Cykelkatten Posts

”Oavsett hur du mår – GÅ! Slarva inte med att gå.
Gå varje dag och gå överallt, om än korta stunder.
Det viktigaste är att gå”

Farmors gravidtips tre (de första två handlade om att skita i vad andra säger
fast man låtsas lyssna och om att lägga ner att ens försöka noja sig inför förlossningen,
”inte är man först och inte sist med att föda barn heller”.
Väldigt o-PK-tips med dagens mått så klart, men ändå befriande)

Eftersom farmor är strax under nittio, sjuksyrra for life och vis och jag fortfarande en spoling så har jag förstås lytt hennes ord till fullo hittills under graviditeten.

Jag har gått, även när det knappt gått eller inte gått alls.

Ibland har det gått bra, som när kroppen bjöd på över åtta timmars vandring uppe vid Grövelsjön. Ibland (rätt ofta) har det gått åt skogen, som när foglossningen har ställt till det för mig och 20-minuters promenaden hem tagit en timme och femtio svordomar. Eller som däruppe i jämtländska fjället, då hormonerna, sömnbristen och sammandragningarna höll på att ta livet ur mig.

Nåväl! De dagarna det går bra kan man se tillbaka (och se framåt) på det eländiga med en viss distans.

I lördags då vi gick in i gravidvecka 37 gick det bra – så värt att minnas. Hör på här:

Korsnäs timmerränna är Sveriges längsta. Rännan byggdes i början av 1800-talet. Delvis byggd i form av en akvedukt i trä löper rännan mellan Untrafjärden i Dalälven och Gävle stads stolta sågverksindustri idag känd som stadsdelen Bomhus. Syftet var enkelt – att låta timmerstockar fraktas ner till Gävle med självfall och varsamhet. En fin ingenjörskonst med tanke på den rejäla höjdskillnaden mellan Untra och Bomhus.

Delar av rännan är välbevarade och gångbara. Denna söndag valde vi att utforska Untrafjärdens del, den kanske häftigaste av de alla.

Kolla så häftigt vattnet forsar genom rännan! Tänk att det var några som paddlade kanot samma dag som vi traskade runt – det vore ju något någon dag! Gäller dock att försöka hålla nere farten…

Vi började i alla fall i skogen. Vi utgick från en av dammarna tillhörande det breda Untra-kraftverket. Det första rännpartiet var förrädiskt halt – murket trä täckt med blöta höstlöv och en och en annan slemmig snigel.

Men rätt som det var så var vi ute ur skogen. Den i skogen rätt blygsamma rännan blev till en högt belägen mäktig broakvedukt och utsikten tog andan ur en! Dalälven, så bred och med tiotals små öar, vissa helt platta, andra täckta med skog.

Det pirrade i den något höjdrädda magen (bebisen passade däremot på att slagga järnet). Gångplankorna var fräscha och torra men det var glest mellan reglarna i staketet som lutade utåt på akvedukters vis.

Man såg kanotisterna långt ute i fjärden, de var redan ute ur rännan.

Det var en sådant ro, så fint där ute. Vi måste gosas in och stå stilla och blunda en stund.

Efter ingosningen hade vi två val – antingen gå samma, kortare väg tillbaka till bilen. Eller gå en del av Gästrikeleden, fjärden runt. Jag peppade för alternativ två så Gästrikeleden blev det.

Eller nästan i alla fall, vi avvek och gick en urcrossig grusväg istället!

Jag lekte skogens drottning vilandes i en trätron längs med grusvägen. Hur genialiskt är det inte med sådana viloställen mitt ute i skogen?

Vi passerade planterade tjocka ekar, gamla torp, vissa bebodda, vissa övergivna. Uppland, ett märkligt kulturlandskap som aldrig sluta fascinera.

Jag poserade som en annan trött torparfru. Och trött började jag bli. Kroppen orkar ju inte riktigt lika mycket så här gravidårs.

Väl i bilen bestämde vi oss för att ta lite nya (o)vägar, mötte massa bommar, hamnade på massa knasiga ställen i skogen och ute på åkrarna, men det är en annan berättelse.

