Hej. Jag hade tänkt att blogga värsta naturäventyrsinlägget med värsta fina titeln och värsta snirkliga orden i men det blir fan inget bloggande nu för jag måste fly min lägenhet. Jag har nämligen fått nya grannar och man kan ju undra vad i helskotta de gör här och inte ute på något idylliskt torp eftersom de renoverar konstant. Vardagskvällarna, helgerna – jämt slipas det och borras och väsnas så inåt..!

Alltså jag respekterar att vissa ser bostadsrenoveringar som ett kanoners sätt att relaxa på men kan de inte sätta upp en lapp eller något med tiderna för sina attacker så en hinner fly fältet läs bo hemma hos Jonas eller lägga sig i något tomt vindskydd ute på Björnön och sova bort en timme eller sju?

Arga lappen är ett faktum och nu drar jag ut och kommer inte hem förrän sent och då jäklar blir det dörrknackning jehovas-style om de inte lugnat ner sig.

Det blir förstås en sagoblogg lite senare fram. Ty sagofint, det var det med råge.

Puss.

Livsstil

Trots den retliga fartsänkningen…

är leendet lika stort som cykelglädjen och tacksamheten.

(från ramnästuren för ett par veckor sedan)

Hej! Nu när jag har varit gravid i snart fyra månader och tränat lika mycket börjar det bli ganska tydligt hur graviditeten har förändrat och håller på och förändrar min träning. Och så här är det nu i vecka sexton:

✰ periodiseringen är grejen numer. Och då menar jag inte fem stenhårda cykelpass ena veckan och fem lugna distanspass andra veckan. Utan mer cykling eller gym ena dagen – nöja sig med en lugnare promenad dagen efter. Självklart orkar jag om jag måste träna hårdare två dagar i rad, det är inte det. Men kroppen verkar föredra den här varannan dag-träningsrutinen och jag lyder. Det viktigaste för mig är att få röra på mig varje dag oavsett nivån på ansträngningen – inte minst för mina RLS/WED-symtom är värre nu än vanligt.

✰ är helt klart mer flåsig nu. Det är inget unikt för mig – nästan alla gravida är ena flåsmonster – men det är lite märkligt och lustigt varje gång. Av alla moment här hemma är jobbets tre trappor upp värst. Trappan upp till päronens hus på Lidingö tar i och för sig ändå priset. Fyrtio fem trappsteg of hell.

✰ blir mycket fortare trött nu. Trots att jag cyklar, går eller tränar något annat i ett lugnt tempo så blir jag trött. Kanske inte muskulärt men desto mer allmänt på något sätt. Blir sömnig, och slö.

✰ Jag fryser mer nu. Det beror säkert på ett antal faktorer men en av dem är nog att jag helt enkelt cyklar lugnare. Det är en ovan känsla. Jag är normalt tjejen som cyklar utan handskar i minusgrader för ”orka handsvett” liksom. Nu är jag ett påbylsat knyte bakom styret. Men kanske bra? Kanske kommer jag tåla sommarhettan (min kropps värsta fiende) bättre? *hoppas hoppas*

✰ jag har en sämre eller snarare förändrad, balans. Misstänker att detta är bara början – magen är inte så jättestor nu. Men balansförändringen beror inte bara på magens storlek. Det är kanske den enda förändringen som verkligen stör mig. Men jag biter ihop och anpassar mig.

✰ jag är fegare eller om vi uttrycker det politiskt korrekt, mer försiktig. Det hör nog både ihop med min förändrade balans och att man inte längre har enbart sig själv att ansvara för fysiskt. Jag tänker förstås sakta men säkert jobba bort fegheten när det är serious cycling shit dags någon gång igen men tills vidare är jag en liten darrig skogshare och det får vara okay.

✰ jag är förstås omfångsrikare och tyngre. Förutom omaket med att leta nya träningskläder och att farten i backarna är längre så är det en tydlig och välkommen förändring. Kroppen är så fantastiskt grym på att veta hur äta och se ut för syftet och så känns det fint att bidra till att vi är alla slags olika cyklister där ute på vägarna. Både kropps- och livsskedesmässigt!

Puss och här är en kul berättelse på temat.

English: Four months into my pregnancy, there have been some changes in the way I’m training and experiencing the training. The changes fascinate me although it’s quite a job to get used to this new version of me!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen

Vad ser ni när ni öppnar dörren till städskrubben på jobbet?

