Cykelkatten Posts

Här är han vår nya familjemedlem, vår leende bäbis, här är vår lilla skruttenöt i mjölkchokladtäcke, här är han – Per Ivar Alexander. Per som i sin fars barn. Alexander som i sin mors barn. Ivar som i tilltal.

Här är han sedan kvart över ett på natten lördagen den fjortonde oktober –

ler

skriker

snuttar

tittar

sover

bubblar

är stilig i landstingsmössa

och storlek femtio-kläder

och jag kan inte sluta förundras –

här är ju vår Hoppetuss!

(och bloggisen är av förståeliga skäl rätt försummad just nu. Häng med oss på backstage på insta och FB så länge, där har ju Hoppetuss redan haft en liten premiär – tack för alla grattis kära ni! 🐣)

Hoppetuss I väntan på kattungen

Enda (hårt instagrammade som sig borde 2012) kortet jag tog under den cykelturen – 

vid grillen i Köping… 

Morgon! Regnmorgon, ruskmorgon. Jag bloggar från sängen i ett svagt försök att vila kroppen efter gårdagens gångmil (råkade på riktigt gå vilse i ett för mig nytt område i Västerås och mobilbatteriet hade dött så jag kunde inte gpsa ut mig) och en sömnfattig natt med idel värk i de rastlösa benen. Men snart kommer bästa Frida hit och då kommer allt kroppsligt elände vara glömt och förlåtet vet jag med mig.

Idag är det ju en sådan där #throwbackthursday och då tänkte jag dra den om Thåström!

(för ni vet väl att Thåström har släppt en ny skiva och turnerar just nu runt om i landet? Vad jag tycker om skivan törs jag inte riktigt raljera om än så länge men det första intrycket är nog ”småtråkig pratig i likhet med förra”. Kommer dock förstås att ge den fler chanser – vem vet, kanske passar den just en mulen höstdag som denna?)

Ett av mina starkaste Thåström-minnen är dock inte riktigt musikalisk. Inte i början i alla fall… Häng med:

I mars 2012 var jag mycket, mycket nybörjare till cyklist. Jag hade nyligen blivit med min första racer (en vit Specialized Dolce Sport med zoraväxlar), jag hade precis insett detta med att man sitter fast i pedalerna och jag hade gjort mina första SPD-vurpor till bostadsområdets skadeglädje. Jag hade också precis startat Cykelkatten – för att dokumentera mitt nyvunna sportcyklingintresse! – och i och med att jag hade konstant ont i den smått skadade (överansträngning, skidor) och smått ovana ländryggen så handlade de flesta turerna om att hålla ut så länge det gick innan ryggen satte stopp och de flesta inläggen om mina olika besök till länets sjukgymnaster. Det var ändå en festlig nybörjartid! Peter, åh Peter – gick det någon dag utan cykling, punk och fest? Hur hållbart hade det varit i längden? Förmodligen inte alls, men det fick vi aldrig leva och se.

På lördag den 24 mars hade Thåström sin spelning på Conventum i Örebro, cirka tio mil cykelväg från Västerås. Tio mil var mycket för mig på de än tiden. Speciellt om det skulle gå fort. Och fort skulle det gå, eftersom vi hade bestämt oss för att cykla till Örebro och konserten. Planen var bombsäker: vi skulle cykla till Köping. I Köping skulle vi ta tåget till Örebro. I Örebro skulle vi cykla till hotellet där våra vänner väntade på oss. Ombyte, förkrök – samlat tåg till arenan och Thåström.

Planen visade sig vara bomb- men inte SJ-säker. Vi hade mycket riktigt cyklat ner till Köping och börjat bärsa och lyssna på musik från mobilen för att liksom fira kvällen redan där… men när det folktomma lördagståget kom och vi började lasta in oss och våra racers så kom en hårpomagerad tågvärd och bad oss att stiga av. Men vad i..? Fick man inte ta med sig cyklarna ombord? De små tunna ömtåliga maskinerna, mindre än de flestas jätteresväskor?

Tågvärden var stenhård och inte ens bönerna om att cykeltransportgrönisarna vi skulle få en! endaste! chans rubbade den glanshåriga tågvärdens uppfattning.

Utkörda, smålulliga och inte så lite stressade fann vi oss kvar på Köpings station. Det började bli tight om tid. Kanske bara två timmar kvar tills den för att vara en gammal punkare punktlige Thåström skulle gå upp på scenen. Vi hade ändå inget val än att fortsätta cykla – cykla till Thåström.

Det gick trögt. Ölen hade retat upp urinblåsorna. Peter var stressad. Min rygg värkte. Ischiassmärtan gick ner i benen. Jag var tvungen att stanna till var femte kilometer för att massera den. Vi började inse att det förmodligen skulle skita sig med spelningen. Fan fan fan.

Någonstans i en lång utdragen backe så hördes glada brummande ljud. Jag som låg efter Peter (som trots att han tog hand om sitt cykelklena sällskap ändå låg bra före, klassiker för alla ojämna par) vände mig om och såg ett mindre tåg av raggare som fraktade fräna amerikanare på släp bakom små pickupbilar.

Plötsligt stannade en av bilarna till. Rätt som det var stannade hela tåget. Utan att vi hade vinkat till dem så erbjöd sig det rara gänget att skjutsa oss stackars cykelidioter dit vi nu skulle. Flickan var ju helt slut, det såg man ju!

Uppraggade och mycket tacksamma fann vi oss i att åka med, med cyklarna tryggt inlastade i pickupbilarna och med varsin gudomligt ljummen raggarpilsner skänkt av våra chaufförer. Hela vägen in till Örebro fick vi skjuts, så gott som ända till hotellet.

