Cykelkatten Posts

Inte ens den snällaste mtb-sittställningen är snäll nog när man börjar bli höggravid.

Vitlöksbröd och apelsinläsk, det kan man inte få för mycket av.

Kunskap är makt – men ignorance is också a bliss. Aldrig någonsin har det varit så viktigt att vara selektiv med var man hämtar sin information som under graviditeten. Sammanhang där gravida tipsar om gulligast babybodysar med kaninöron och ger varandra fysiska och cyberklappar på axeln? Ja tack! Sammanhang där gravida triggas till att äventyra sin och sitt barns hälsa för att uppnå osunda utseende- och träningsideal? Nej tack block tack.

Vila är också träning. Ibland svettig sådan. Försök själv att hitta ett bra sittläge i soffan med den hårda kulan precis överallt!

Folk bryr sig överlag för mycket om sådant som inte angår dem.

Man själv slutar bry sig om att bry sig om de som bryr sig för lite om vad man själv bryr sig om.

Gåstavar är ändå inte så himla dumt.

Väntan är både snabb och långsam, som ett slags ändlig oändlighet ungefär.

Namn är svårt. Flicknamn är svårast!

Cykellusten försvinner inte för att man är gravid. Tvärtom – man blir världsbäst på att meka med inställningarna för att få sig de där fjuttiga kilometrarna som stillar ens törst och ger en lyckotårar.

Racelusten försvinner inte heller för att man är gravid. Den går bara i ide.

Twin Peaks är läskigt om man har sovit för lite natten innan.

Insikten om hur lite man kommer ihåg från skolan kommer slående. Ska jag hjälpa till med läxläsningen? Hjälp! Jag som har miniräknarappen som lättast tillgängliga app på mobilen…

Sköna skor är den nya religionen och jo, jag äter hellre linssoppa i en månad än går runt i ett par tunnsulade platta saker igen.

Världen är ett ruggigt farligt ställe och modersoron blir ens mellannamn för… resten av livet verkar det som.

Gravidhjärnan består av åttio procent substans, resten av bomullsvadd. Okej, en procent choklad också.

Klänning + gravidbälte alt. gravidgördel (sexiga plaggnamn va?) är the kombot.

Att människor är genuint snälla och bryr sig är plötsligt viktigare än att man delar intressen.

Barnkläder är en djungel och storlekstabellerna är krångligare än när man beställer kinafälgar till racern.

Jag är tydligen inte bara en invandrare, jag är en sjujäkla vandrare också. Undrar om intresset kvarstår när jag är kapabel till att cykla överallt (även uppe på fjället) igen?

Tror man att arbetslivet är fullt av förkortningar så är det ingenting mot vad gravid- och småbarnslivet är… Från SM via VUL till BF någon?

Är man född utan luktsinne så är man, men de flesta andra förnimmelserna blir starkare. Färgerna, smakerna, musiken.

Förlossningen kommer nog att bli mitt livs hittills tuffaste race. Kuperat blir det också, med smärttoppar och -dalar. Bäst att inte glömma att packa ner de krispigaste vita sockorna i perfekt ankellängd i BB-väskan ✮

I väntan på kattungen

Glad måndag. Eller jag är egentligen rätt deppig, har åter lyckats med konststycket att sova prick noll timmar/kvartar/minuter och har fyra möten och massa annat jobbjox idag som måste betas av… men det är väl en del av livet antar jag, bara att bita ihop och uthärda. Jag hade i alla fall kul inatt med att försöka gissa vilket ställe mellan brösten och ”därnere” som mitt nattaktiva magdjur skulle sparka på näst. Det är på natten det händer! Synd bara att man måste prestera på dagen sedan…

Förra veckan gjorde jag i alla fall en Mäktig Träningsplan där i måndags. Ska vi kolla hur det gick med den planen?

På måndagen skulle jag ju gå. Och det gick bra! Gick lite överallt och rätt länge även om det var plågsamt varmt och skavigt ute.

På tisdagen skulle jag trallecykla och simma. Och nog trallecyklade jag – både till jobbet och sedan till lasarettet där jag hälsade på en sjuk vän. Sedan blev jag dock mött av Jonas och det blev en långpromenad igen.

I onsdags skulle jag crossa. Istället blev jag mycket ledsen och mådde jättedåligt hela dagen. Orkade dock ta mig ner till Gropen för att hjälpa en punkad vän i nödan (fast vem hjälpte vem egentligen? Bästa sättet ju att få ut någon apatisk kompis som bara ligger ner och plågas hemma – ring och be om hjälp! Då måste ju hen upp och göra något och plötsligt känns det lättare <3) och kolla på när mina cykelkompisar crossade. Sedan åt vi gott hemma. Alltid något!