En städvagn full med städgrejer, en mopptrasa på tork, en kollegas pendlingshoj, det röda ridleybygget, en blå plasthink och ett gäng hushållspappersrullar, vad annars?

Jag var tvungen att studera städskrubben noga jag för att se alla de där grejerna. För när jag öppnar dörren (minst ett par gånger under dagen erkänner jag, som ett förväntansfullt barn) så ser jag vägen. Ser ni vägen? Ja, även denna smala häststig är en väg – hela två faktiskt! Jag ser kvällssolen. Jag ser den vårsprickiga asfalten, jag ser gruset, jag ser stigarnas barrtäcke, jag ser friheten, jag känner bröstet höja sig högt, andas ut, komma bort från staden, bort från shoppinggatorna. Ibland köra med klubben. Ibland köra med någon kompis. Ibland som så ofta nu när jag är i extra stort behov av tyst hjulmeditation, köra solo. Idag är en av mina många och favorita arbetsdagar sedan ett antal år tillbaka. Idag är en torsdag med cykeln på jobbet.

Cykel

En mobilsnap från bäbiskuleperspektivet.

Hej.

Just nu under graviditeten så passar jag som jag berättat tidigare att träna sånt jag i vanliga fall skiter i inte riktigt tänker på att träna för tråkigt om än nödvändigt (även om jag har blivit mycket mycket bättre på det under de senaste två åren vilket har gett grymma cykelstyrkeresultat). Jag har dessutom ett viktigt bak-i-huvudet-mål – att bibehålla tillräckligt mycket styrka och smidighet för att inte hamna i skadeträsket igen när det väl är dags att återuppta den cykelspecifika träningen. Och för att förstås vara en rörlig morsa som orkar härja, leka och äventyra med bäbis men det är ju en självklarhet.

Därför styrketränar jag nu med en nyfunnen glädje. Igår tränade jag dessutom på ett lite gymmigare gym än det vanliga F&S-gymmet nämligen Actic på Kristiansborgsbadet. Har ett klippkort där så lika bra att utnyttja. Alltså Friskis är grymt fräscht och rent och trevligt etc. men det är så himla snällt och reko där med träning ska aldrig handla om prestation utan bara om glädje-lappar på klädskåpen att det är lite svårt att känna sig riktigt farlig därinne. På Actic däremot är det lite råare, lite fulare, lite mer metall, lite mer svart skinn och yeah liksom. Alltså jag vet att det är en himla löjlig grej det men jag tror det finns de som håller med mig. Jag kommer ändå alltid vara en F&S:are 4life men det är kul att vidga sina gymvyer med jämna mellanrum. Så jag vidgade gymvyerna igår och testade minst tre för mig nya maskiner. Varav en riktigt otäck en där armarna fick vinklas i helt omöjliga vinklar innan man kunde påbörja själva övningen.

Tittade under träningen på alla duktiga cyklister som svettades inne i spinningsalen en glasruta bort. Och på alla babysimföräldrar en annan glasruta bort. Drack kallt härligt vatten ur min träningsbidon och ute härjade aprilsnön.

Idag kan jag fortfarande röra på armarna men känningarna är på väg. Imorgon blir en stel dag men då står utomhuscykling på schemat och vem behöver överkroppen då? *blinkar tydligt*

Puss!

P.S. Har förresten av en tjejkompis fått kritik om att det är mycket graviditet i bloggen just nu. Farhågorna uttrycktes över risken för läsarbortfall. Så är inte fallet utan tvärtom, tack för omtanken. Cykelkatten har aldrig varit en renodlad träningsblogg utan en icke-kommersiell, personlig blogg med cyklingen och träningen som den röda tråden. Och sedan är det bara att gilla läget – kvinnor blir gravida ibland. Märkligt att ingen uttrycker samma omtanke om ens bloggs läsarbestånd när man är sjuk eller bortrest och offline i en månad. Att författa en personlig blogg utan att nämna det största som händer en just nu och påverkar det mesta av ens vardag vore helt omöjligt (jag försökte ju i början där men blev nästan deppig av att smyga runt). Och varför skulle jag ens vilja göra det? 

Gravidträning I väntan på kattungen Träning

Hej folksis, läget då?

