Cykelkatten

Afterbike, afterglow

Jag älskar min näsa!

Särskilt när jag är vältränad i fejset så framträder näsan i hela sin storhet. Som en välformat patata tornar den upp sig och skelar jag lite så får jag ett fint ögonkontakt med den precis när jag känner för det.

Enda nackdelen (förutom när någon fiser eller när man hänger vid elden when hiking, då är det en fördel) med min näsa är att den inte känner några dofter. Är dock osäker på om det är näsans fel eller om det är en koppling som saknas. Men alltså, även en näsa måste få ha sina blind spots liksom.

Jag impas av mina ben!

Trots att de är sjuka i WED/RLS (det man i folkmun kallar “restless legs”) och därmed nästan aldrig helt återhämtade och trots att de dras med både åderbråck och synliga spår av diverse krascher så är de förbaskat starka.

På bara fyra år tog de mig från in i elitklungan och lät mig faktiskt vara med och leka med de stora – och de riktigt starka – tjejerna. Jag fick vara med och leverera i ett elitlag och benen gjorde ett bra jobb och gav mig en och en annan placering även i de loppen jag körde “laglös”.

Jag är dock inte tjejen som lever på gamla meriter, även om jag måste bli bättre på att faktiskt vara stolt över det jag har åstadkommit utan att för den delen känna att jag skryter. Steg för steg tränar jag benen för att vara med och leka igen. Leka på riktigt. För om det är något som benen inte går igång på så är det att vara med enkom för sponsorfjäsk eller något himla häftigt fotots skull. Nä mina ben mår bra av pallen eller av att dansa under tiden någon lagkompis står uppe på pallen. Och det tänker jag unna de bleka rackarna.

Jag har blandade känslor inför:

– mina fötter. Jag gillar att de är stora (eh… ingen aning om varför egentligen men det är snyggt till min längd liksom?) men de är långsmala. Vilket gör att det är väldigt få cykelskomärken som funkar bra för mina fötter. Antingen trycker det mot tårna eller så är det för brett. Småjobbigt.

– min huvudform. Lycka till att få alla cykelhjälmar att passa den. Eller mössor och keps för den delen heller. Eller är det kanske tvärtom, att det är de som är konstiga? Haha.

– mina bröst, höfter och stjärt. Särskilt idag efter jag har fått barn. Minns när jag med en lättnad gav bort postgraviditets-behåarna till en kompis då jag trodde att jag skulle återgå till mina nätta kupor. Men där hade jag fel. Civilt, menar privat alltså, är jag en klassiskt het jävel om jag får säga det själ i alla fall. Känner ofta en kroppslig samhörighet med gamla grek- och romarstatyer. Trivs mycket bättre som timglassig än som rak. Men inte på cykel. På cykel vill jag vara plattbröstad, plattstjärtad och platthöftad. Inte riktigt för utseendets skull, utan för aerodynamikens och den neutrala, sportiga overall känslan liksom? Vill inte bli störd av kurvor hit och dit. Nåväl. Jag kommer aldrig se ut som ett neutrum on eller off bike, men jag vet med mig att jag trivs bäst mentalt och ytligt som fit – i min egen kropp.

– mina ögon. Nog för att de är fina och bra på att se det vackra i det lilla som stora, men de ser fan skitdåligt. Både på långt håll och i mörkret. Det är opraktiskt. Det är farligt. Det är dyrt – med alla glasögon och linser. Thanx no thanx genes.

– mitt hjärta. Som är världsbäst på att känna men också världssämst på att hantera all den mängden känslor som ständigt översköljer det. Eller är det hjärnans uppgift? Hos mig är gränsdragningen sällan självklar. Därför måste jag dagligen jobba på att sätta gränser och hålla dessa – med hjälp av konstanterna tystnad, sömn och träning.

Jag avgudar:

– Ivar. Sedan den lilla bäbisfrön bosatte sig i min mage har min tuss utgjort en självklar del av min kropp. Två år och tre månader senare har läget inte förändras. Min son är en lika stor del av min kropp som hjärtat. Fast större.

Jo jag är medveten om att jag ser normativ ut. Även på kortet som detta då jag kände mig rätt så ur form (helt i onödan, hur många andra distansar med cykelkärra med storbebbe i fem-sex mil av bara farten?)

Men bara för att man ändå tillhör eller är nära normen fråntar ändå inte känslan av ansvar.

I övrigt:

– önskar jag att det fanns en större representation av olika slags kroppar inom cykelbranschen. Särskilt med tanke på att de flesta icke-pro tour-proffs inte ser ut som just pro-tour proffs. Tyvärr framställs de icke-spinkiga kroppar fortfarande som något exotiskt. Som något som kräver specialbehandling i form av etiketter, hejarop och till och med specialutgåvor av tidningar. Varför reduceras den fantastiska randonnören Kailey Kornhauser till en person-som-är-stark-trots-att-hon-är-tjock? Varför fortsätter de flesta cykelklädmärken att producera kläder som passar enbart en kroppstyp? Det gör mig smått heligt förbryllad och förbannad. För om majoritetens kroppar behandlas som undantag, vad gör det då med människors självkänsla och identitet? Gravida kvinnor mår dåligt av att se – gravida – ut. Nätet är fullt av “vill bli smal!”-nödrop. Nyförlösta mammor offrar energi och vila för att “återfå formen”. Icke-XS-tjejer lägger ängsligt ut inlägg efter inlägg om hur mycket de älskar sina kroppar, inlägg som nästan alltid avslutas med “trots att…”, som måste de hela tiden bevisa för sig själva och andra att de duger – trots att. Alltfler män mår dåligt och hamnar i ätstörningsträsket när de inte lever upp till den smala idealen där anorektiskt smal är kung även om väldigt få av oss har nytta av att leva livet konstant hungrig.

Tack och lov är förändringen ett faktum. Allt fler klädmärken har börjat haja grejen. Allt fler förebilder har börjat ta sitt ansvar i sociala medier. Allt fler har börjat skita i att sätta in normala kroppar i onormala fack genom skadliga hashtaggar och kontraproduktiva påståenden om mänskligt värde “trots” icke-Giro d’Italia-värdig kropp.

Cykelbranschen är trots alla tekniska innovationer en konservativ bransch i många avseenden. Men det är dags att röra på fläsket (hah!) och släppa likriktningen.

Puss.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 kommentarer

  1. Köpa cykelkläder när man är överviktig…vilket jävla skämt! Har man dessutom tanken att mha cyklingen minska i omfång, ja då vill man ju inte ge en förmögenhet. Då är det kört. Det finns XS men sällan större än L. Till råga på allt tajta som fan.
    Det är tur man älskar att cykla annars hade man ju gett upp redan vid ekiperingen.

    1. Ja men eller hur! Vet att Rapha har nåt som heter typ “omfångsminskningsgaranti”, dvs. att om man går ner nån storlek eller två efter man har köpt en tröja där s får man en ny till halva priset… Fler borde ha det ;) Samtidigt tycker jag att fler borde ha storlekar för NORMALA människor. De flesta som tränar är ju långt ifrån smala!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.