DSC01007

Landsvägsdäcken är smala, Sa Calobra-serporna branta och såphala.
Törs Kjella A-M och Katj0 köra hela vägen ner i detta ovädret?
Svaret på denna fråga får ni i Sa Calobra-storyn –
men tänk om vi hade nå olika däck att välja emellan där och då!

Jag säger då det. Man ska inte hålla på med veckoscheman hinklistor och annat gojs. Då går planerna åt helvete bara. Man bara jinxar och kraschar och så. Hellre hålla sin träningsplanering i ett stifft lösenordsskyddat exceldokument och blogga om saker först när de har hänt. Fast då blir det i och för sig ingen rolig blogg för som bloggare så måste man vara ett proffs på att strippa, eller teasa heter det visst.

Just nu är det teaser-stämning de luxe här i hjärnan i och med Dalsland Runt i helgen. Som cyklist tänker man ju alltid på tre v-saker – väder, vind, väg.

Nu är ju vinden en del av vädret men ändå ett särskilt kapitel i sig och bör därför studeras separat. Man kör liksom inte en tävling utan att kolla upp vinden först. Vinden avgör hjulvalet, vinden påverkar taktiken, vinden avgör ofta även utgången. Just när det kommer till sociala race som Dalsland Runt har vinden en mindre betydelse – vi ska ta oss i mål och vi ska ha det roligt och fint och nice på vägen. Sedan vill vi förstås köra fort men det blir ändå som det blir liksom. Så vi bortser från vinden just nu.

Men de där andra två v-na – väder och väg och utifrån de två v-na de olika valen. Alltså kolla, förra årets Dalsland Runt må uppfattas som ett vädermässigt helvete av de normala individerna – men en annan som ogillar att vurpa i rullgruset vet att med regnet packar och lugnar ner. Pratar vi asfalt och öppna landskap så är det trist med vätan; pratar vi skog och rent grus så är vätan att föredra. Nog frös vi om våra små kroppar – men vi dammades aldrig igen och gruset hölls i shack. Men så bestod förra årets tur av många fler grusavsnitt än årets tur, om man ska tro gps-filerna och Google Maps då. Helst av allt vill jag förstås inte cykla i regn. Vi har fått tillräckligt med regn i år. Regn är bökigt, det går åt enorma mängder rövsmörj och vattenfast mascara, det är oskönt innanför kragen och så fryser man varje gång man stannar till. Nä, orkar inte regn i år. Men däremot behöver det inte bli så varmt!

Det bästa – om det är varmt men det har regnat så att gruset är packat och tryggt och asfalten sådär fint mörk men ändå på g att torka till så att det inte är lika halt längre. Så vill jag ha det! Men nu kan jag inte stampa ner med fossingen mot marken och påverka vädergudarna. Däckvalet, det kan jag däremot göra. Och som det snackats däck i vårt gäng nu! Överlag så tror jag däck är det vanligaste snackämnet i fricyklistkretsarna… i alla fall!

Jag har velat och känt mig som en sådan där bibliskåsna mellan två höbalar men det blir nog ändå till att köra på förra årets Schwalbe SnakeSkins. Jag tror de blir snygga till Ridleyn också. Ogillar fula däck, kan förstöra vilken vacker tur som helst alltså.

Osammanhängande? Hehe jag vet! Men så är ju tankarna inför ett äventyr som Dalsland Runt. Femtio två kuperade mil ska vi lägga under våra hjul, och må benen vara med oss.

Så ikväll blir det däckpådragning, styrstamsbyte (crossisen ska bli lite mer race-elegant) och så hämta ett litet hemligt Rapha-paket och så en gosigt lugn kväll, om det går förstås, är ju ändå festivalstämning i min blonda känsliga skalle.

Puss ✌✌✌

Cross is boss Katja's out in the big world

katja lotto

Hässlö GP i måndags, originalkort Kjell Holm

Hej folks. Jag har GP-kraschat. Ingen jättefara men mörbultad repig halt småskakis och ännu jinxigare än vanligt, man ska inte tävla i en kraschad proffscyklists gamla, om än okraschade tröja. Mest synd om kläderna och cykeln. Och så är jag på en jobbkurs som kräver tusen promille uppmärksamhet. Blir inget GP idag, kroppen måste få läka innan de femtio grusmilen som helgens Dalsland Runt tänker bjuda på. Crossen ska fixas också. Jag är trots omständigheterna orimligt gruspepp och botade min själ från att fegna till genom kortis motvindsträning och grusrull igår kväll. Puss vi hörs snart.

