Cykelkatten Posts

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur? 

Lida med stil Livsstil

Hej kväll.

Vår skära, snälla tuff tuff-tåget Hoppetuss är inne i en svår period just nu. Fram till nyligen var han en mild och lugn bäbis på förmiddagar för att sedan gnällaccelerera lagom till Jonas hemkomst vid sexsnåret och bjuda på lite stånk och neverending snuttande under kvällen. Men sedan ett gäng dagar tillbaka lider stackaren av magknip som tyvärr besvärar honom även dagtid. Alltså är det gnäll och stånk och neverending snuttande hela dagen lång som gäller just nu. Med hjärtskärande gallskrik på kvällarna. Man skulle kunna tro att jag borde fixa det bra för jag gillar opera och metal. Och har hört på mycket barnaskrik förr, med en sladdisbror jag följt ända sedan förlossningen och allt. Och älskar att bära runt på Ivar för han är ju så förbaskat otroligt dunig och mjuk att pussa på och det gör man enklast när han är i famnen. Men riktigt så lättlugnat är inte mammahjärtat. Det finns de som säger att man ba ska ta det piano och med en axelryckning men jag fixar inte axelryckningar. Jag hatar när han har ont eller ser ut att ha ont. Jag vill inte att han någonsin har ont. Ont är till för vuxna tåliga ena. Inte för små barn.

Så jag gråter en sväng ihop med Ivar, turas om att trösta med Jonas, ammar ammar ammar, letar mig galen efter lösningar, stöter på goddag yxskaft-”det är bara normaaalt”-förklaringar och… till slut händer saker i magen som gör att Ivar mår bättre lagom till natten. Och om nätterna sover vi för det mesta gott. Utmattade hela gänget.

Undrar om det är övergående eller om det är det som i folkmun kallas kolik och kommer att hålla på länge. Oavsett så är det förbaskat synd om vår lilla älskade människa.

Snälla håll tummarna!

På den glada sidan så har vi haft en fin, aktiv och romantisk helg och jag och Ivar myste hemma hos en gullig fd pluggkompis halva dagen idag. Tiden går så fort när man hänger med Agneta! Snacka om energipåtankning. Imorgon ska vi på vår andra mammadejt. Och så har jag tre saffransgifflar i magen.

Gnatt.

Puss.

 

Hoppetuss

Typiskt benen att behöva gigamycket motion för att hålla sig någorlunda lugna.

Åh ve! (från vargtimmen därav så _pepp_)

Efter gudomliga fem veckor med knappa domningar, myrkrypningar och panikkänningar och med god, god, GOD om än icke-sammanhängande* sömn så är de tillbaka.

Mina förbenade rastlösa ben.

Jag säger då som Hoppetuss

puff puff puff 

AAAHH!

och grinar lite.

Än så länge får jag sova för benen. Förmodligen är det för jag sover så djupt att de har sig glatt utan att jag märker av det. Men när jag sitter ner och ammar speciellt kvällstid då lillmagen är orolig och amningsstunderna många och långa… då kommer de igen. Känningarna som gör det fullkomligt omöjligt att sitta kvar en endaste sekund till.

Stackars min bebis. Får leva med en mor som titt som tätt reser sig mitt i myset och gör tåhävningar och vankar av och an med dig i rummet.

Nåväl. Det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade till exempel kunnat spelat dansband under amningen. Eller elittränat barnet till att bli en hockeyspelare redan från BB-tiden. Eller tatuerat Ivar med Mamma bäst 4ever.

Ja ni ser.

We shall overcome!

Puss från tåhävarn

* men fortfarande mer sammanhängande än förr – två timmars djup mammasömn i taget är fan tusen gånger bättre än noll timmars sömn flera nätter i streck/vecka under nio+ månaders tid.

P.S. Om ni vill veta mer om hur det är att leva/träna/må med WED/RLS – sök på WED RLS här på bloggen.

Livsstil

Hej lördag!