Snabbt ombyte. Varmt, skönt, så trött hade jag nog inte varit på länge. Lite mat, lite dricka… lite hotellrumshäng.

Thåström hade hunnit sjunga de flesta låtarna när vi till slut anlände till Conventum. Men vad gjorde det? Vi hann sjunga med i minst tre låtar, och sedan gick vi ut i foajén och där spelade Asta Kask och då vart det dans och röj och sedan minns jag inte så mycket mer av den kvällen.

Dagen efter tog jag tåget hem (Peter cyklade hem men jag var för trött). Så fick jag cykla hem cykeln senare.

Vilken pärs! Och vad har vi lärt oss av detta?

Troligtvis ingenting, jag är lika mycket tidsoptimist idag som då, även om jag kan cykla långt och rätt fort och ryggen är det så gott som pli på (peppar peppar).

Eller jo. SJ – de kan man fortfarande inte räkna med cykelmässigt. Det kan man däremot göra med människorna. Det är i alla fall alltid värt att testa, eller hur?

Skål och låt musiken aldrig sluta spela och hjulen snurra.

Puss!

P.S. Senare den våren var jag till Stockholm. På Centralen hade SJ smackat upp stora affischer med snacket om tågens miljönytta och samåkningens glädje. Och gissa vems fysionomi som präktigt glänste på det förstorade fotot på ena affischen.

Den hårfagre tågvärdens, så klart. 

Kärlek Punk

Säg vad man vill om 1177 men inte är de några partytyper heller. Till exempel så påstår de uslingarna att det där med att gå i trappor/backar för att dra igång förlossningen utan är en envis myt. Typiskt. Men vad kan en stackars otålig kvinna göra om inte ändå göra ett litet försök… ifall det kanske ändå funkar, just för henne och just denna gången?

Så igår gjorde jag just det. Ett backförsök. Häng med genom kameran!

Västerås är ju inte direkt känt för några backar. Jag brukar säga att vi får världens bästa uppvärmning eftersom vi i snitt cyklar åtta-tio mil innan närmaste backe värd namnet uppenbar sig. Men vi har ett naturreservat ute på ön Björnön. Och där finns det en gammal övergiven skidbacke. Vintertid åker folks pulka i backen. Sommartid är den lämnad mountainbikers och trailrunners backträningar. Själv brukar jag ibland dra dit med crossen och rasta lillklingan och lungorna.

För att inte säcka ihop mitt i backen värmde jag upp genom att trampa runt på de sceniska stigarna.

Det är så himla roligt att fota hösten. Till skillnad från sommaren då allting är ungefär lika grönt och blir till ett enda klorofyllmos så gör de olika växtsorternas förfallnyanser att fonden blir som ett slags kulisser. Lager på lager!

Och var gång jag företog mig en pinkpaus (gravida företar sig många, många pinkpauser) så uppenbarade sig det nedersta kulisslagret. Med de peppa fasta falläpplisarna och de skräckinjagande svampen som mest påminde om djuphavsmonster.

Hej från pölselfietjej förresten!

Så närmade jag mig backen. Grillplatsen var dagen till ära befolkad av ett glatt gäng individer bestående av fyra människor och minst fem lösspringande hundar varav tre var av större kampfhundsort. Jag stålsatte mig mot min kampfhundrädsla och trampade bestämt förbi. Självklart var det inte någon av kampfhundarna som ens tittade åt mitt håll så mina fördomar om dessa krossades ännu en gång. Skönt det.

Framme vid backen! Först fick jag driva igenom vassen och löven och annat naturbråte. Sedan trampade jag så bestämde och så ”trappgångsliknande” uppför, just på den stigen där liften en gång i tiden transporterat glada skidåkare.

Det tog sin lilla tid och ett par-tre kortare flåspauser men så kom jag till slut upp.

Yey dagens POM! (ni kan ju gissa vad P står för)

Vila mot en stubbe. Uppe var det mulet och lite kargt sedan de hade avverkat skogen för flygtrafikens skull.

Men se där – cyklistens bästa vänner, de goa mjuka fåren betade runt och var sällskapssjuka!

Och lika finessbefriade som vanligt. Fråga inte varför men blotta åsynen av mig fick hela klanen att dra igång en synkroniserad pinkpaus.

Joråsåatt jag drog väl vidare ner mot på andra sidan backen och kilade mig in på en utmärkt vandringsled.

Har ni förresten tänkt att Herr Gårman gör sig som snyggast höst- och vintertid? Måste vara något med den blåa färgen mot det gula och det vita.

Framme vid bilen hade jag förstås helt glömt varför jag varit ute och traskat där ute på Björnön i första hand. Benen värkte härligt och det kändes faktiskt rätt skitsamma om myten om trapp-/backträningen faktiskt var en myt. Det viktigaste var att jag hade fått i mig ännu en härlig naturupplevelse och en massa frisk luft – något som helt klart skulle göra gott för bäbisen oavsett om den fick för sig att stanna kvar i magen en stund till eller göra en snar entré…

Puss så länge.

I väntan på kattungen Min gravidträning

Ett kortishej från en som kämpar på med rörligheten! Idag är en vacker dag och jag har gjort mig fin och långpromenadredo men så vägrar ena benet lyda helt. Smärtan är helt störd! (tänk strålande rakt ner i benet så att det tappar all kraften)

Så nu hänger jag på en busshållsplats och tar bussen dit jag ska så får vi se om benen unnar mig promenad idag eller om det blir att sitta på en parkbänk och läsa tidning istället.

Puss och hörs ikväll!

bussdjuret

I väntan på kattungen

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och o
m någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att ”plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

Cykel Lida med stil