Just nu känner jag mig

skönt blasé

Inte för att jag någonsin varit en som har koll på det där med storhelgerna och annat kalendariskt (eller heter det kalendrigt?) men sedan jag har blivit gravid – eller snarare insett att jag är gravid, för det tar ett tag att sjunka in kan jag lova er! – så är det på något sätt ännu mindre intressant med vad kalendern visar. De enda dagarna jag håller stenkoll på är förstås onsdagarna för det är då mina gravvisveckorna börjar. Sedan försöker jag ha koll på mina barnmorske- och ultraljudtider men där är det svårare för dem har även Jonas koll på. Och så fort jag inte är ensam om att behöva ha koll på någonting så släpper jag liksom ansvaret. Samma sak under cyklingen eller bilkörningen. Cyklar eller kör jag själv så hittar jag lätt och kommer sedan ihåg de nya vägarna. Så fort jag inte är ensam utan kör med någon annan som kan så släpper jag undermedvetet ansvaret och när turen är slut så vet jag knappt var vi har varit! Knäppt men så funkar det. Jag har förstås inget som helst dåligt samvete för att jag inte kommer ihåg diverse datum på fritiden. Snittar man 2-5 möten och typ 20 spontana samtal om dagen på jobbet samt har en ansvarsposition i åtta projekt samtidigt så är skallen i behov av annat än att komma ihåg saker i det privata också. Speciellt om man fortfarande inte kan sitt eget telefonnummer ty så gott som sifferblind. Tur det finns kalendrar, papper, pennor, sms-påminnelser, mobiler och pojkvänner <3

oskönt nervös

Nästa vecka är det dags för Studieförsök nr 2. Jag är en mallig försökskanin så jag kallar mina ultraljudtillfällen för Studieförsök. Jag och bäbis är med i en rädda framtida barn-studie så våra ultraljud är rätt torra tillfällen då det mäts och antecknas och där krångliga begrepp haglar över mina tårdränkta moderskinder. Studieförsöket nr 1 var så vackert och mäktigt att jag darrade och febrades kvällen ut. Sedan blev jag lugnare men nu är det samma känsla igen. All oron, all förväntan, sedan oron igen. På det sättet ogillar jag det välsignade tillståndet. Aldrig får man vara viss och ifred. Nu längtar jag till att barnet börjar sparka så jag slipper vara orolig varje gång magen inte småvärker som den annars gör.

snygg

Jag må känna mig urtråkig som är naturligt mörkblond istället för onaturligt eldröd men jäklar va håret mår bra! Det gör det säkert för jag cyklar lite mindre nu också. Färre turer är lika med färre hjälmsvettillfällen. Resten kan ni räkna ut själva. Och huden, helt fantastisk. Peppar peppan. Graviditeten är ett långt projekt, kommer säkert att åka på diverse åkommor längre fram. Men en måste ju njuta när tillfället ges aight?

träningssugen

Träningssuget är som kaffesuget. Försvinner aldrig. Eller okej, imorse när jag cyklade till jobbet med den våta regnsnön sökandes innanför kjolen så var kanske inte träningen det jag tänkte på. Men annars så! Förra veckan blev inte särskilt lyckad träningsmässigt då jag var mest sjuk. Mest promenader. Söndagscyklingen blev lyckad, igår var jag tvungen att vila. Idag är jag dock pigg nog att gymma så gym får det bli. Är vädret fint imorgon så cyklar jag på morgonen. Torsdag blir det definitivt cykling och någon gång i helgen med.

bilfri

Gammpassaten blev såld igår! Det var både skönt och småsorgligt förstås för jag gillade ju gammpassaten. Killen som köpte bilen fick med sig Turbärsburken (som legat i passaten lika länge som den har existerat, ungefär), en engångsgrill och ett gäng festliga blandskivor med raggartema. Rulla fint nu SYD och ge fan i att paja det första du gör för då skäms jag lite. Utan SYD är jag bilfri ett tag till. Rogivande, till nästa gång man behöver frakta något tungt eller fara långt. Men det är sedan det, får bli en ny bil då.

cornichonsugen 24/6

Joråsåatt.

Puss på er och hoppas ni mår bra denna tisdag!

Bilderna till inlägget är förstås
målade av den fantastiska
Fat Cat Art-mästaren för det är precis så jag känner
mig nu när jag är gravid.
Som en expanderande, fluffig, rödlätt sak mitt i livets konst.

I väntan på kattungen Kärlek Livsstil