I torsdags skulle jag åter gå – jag vet att det är mycket gång nu men det är typ det enda som min kropp gillar och klarar rätt mycket av fortfarande – och gick gjorde jag! Ett gäng terrängkilometer med min kära Gröna Cyklisten ute på Frösåker.

Om fredagen skrev jag ”ingen aning” – men det blev ett sjujäkla damtrallerace! Jag skulle möta upp Jonas för långpromenad (igen) hem från hans jobb men eftersom det åter var varmt, svettigt och kvalmigt så pallade jag inte gå dit utan damtrallade och lyckades till och med förnedra några medcyklister i de få backarna som bjöds på vägen. Flåsigt men ack så tillfredsställande! (de såg ju ändå inte hur jag stod och frustade efteråt) Det blev än varmare så vi sket i promenaden och cyklade en fin omväg hem istället. Jonas fick dessutom extra träning genom att hjälpa till och dra upp mig i de backarna jag annars hade behövt ställa mig upp och ha lite ont i bäcken.

Och i helgen blev det mer naturhäng och vandring. Och om det hunnits med Mario Kart? Jodå. Torskar dock fortfarande lite för ofta för att ha något att skryta om.

Så vad säger vi, har planen lyckats? Jag satt inte hemma och glodde precis, inte varje dag i alla fall. En riktigt energisk vecka blev det. Jag hade förstås velat (sport)cykla mer men kroppen kände tyvärr inte riktigt för det och då fick det vara. Det blev i alla fall en del damtrallelallande och det är bra det också när man är så pass långt gången som jag är. Hela poängen med planen var inte att ställa några krav på min träning utan att helt enkelt ha något att se fram emot i rörelsefrågan. Och då anser jag planen lyckad. Och vad gäller crossandet… tja, har man snyggt droppade hojar så blir de smått ocykelbara i sena gravidveckor, så är det bara.

Den här veckan blir dock precis tvärtom – planlös värre. Eftersom vi har så många andra ärenden inplanerade så hade det känts för stressigt att planera träningen också. Idag är i alla fall planen att sova ut ordentligt. Håll tummarna för mig folksis.

Har ni några skoj planer för veckan? Puss!

Cykel

I vecka 33 vid Skördaren – inte någon vanlig skogsmaskin!
Inlägget kommer snart.
Ser inte mitt hår lite OINTB-Nichols ut här förresten? Hah.

Går upp före Jonas, gör i ordning en glaskanna svartast pressokaffe. Bläddrar i någon katalog, tuggar i mig en nektarin. Öppnar köksfönstret, släpper in morgonens svalka och stadsljuden, vi är idag inne i gravidvecka trettiotre. Två kilos fyrtio plus-centimeters bäbis som drömmer sina flummiga små drömmar om viktiga bäbissaker som hon inte säkert kommer att minnas sedan, hon håller på att bli klok så hon kan bli en smart och snäll individ väl ute. Jag funderar på vilken ny bok jag ska ta mig an ikväll. Mitt system är varannan lättsam varannan lite ”tyngre”, bildande bok så nu är det dags för den tyngre sorten igen. Går och kissar, tur de har bytt huvudledningarna ute på gatan här utanför oss så mycket pink som en annan producerar dagligen! Överför korten från gårdagens vandring till Flickr, de ska redigeras för bloggen senare. Kommer på att jag nog behöver jobba ett par timmar idag. Kroppen orkar helt enkelt inte sitta, stå upprätt och producera tekniska tankar intensivt under så långa perioder på vardagar, då är det skönt att få undan lite på helgtid. Mumsar i mig en nektarin till, tar fram chokladkakorna, häller upp kaffet i två koppar och landar bredvid Jonas i sängen. Han är en långsmal ångande remsa gömd mellan lakanen och vill inte riktigt vakna. Vi läser om gravidveckan trettio tre i mobilen, surfar lite barnsaker och planerar lite. Närmast väntar ett gäng roliga men tuffa veckor med många måsten, en hel del pendling och mycket bestyr för oss båda. Söndagstiden kryper långsamt fram men rätt som det är så är det måndag och nästa söndag igen. Inte ha dåligt samvete för lite lathet! Jag försöker, jag försöker… För inte är det många veckor kvar tills de lugna söndagsmorgnarna är ett minne blott. Helt klart något att längta till – men också helt klart något att inte skynda på. Den bästa tiden är nu, så måste det få vara ibland. Bäst att ta en chokladbit till, för det sker ju faktiskt bara en morgon i vår denna vecka trettiotre. Vilken svindlande tanke!

