Cykelkatten Posts

Helvetet fortsätter. I’m losing my religion. Stoftet på marken har redan förvandlats till myggor, eller knott. Nu saknas det bara att gräshopporna invaderar landet. Fast har vi tur så kommer hagelstormen, då är jag först ute och dansar. Jonas berättade att i Kalifornien, där finns det företag som specialiserar sig på att måla de torra gula gräsmattorna gröna. Det må låta deppigt, men där har de å andra sidan Stilla Havet. Det är salt, och det slår mot klipporna med en fantastisk kraft. Det går inte att tröttna på havet.

Vi hörs om ett tag. Cykla fint så länge <3

Lida med stil

Magiska myggiga Fulufjället. Renlöst och lavtäckt är berget. Trinda långsvansade lavskrikor med runda huvuden skuttar runt mellan grenarna och är nyfikna på oss som inte kan flyga utan får gå fram istället.

Regnar det ordentligt och är kallt och blåsigt där man har tänkt cykla runtom i Sälen och Rörbäcksnäs så är en utflykt till Fulufjället på sin plats. SMHI säger att det är lite torrare där!

Jag minns det som en lätt vandring, säger far.

Så vi skippar selen, snör på oss kängorna och tar med oss Ivar i vagnen.

Och visst är det lätt i början. Rullstols- och barnvagnsanpassat. Sedan påbörjas den riktiga vandringen. Det är stenigt och brant och spångigt och trappigt och därmed mycket svettigt (kanske inte om man går solo men ni fattar).

Vi turas om att bära Ivar och vagnen. Den nätta vandringen tar tid. Fjällvädret har svängt om igen och det är varmt och kvalmigt. Vi är genomblöta. De passerande ler och kallar vår Ivar süß (vem kan låta bli?) men jag undrar vad de egentligen tänker när de ser puckofamiljen som gör det så omständigt för sig.

Men målet är ju för vackert och vem vänder för att det är lite jobbigt? Njuperskärs vattenfall – Sveriges högsta, det måste man ju ha sett! Jag blir rätt hänförd och råkar förstås tappa ner min efterlängtade banan jag har sparat på ända från Sälen. Den lilla biten som jag har kvar delar jag och Ivar på. Kvar återstår den mindre mödosamma men än svettigare tillbakavandringen.

Ivar är min hjälte! Väl uppe i serveringen köper jag något jag tycker han har förtjänat, som varit så duktig och hängt med oss upp och ner och inte klagat någonting trots tiden och svetten och knotten.

Sitt första vandrarmärke får Ivar, omsorgsfullt fäst på sin söta sommarrygga (från Coop, älskar deras färgglada barnväskor). När Ivar kan gå och bära själv kommer märket att flyttas till vandringsryggan – kanske en liten Re-Kånken Mini?

Grattis Hoppetuss. Stolt ska du vara!

Fast mest stolt är vi.

Puss och sluta aldrig fira när det firas kan.

Hoppetuss

Glad lördag folksis.

Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

Men först

Känslor och kärlek

Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

The evil heat

Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

Sketasur?

Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

– den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

Alla de korta passen

Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

(O)viktigt

Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

Stål och bål

Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

Kondisbiten

Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

Så mycket bättre

I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

Fan också

Bara jag inte glömmer att göra en sak.

Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

Förutom när jag måste stretcha.

Puss.

Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3

Om cykel Träna med barn Träning

Igår förmiddag var det dags att säga hejdå till fjällen för den här gången. Återstod den långa och varma bilresan hem till plattlandet. Därför bestämde jag mig för att hinna med en sista fjällglimt för att inte låta dammsugartrynet bli mitt färskaste minne från vistelsen. Knottkliig och svettig efter stugstädningen cyklade jag därför en bit av Södra Kungsleden upp till Östfjället, ner till Östfjällsstugan, tillbaka upp till toppen och så ner igen.

Det cykeltekniska var sådär eftersom sänkstolpen trots justeringsförsöket hade gett upp helt att hålla sig kvar i högsta läget (tänk er att cykla uphill på en downhillhoj så fattar ni). Och så kändes det som vanligt mycket märkligt att köra en asfalts-/grusstigning på en osmal icke-bockstyrig cykel… Men det var sekundärt.

Det var ju de befriande karga kulisserna, lavendeln… ljungen, den höga luften och regnförsmaken i munnen jag hade cyklat upp för.

Och för en stund på tu man hand med tystnadens melodi ⛰

Puss.

Och det blir fler berg innan semestern är slut.

MTB

Din pappa tog upp dig ur vagnen, gick några steg bort från den utmärkta vandringsleden och satte ner dig mitt i ljungen.

Där satt du plötsligt ner i riset och fann dig. Uppifrån, ett litet vitt moln. En rund fjäril.

Ivar min, du klimpen min, du hjärta mitt, i ljungens mitt, din mammas favoritväxt. Bland cerise, grönt och lila – nordens lavendel – mossa och kråkbär hittas du. Så lugnt. Så tryggt. Så lyckligt. Och så ynkligt i din litenhet. Vem kommer och tar upp dig? tänker jag. Här sitter du enkom för vi har satt dig där. Pillar på något pyttigt, något det ska till ett barns sinne att finna intresse i. Litar på hela världen gör du, och inte vet du något annat. Gråta vill jag göra, och skratta i ett.

Klimpen sitter fint.

Jag minns plötsligt hur när jag litet äldre än du, sattes på samma vis ner i det karelska blåbärsriset eller på någon solvarm sten och pysslade med mitt medan mamma plockade bär eller drog upp en abborre ur sjön. Jag hade gummistövlar och hätta, det var varmt och torrt och skönt.

Vi plockar upp dig ur ljungen, du gör inget motstånd. Du är tung i famnen. Den runda fjärilen landar i vagnen och försöker dra av sig slokhatten.

Här, uppe på det blygsamt vackra Östfjället, har sommarens finaste minne uppstått ur ett knappt synligt avtryck i ljungen.

Kärlek