Hah jag är ju hopplös. Helt omedvetet lånar jag friskt från cykelvärlden för att underlätta vardagen. Här är två exempel:

För lägenhetsfamiljen: Cykelflaskan, den är ju alltid med på barnvagnspromenaderna för dricka måste man mycket både som ammande och som aktiv. Ute i kylan dricker jag dock enbart ur halva flarren. Resten av vattnet spolar jag barnvagnsdäcken med – flarren är ju perfa som en minihögtryckstvätt. För grövre besmutsning får dock kära Kärcher åka fram.

För gasiga babymagar: Varenda offroadcyklist vet – är trycket i däcken för högt så blir komforten och i många fall även fästet sämre. Är inte däcktrycket det vanligaste samtalsämnet före och efter varje cykelcross- och MTB-race? Nästan lika vanligt är det bland oss babyföräldrar att diskutera våra små barnens magar och dess gasighet och medföljande ont och gnäll. Gissa om jag blev glad över att det fanns pysventiler (!) att köpa. För att få ut gaserna ur lillmagen. Har inte testat än men tror stenhårt på metoden. Trots allt är den mekaniskt verkande. Bra tryggare än luddiga matuteslutningsmetoder utan något stöd i vetenskapen.

Nu ska vi ner på stan och promenixa och kirra lite sportigare kläder för lite sportigare barnvagnspromenader och joggingturer. Puss och har ni några egna knep lånade från cykel-/sportvärlden? Shoot!

Cykel Hoppetuss

Glad fredag! Eftersom det är fredag och min pöjsch fyller fem veckor imorgon så är det kanske på sin plats med en liten tillbakablick på vad jag och Ivar har hunnit med för äventyrligt under hans första veckor. Vi är ju inga hemmagluttare någon av oss – finns liksom för mycket spännande i den lilla stora världen runtomkring oss både hemmavid och utomsocknes för att inte utforskas (och för att jag är sämst på att sitta hemma, GÄSP)

Här är ett urval av utesaker vi har gjort:

🦔 åkt buss både här i Västerås och i Gästrikland. Kollektivtrafik ftw! Så mysigt att spänna fast vagnen och sedan låta sig färdas till platser man ser med nya ögon, ihop med sitt barn. Kommer att tänka på hur jag och lillebror (först i vagn sedan utan) utforskade hela Storstockholm och dess gömslen på samma sätt. Snart får det bli tåg för mig och Ivar

🦔 gått längs med Dalälven och tittat på när den är som bredast. Dalälven – bäst och vackrast älv alltså.

🦔 gått och småjoggat i backar i Rocklunda, ett par-tre gånger. Till våren när bebben är riktigt stadig och vädret varmare igen får det bli i en jogging-/cykelvagn. Hur svårt det än är för en som inte kan gå och springa sakta måste jag göra det nu i vinter för att slippa svettas och kylas ner om vartannat. Om jag orkar vänta till våren dvs.

🦔 gått i skogen här i Västerås och i Hedesunda – jag ser till att minst ett parti under varje barnvagnspromenad löper genom skog för skogen ftw

🦔 tittat på djuren på Vallby friluftsmuseum. Eller okay, mor ville mest ha kaffe och de har Björklunds goda kaffe så… men djuren var som vanligt gulliga de med, speciellt grisarna.

🦔 flanerat runt i snyggparken Boulogneskogen i Gävle. Just precis den dagen löven var som färgstarkast!

🦔 sett Ivars första snö – på hans enmånadsdag också

🦔 ammat, lunchat, fikat och charmat studenterna (Hoppetuss, inte jag alltså) på två olika högskolor (tips tips). Lugnast och trevligast bebismiljö.

🦔 gått Groopencross-banan (okej, förutom den nya supersandbacken då) och hejat på Ivars första cykelrace. Och vilket race också.

Nu fortsätter äventyret – dags för blöjbytet och in i vår grymma lilltraktor aka barnvagn. Puss!

Hoppetuss