Race reports Roadie

DSCF0140

Nere i den nerlagda gruvan, på de fornstora malmbitarna Katja ruvar

(kort Jonas)

Hej måndag. Alltså nu var det ett tag sedan jag drog till med ett veckoschema. Jag tror det beror dels på att flera gör det nu vilket direkt gör att jag blir trotsig och bara vill inte va som alla andra (jag vet sjukt omoget) och på att jag har vilat från schemandet och det överdrivna rapporterandet och bara cyklat och varit. Men alltså den här veckan känns lite rörig, som att försöka handla något i ett större shoppingcentrum läs helvetetpåjorden Erikslund här i Västerås och så vet man inte var man ska börja och det ska hinnas med både handla äta transporteras emellan och kanske, kanske hinna andas ut shoppingcentrumångesten bakom någon prefabvägg med en kopp halvljummet takeawaylatte i handen. Åh shit nu låter jag neggo vilket jag absolut inte är. Inte mot den här stackars veckan i alla fall. Men kolla så fattar ni varför organiseringsbehovet finns här ↓

I helgen kör jag, Anna, Jonas, Tony och AK (plus ett hundra själar till) Dalsland Runt. För er som inte minns eller vet vad Dalsland Runt är så är det ett tredagarsetapplopp som går på de finaste – men inte alltid överdrivet med gängse velociped farbara – vägarna genom Värmland och Dalsland. Det handlar alltså om cross (eller om man heter Katja racer, fast inte i år då) och om distans. Ah men fint då, va? Men crossen behöver fixas. Den bästa sadeln ska på (crossadeln är för bred för min stjärt, tänka sig, jo jag vet att det inte låter sant men så är det), snakeskindäcken ska på, bakväxeln… ehm den skulle ju handlats in i helgen men så äventyrade vi och slappade istället. Förutom dessa små detaljer så måste jag hinna provcrossa crossen. Har ju inte suttit på den ett tag och känslig kvinnovarelse som jag är så törs jag inte ta mig an en trettiomilaplusdistans utan att provrullat knäna först.

Jo, och på onsdag är det då dags för ett av mina favvo-GP – SMACKs Rosersbergs GP! En kurvig historia med en härligt superbrant cykelbanebacke att bända sig uppför. Man cyklar runt en brandövningsplats och har man tur så är det en pågående brandövning då och då blir det extradramatiskt att cykla och så kan man skylla ifrån på röken om man får lungbonka på slakmotan. Jag vill så klart inte missa Roserbergs GP men det innebär skarpt benläge på onsdag.

Och idag är det Hässlö-GP, en del i Västmanlands cup. Förra året var jag (en ytterst förkyld) speaker och fotograf, i år har jag inga ursäkter och är det halkbane-GP så är det halkbane-GP, bara att köra. Ni som har tråkigt ikväll är välkomna ni med – det är Västerås CK som anordnar Cupen och precis som med SMACKs variant så är det ett perfekt tillfälle att testa tävla, ung som gammal som i sina bästa år. Jag har ingen aning om hur benen kommer att bete sig ikväll men det är ju lika för alla så.

Dessutom vill jag hinna laga god Dalsland Runt-uppladdande mat och skriva här och läsa lite också.

Så. Nu är ni med. Så vi försöker oss på ett cykelschema här ↓

Måndag – Hässlö GP och crossfix (hann kontakta the master of fix AK under inläggskrivartiden, smart va?)

Tisdag – crossrull, bara rulla rulla, hellre långt än fort, vackert får det också bli

Onsdag – Roserbsbergs GP

Torsdag – crosskölj och bröllopspresentinköp

Fredag – Dalsland Runt etapp ett

Lördag – Dalsland Runt etapp två

Söndag – Dalsland Runt etapp tre och bröllop i Göteborg!

Åh just ja ska på ett bröllop också. Jag har typ kirrat klänning (tack Anna) och kommit på vad jag ska ge paret men inte hunnit köpt presenten än. Så det ska hinnas med också. Ja, får bli på torsdag helt enkelt.