Dagen efter kunde jag knappt gå alls, så ont det gjorde i alla ”fogarna”. Men vi gick en liten kortis ändå, för luften var klar och hög och alla höstfärgerna sken.

Och sedan for vi hem till Västerås. Jonas körde, jag tänkte på rinnande vatten och på allt fint som människor skapt en gång i tiden och som är kvar för oss att glädjas åt. Och hur viktigt det är att det vi skapar idag glädjer de som kommer efter oss.

Oavsett om vi skapar i trä, i ord eller i ettor och nollor.

Puss!

P.S. Det går alldeles utmärkt att cykla i rännan och i naturområdet runtom Untrafjärden. Ta crossen eller MTBn så får du mest utav turen. 

Gravidträning I väntan på kattungen

Obs inget reklaminlägg utan ett gratistips
från en som gillar ny cyklig teknik. Obs eget ansvar för säkerheten på nätet gäller som vanligt.

Alla små cykelnördar, se hit – CyclEmoji är en ny app med riktiga cykelemojis, by cyclists for cyclists liksom. Alltså det finns ju ett gäng cykelemojis i mobilernas standardutbud men de är lite begränsade tycker jag. De ba cyklar liksom. Och i och med att damcyklisten är klädd i min icke-favvofärg nr ett lila blir det om än mer begränsat.

Med CyclEmoji får man fett med fler möjligheter än att mata på i stereotypa kläder. Det finns en emoji för så gott som varje cykligsituation och för så gott som varje cyklisttyp. Emojisarna kör olika grenar, stadscyklar, åker runt med sina barn, bonkar, jagar QOM:s, blir kära, lagar punka, vurpar och mycket mer. Som tjej slipper man dessutom vara klädd i lila utan kan vara grön eller varför inte en bergsget.

Tio spänn i appstore.

Tänk på att appen ger tillgång till både stickers och till tangentbordsemojisar så glöm inte att öppna appen, läsa instruktionerna och installera CyclEmoji-tangentbordet (ALLMÄNT → TANGENTBORD → LÄGG TILL NYTT TANGENTBORD → CYCLEMOJI → TILLÅT FULL ÅTKOMST) om du vill kunna cykelkommunicera i alla dina kanaler (sms, Messenger etc.)

Cykelpuss!

Teknikens under

Tänk att inte ens den kroniska sömnlösheten
kan sno glädjen av en regnig morgonpromenad
i fränt pösig regnrock och med Prince-eargasm i lurarna!
(för er icke-gravida: att kunna gå en promenad i v 37
är en gåva en annan inte fixar varje dag.
Därav sådan tacksamhet)

Hej folksis! Alltså jag skulle ju posta värsta vecka 37-inlägget här i söndags men…

Men hade tydligen full sjå med annat till exempel vara trött efter lördagens enmilapromenix i den råa upplandsterrängen. Nåväl, det är väl bara att inse – jag kommer aldrig bli en traditionell gravidbloggare. Jag får vara glad de gångerna jag kommer ihåg våra barnmorskebesök liksom… å andra sidan så har vi ju faktiskt en bäbisfar som håller koll på sådant. Och tur det.

Medan bäbisfar håller koll på de viktiga datumen och att jag får i mig tillräckligt med mat, apelsinläsk (denna graviditets nyttodricka nummer ett) och Twin Peaks så gör jag annat viktigt.

Har sönder vår glaskeramikhäll till exempel. Men jag försöker ju bara laga lite god mat, och mina ögon är något blindare än vanligt, och händerna skakar av sömnbristen och oljeflaskan är så hal och fallet mot hällen är så precist att hällen spricker som en mobiltelefonskärm.

Och så sitter jag sedan och gråter och känner mig dum mot vår ekonomi och rädslas över att jag kommer att vara klantig med bäbisen också.

Hoppar sedan i bilen och gasar på genom stans trafikljus och regnstänk som värsta bioduksbiltjuven till Ikea och vi är framme ungefär samtidigt som de stänger (klockan åtta på kvällen) och hinner ta ut en ny häll.