Puss och hoppas ni får en underbar söndag folksis. Och glöm inte BB-marschen idag, tack <3

Cykel

Igår drog jag och Anna till med en stadsnära vandring. Det var ett tag sedan vi hade hängt ordentligt så när jag valde mellan att antingen cykla ihop eller vandra ihop så kändes vandringen som ett rimligare alternativ då ena sällskapshalvan är gravid och inte sådär jättetalför när hon väl flåscyklar sina små mil. Jag ville överraska Anna men ta ändå något stadsnära så det blev Frösåker dit hon bara cyklat förut.

Frösåker som är ett friluftsområde på Mälarhavets strand, cirkus två mil från stan är känt för främst tre saker, att man kan

sak ett: Frösåkers Vikingaby där man kan dricka mjöd, hugga runor och annat man gör när man hänger med vikingalajvare anställda av den glada kockfamiljen Kockum

sak två: dricka mjöd och lära sig att laga käk från ovan hos den ovannämnda familjen som också driver en restaurang

sak tre: afterbikebada!

Men vi gjorde ingetdera för vi vandrade i naturreservatet istället. Längsta slingan – strax över sex kilometer, perfa längd för en torsdagskväll.

Det hade ryktats om bivråk och mindre hackspett, men vi såg enbart ett djur och det kantarellen nedan:

Kantarelldjuret – stort i tratten litet i världen!

Vi gick rätt fort eller så kändes det i alla fall för tiden går fort när man går och slänger käft samtidigt. Högt och lågt avverkades i ungefär samma tempo som det steniga kustlandskapet skiftade terräng. Tur man hade braiga skor!

Till slut landade vi vid en av de mången omsorgsfullt placerade viloplatserna och knäppte ett livsstilsfoto. Ett livsstilsfoto får man till med hjälp av ett smart trick kallat skärpedjup – man får välja om personen eller prylarna ska vara i förgrunden och antingen personen eller prylarna ska vara suddiga för bästa effekt. Prylarna kan vara allt från ryggsäckar, aktier, blommor, stenar, frukt, smådjur eller som i vårt fall – förstklassiga märkestermosar som tydligt visar vilken livsstil det handlar om i detta fallet.

Termoste ftw 4ever-livsstilen.

Det åts smörgåsar med hummus, morötter och persikor och sågs ut över Mälaren – en utsikt nästan lika mäktig och orörd som under försommarvandringen i Sura då man kunde se långt ut över Riksväg 66.

En hel del av snacket handlade om Anna flytt till sin andra cykelstad Eskilstuna… bitterljuvt. Men mest roligt för vi tror båda på förändringarnas helande och utvecklande kraft! Och på att pendling är pest och bör slutas upp med när det blir ohållbart för nerverna.

Jag skulle prompt plocka upp pinnar. Observera den smidiga posen. Har jag förrsten berättat att jag knappt klarar av att knyta mina egna skosnören nuförtiden? Och värre lär det bli. Kardborreband here I come!

Det slutade med att vi nästan gick vilse. Anna skjutsades till stationen och hoppade på tåget som skulle ta henne till sitt vana men ändå nya liv. Tur att Eskilstuna ligger trettio tågminuter bort. (och tänk om SJ skulle börja tillåta på sina tåg host host)

Och jag åkte hem till den hoppande personen på kortet ovan som var varm och sugen på både godis och tevespel och vem är jag att banga det så det blev en sen och härlig kväll.

Puss och tack du minnesvärda torsdag!

P.S. Man kan även cykla mtb på Frösåker. Läs mer här om hur du tar dig dit och vad som gäller i naturområdet.

Gravidträning Kärlek

Igår, när vi hade åkt ner till Groopencross-Gropen för att hjälpa en tubpunkad kompis i nöd så blev det så att vi fick köra ett antal vägar som brukade tråka ut mig innan jag blev gravid och övergick till att cykla stig och grus. Nä inte denna väg igen, man har ju cyklat den så många gånger! brukade jag tänka.

Men igår tänkte jag istället att wow, vilka fina vägar vi har här! för jag hade fått vila ifrån dem.

Och det slog mig ännu en gång hur finurligt funtat livet är –

som nyckfullt rycker upp oss från det slentriana och det vanliga och sliter vår blick från det vi är vana vid, så att vi kan komma tillbaka dagen efter, månaden efter, åren efter… och åter bli nykära. Så som skaparen som har fått vila ifrån tavlan hon håller med återupptäcker färgens styrka och justerar strecken med ny energi, så återkommer cyklisten till sina gamla vägar hon har fått vila ifrån och återupptäcker deras nyanser, och hittar nya detaljer att vila ögonen på under turen.

Rå magi. Känner ni igen den känslan?

Cykel