Ja må koffeinfritt te och benen vara med mig. Och att mina nya Rapha-plaggisar hinner anlända innan fredag så jag är fräsch och reko i skogarna i helgen.

Nå, vad gör ni i veckan? Race eller pace eller chill eller annat roligt? Puss!

Katja happens to race Lifestyle

cycling glasses 2016

Let it be sun, the Swedish weather gods have finally decided, and here it is, right into my sensitive office rat eyes, make me want to book a flight straight to my favourite part of the world (oh you all know which one it is) and to ride along with icy ruisseaux sporting bright framed non-aero shades. Malheureusement, there is not really time for a Côte d’Azur voyage and espresso at Café du Cycliste right now. But, in window shopping we must trust so here it is – my small collage of cycling lifestyle glasses I like right now. Voilà!

1. Unadorned fast EVZero speedies by Oakley 2. Lightweight Crave cravings by my team sponsor POC 3. Sport-chic méditerranéen time Warps by Rudy Project 4. Obligatory afterbike cateyes by Illesteva 5. Italian style Neymo shades by Spiuk 6. Aviator inspired Flyweight beauties by Rapha 7. Simply elegant Tempest glasses by Bollé 8. Great summer vibes from Cosmonauts.

Which one is your favourite?

Lifestyle Suffer in style

13246330_10153774955696731_3373171980303802749_o

Pic Daniel Lindvall

Yo, om Scandinavian Race!

Hade ju aldrig varit lagledare och följebilsindivid och det hade inte vår käre ordförande Birjer heller förut så det var en ny upplevelse för både mig, Birjer och SYD då. SYD är alltså passaten min. SYD – hjälte, fick hoppa in i sista sekund och knega följebil. Vet ni hur det går till på en sådan tävling, kanske kul för någon att läsa*?

Först – SYD till Uppsala. Plockat upp Tony och hans pappa Sune som ska langa. Langa inom cykel är inte samma som att langa on the streets utan man förser tävlingsåkarna med vatten och sportdryck. Tips till er som börjar tävla och vill få langning förresten – markera på flaskorna vilken som innehåller vad. Sätt till exempel kryss på de flaskorna som innehåller sportdryck. Blir lättare att både få och dricka ur rätt flaska då.

Hur som, inne i Uppsala – svinkallt och blåsigt. Är inte jätteavis på herrarna som ska tävla. Scandinavian Race är alltså en killtävling only. Laget möts och är smått frusna och koncentrerade. Jag och Birjer samlar in de utskrivna och plastlicenserna och går upp till kommissariatet och skriver in oss. Kontrollen är noggrann och det är lite pirrigt men ändå bra att det är så seriöst. Blir liksom på riktigt då.

Efter inskrivningen tar laget SYD och sticker till Studenternas IP medan jag och Birjer försöker lära oss banan med hjälp av Google Maps. Sedan är det dags för lagledarmötet. På lagledarmötet får vi träffa de andra lagens lagledare och lyssna på när kommissariatet samt den ryska UCI-gubben drar infon om banan. Vi tilldelas även ett bilkönummer som blir 17 och alltså rätt långt bak. Nåväl. Jag och Birjer erhåller även bildekalerna med CK VALHALL och 17 på och en tävlingsradio för att lyssna på meddelanden från kommissarierna.

Sedan tar vi Andreas oversizemersa till Studenternas IP där laget är ännu mer frusna och ännu mer koncentrerade. Killarna nummerlappas och nålas. De sista klunkarna termoskaffe erhålls. Någon svär. Någon kissar. Någon cyklar omkring i en fluffig täckjacka. Jag knäpper ett par kort. Laget cyklar upp till starten.

Jag, Birjer och langar-Sune åker så småningom också upp till starten och ställer oss på vår plats i bilkön, bakom en Göteborg Cykelförbund-Opel och framför en dansk följebil. Birjer kör – första gången jag är med vill jag lära mig om hur det här går till. Birjer är dunderförkyld. Jag har en fet termos med myntate med mig, samt en fikonkaka och så några Cadbury Fingers.

Och så går starten. De första varven går så förbenat fort! Nu får SYD leverera accelerationer. Birjer är en duktig förare som kryssar snyggt mellan refugerna och på (de för tävlingen avsedda förstås) cykelbanorna – man märker att killen kör en hel del bil i tjänsten. Jag matar Birjer med myntateet och Cadbury Fingers och försöker uppfatta meddelanden som sänds ut på radion.