Och det blir fiskburgare på Max och utanför spelas Deportees och Jonas är slank, alternativ och het i industriområdets kvällsmörker mot snabbmathakets neonorange slingor. Och plötsligt är det romantiskt och glatt igen. Ekonomin, den kommer nog aldrig bli riktigt exemplarisk den, men vi är varma och kära i vår lilla Saab och runtom oss stiger ångorna upp från den nyasfalterade motortrafikleden.

Jag är en rätt bräcklig varelse just nu. Tyvärr verkar de två gudomliga sömnnätter jag fick i helgen också vara just gudomliga, som ett slags avlägset dröm. Ett undantagstillstånd. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sovit så lite som under denna graviditeten.

Mina nätter sedan någon gång i våras, då den första av allmänheten beskrivna som värsta men i mina ögon den bästa (för då sov jag ju faktiskt) trötthetsperioden i början av graviditeten tog slut följer ett mönster.

ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen vid elva-snåret
sova till typ ett
vakna av att det sparkar i benen, ungefär lika mycket som i magen
gå upp, kissa, massera
försöka lägga sig igen
upprepa gå upp, kissa, massera tre, fyra, fem, sex gånger
ge upp. Sitta uppe och läsa, dricka havremjölk, gå runt i lägenheten till kanske fem
tänka otäcka tankar, ibland fula tankar, ångest, orostankar,  antiterapi

ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen
myrorna ger sig en liten stund, hinna somna

vakna av att väckarklockan ringer och känna sig tröttare än innan läggdags.

Jag har räknat lite, i snitt har jag sovit max fyra timmar per natt sedan i maj. De goda nätterna inräknat, fast de är kanske åtta-tio totalt, om ens det. Ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget fixar jobba heltid och lite till, hålla hemmet rent och tänderna borstade och inte söndernerva min stackars pojkvän också. Jag tackar hösten, min älskade, ödesmättade, vackra årstid, som tar och ger och ger igen. Fan allting livsviktigt i mitt och min familjs liv, det händer på hösten alltså. Fatalist javisst. Hade nog aldrig fixat att inte rasa ihop helt om det var vår nu, alltså.

Det kanske blev ett ganska så traditionellt gravidblogginlägg i alla fall. Lite romantik, lite klagovisa. Och lite trasigt glas på det, för turen.

Folks, i gravidvecka trettiosju önskar jag mig tre saker:

ett – få sova lite innan tuttesnutten anländer. Ett par nätter till, snälla, snälla!

två – få vara ledig, i alla fall lite innan bäbisen anländer

tre – att bäbisen tar och kommer någon gång ganska snart – men inte för snart utan alldeles lagomt snart alltså, vi måste ju hinna skruva ihop spjälsängen innan. Nog för att det är härligt med promenader och längtan men seriöst, ut med dig så vi kan leka ihop någon gång <3

Puss och vi hörs snart, här är en bra ny låt från gamle Moz så länge.

I väntan på kattungen

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den ”nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara ”blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar ”och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya ”vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.

Cykel Landsväg Mina tips MTB

Gänget vid Untra-kraftverket

Hej från Gästrikland/Uppland! Just så eftersom det känns som att vi alltid hamnar mittemellan eller i båda av länen när vi hänger här uppe i gävletrakten. Vi har handlat lite på Köpis, gått och kört (!) vilse i häftiga Untra-miljöer och fått med oss typ halva Upplands insektsflora, badat med bok och tittar nu på trialcykel i SVT:s Duellen (av alla program, älsk på cykel i tablåteve) i väntan på äppelkakamedvaniljvisp. Idag är en bra graviddag, med mycket kraft och energi. Har till och med sjungit och dansat i skogen, det var länge sedan! Snacka om vad ett par nätters sömn (inatt behövde jag inte gå upp och ens massera benen, för första gången sen i våras) och höstsvalkan gör för fysiken och psyket. Nu ska jag fortsätta Vänta På Kakan. En himla viktig syssla såhär på vilodagen.

Puss och hörs imorgon.

Då ska jag visa lite kort och uppvigla er till att cykla i Söderfors-trakterna – snacka om crossiga miljöer!

Mellan rundorna