon hade nojat sig över den senaste tublimningen. Någon hade fifflat med sin kamera och någon hade börjat sakna Kanin så mycket att alla luckor måste öppnas och väskor måste flyttas på för att Kanin måste upp och i famn. Gamla tävlingsminnen hade åkt upp, nervositeten skulle sippra fram något men kvävas igen med devisen det är lika för alla. Någon hade gnällt till och lugnats ner igen. Någon hade blivit kissnödig just halvtimmen efter alla andra hade kissat och någon hade kommit på att hen hade glömt skoskydden hemma. Det hade hunnit blivit mörkt innan vi kom fram till Göteborg. Lamporna hade gått från darrigt blå till klart gula. Benen hade hunnit somnat. Ögonen hade blivit röda. Förväntningarna hade kvarstått inför den första, stora, spännande crosshelgen i staden med halvsluften. Jag hade messat Nadja, som vi skulle bo hos, och skrivit HUNGRIG! i textraden.

Men jag är inte med i bilen, det är inte Jonas heller.

Jag är hemma, med en stum smärta och svaghet i den förkylda kroppen, och Jonas är hemma han också, för han åker inte utan mig.

Jag har velat och gråtit mycket idag. Jag har skyllt på karma – för nåt dåligt måste jag ha gjort som jämt blir sjuk när det är dags för cykelevent jag verkligen längtat efter! – och jag har känt en otrolig tacksamhet över att det inte är någon värre trauma som stoppar mig denna gången.

Det är en enkel jävla förkylning. Den gör mig förbannad, den gör mig ledsen. Det gör mig avundsjuk och den gör mig besviken.

Men cupen är lång i år. Bara att bita ihop och komma igen. Det fina gosedjuret jag har skaffat till Nadjas nyfödda bebis får helt enkelt hänga med till Göteborg vid ett annat, förhoppningsvis snart tillfälle.

Katja happens to race

21906199318_11de4fa488_o 22104119051_58c6defc14_o

Sekunderna före racestarten kan påverka mycket av racet.
Här, Tony och några andra i herrelit under förra årets Groopencross
(foto Jonas Wiking)

(melodi: If you’re happy and you know it)

När du fastnat vid rödljusen

träna start!

När de bygger om vid Slussen

träna start!

När du lagat kvällens punka

När du drömt dig bort om hunkar

När du tatt dig tre små klunkar

träna start!

När du vurpat före backen

träna start!

När du lånat toan på macken

träna start!

När du flugit över styret

När du kippat efter syret

När du bonkat uppför Muuren

träna start!

Att träna start är som att träna av-/och påhopp, eller kurvor. Det kan liksom aldrig tränas ofta nog. Det finns lite olika starttekniker men rent krasst så kan man starta ståendes (med ena foten iklickad) eller sittandes (med ena foten iklickad och skinkan på sadeln). Nu pratar jag alltså startlinjestarter här.

Under förra höstens träning lärde vi oss att starta sittandes och i år försöker jag att förädla den tekniken. Den passar mig bra, jag känner att jag får bra med kontroll och push då. Genom att sitta ner håller jag min dryga smått förlamande nervositet lite mer under kontroll också.

Starttekniken är ett eget kapitel som kan studeras mycket. Men om jag ska ge ett tips så är det helt enkelt att – TRÄNA START! Så ofta och så plötsligt (fast utan fara för din omgivning dårå) som du kan. Så är du mindre nervös, mer säker och har skaffat dig en fördel redan från sekund ett.

För mer startpepp – studera damernas och herrarnas starter i gårdagens Crossvegas-race! Puss.

Cross is boss Katja's tips