Efter två varv släpper vi av Sune i en av de två feeding zones. Sune installerar sig och hittar direkt någon cykelbekant och vi fortsätter vårt race. För race blir det även för oss. Den komplexa banan och den höga farten tar ut sin rätt tidigt i tävlingen och det börjar droppas och kraschas lite här och var längs med banan :( Det betyder att bilarna börjar stanna till och köra om för att kunna pacea de tekniskt strulande cyklisterna upp till karavanen igen. Vi håller utkik efter valhallarna. Vår tilltänkta mek Jonas kraschade (träning, potthål) igår så jag sitter redo att langa ut hjulen och har multiverktyget framme. På det sättet har vi tur. Inget tekniskt haveri. Dock börjar våra åkare droppa.

En av grabbarna droppar ensam. De två nästa lyckas köra ikapp en mindre klunga och fortsätter med den ett tag innan de får lämna tävlingen. Kvar är Stathis och Tony, båda pålitliga åkare men det är ett tufft race. Bilkaravanen går ryckigt. Vi hinner pinka ett par gånger. Det råder en glad stämning i bilen – trots konstant uppmärksamhet på banan hinner vi med att snacka om dittan och dattan. Ah men så där som man gör när man är funkis någonstans. Humor och spänning och så många många intryck att ta in och diskutera.

Efter ett tag är Tony ensam krigare kvar i klungan. Nu kör vi för Tony, nickar Birjer och jag till varandra. Några varv till, nu är det inte många varv kvar. Karavanen är rörig. En ambulans som blockerar halva snabbrakan; en stockholmscyklist ska äntligen få åka in till lasarettet efter att ha legat ner på åkern med minen förvriden av smärta. Usch, bra att han äntligen får hjälp.

Klungan är inte lika stor nu. Vi tror vi ser Tonys glänsande blå POC-hjälm i den lilla gruppetton som bildats efter snabbrakan. Han, några danskar, några till. Tony biter sig fast, hoppas de kör ikapp den stora klungan före dem. Vi kör på och håller tummarna, så kommer en cirkulationsplats. Gruppetton kommer ut. Ingen Tony. Såg vi fel? Han kanske var kvar i stora klungan? Men äsch helvete nej. Väl inne i cirkulationen ser vi honom. Tony har kraschat, han reser sig precis och är blåslagen repig och fly förbannad. Tröttheten, felräkningen, markkänningen. Racet är över. Vi ställer bilen på den säkra sidan rondellen och packar in vår trötte åkare och hans cykel. Tony är sur och har ont. Hjälmen höll dock. Han vill inte höra på några trösteord men jag är ändå stolt över min starka vän. Fan, Scandinavian Race är ju ungefär den tuffaste landsvägstävlingen man kan köra i Sverige. SM är också tufft – men konkurrensen är ju större här i och med närvaron av de utländska lagen. Det var inte många varv kvar. Nästa gång är han med hela vägen!

Vi kör tillbaka till starten, återlämnar radion och hämtar Tonys överdragsbrallor som någon snäll funktionär håller i. De flesta i laget har åkt hem. I SYD ligger de kvarlämnade hjulen, några licenser. Dem ska grabbarna få på onsdagen i samband med SMACKs Dalbyvarvet-linje.

Vi drar till Max och jag äter en jobbigt söt Oumph-burgare. Vi dricker svart kaffe och tinar upp. Alla är slut – åkar-Tony, den genomfrusne langar-Sune och så jag och Birjer. Vi har alla gjort ett fint jobb och vi har haft skitkul. Nästa gång har vi lärt oss ännu mer och är ännu starkare.

Den gula bromsbelägglampan skiner och SYD påtalar att det är dags att CHECK THE BRAKE PADS! Det börjar skymma när vi kör hem; 17 har vi dragit av rutan men CK VALHALL sitter kvar på framrutan.

Jag släpper av Tony och hans pappa, kör hem och duschar länge. Skallen full av alla intryck och ögonen är ticsiga av all ansträngning. Men så värt.

Puss.

* och inte vara nervös och tacka nej den gången någon tävlingskompis ber dig att ställa upp vid ett race. Det är fint och tacksamt och självklart roligt att ställa upp och man lär sig massor.

Katja happens to race