CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja kör MTB

Stormbringerdistansen med en hel del bonusglädje

Stormbringerdistansen med en hel del bonusglädje

I skogen hängde åskan i luften. Ute bland åkrarna var himlen makalös!

Hej.

När jag var en liten lågstadietjej så fick jag en egen bandare att ha på rummet. Sin bildningsvana trogna gav mig mina föräldrar två kassettband att starta lyssnarkarriären med: For those about to rock med AC/DC och ett (svart så klart) blandband med Deep Purples bästa hits. Min goda mormor bidrog med Così fan tutti av Mozart och så var min lilla första samling komplett. Resten är min musikhistoria – men än idag är det Stormbringer som spelas upp i min skalle så fort ett riktigt åskväder rullar in.

Vilket det just gjorde igår när jag var ute på min första distans efter sjukdomsomgången nr två och mitt näst sista pass inför fredagens Cykelvasan Öppet Spår.

Min plan hade egentligen varit ren grus i ett antal mil. Inga teknikutmaningar annat än de torra gruskurvorna. Syftet var en rent mental föreberedelse inför fredagen. Fysiskt hinner man ju inte direkt bli bättre på under en vecka.

Det blev en sweet mix av diverse cykling istället! Jag mötte upp vårt MTB-lok Olles glada gäng vid samlingsplatsen Orientalen. Det hade utlovats grusdistans men blev en hel del lagom teknisk stig i början – norrut genom Rönnbyskogen. Jag hade nog aldrig riktigt cyklat de spåren så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter några stigar fick jag bekräftat det jag hade varnat gänget om innan – jag var tvungen att tagga ner tempot för att skona hälsan. Så det blev ett hejdå och vi ses när jag är i form igen till dem.

Tony som hade kört långlopps-SM i Motala dagen innan hade sura ben så han hängde på mig och mitt tempo. Men eftersom Tony ändå är Tony och bland de bästa i landet så blev det ändå inte ligga och fisa direkt hela tiden. Vi tog oss ut mot Skultuna förbi Lajvarnas, körde grusväg och asfaltsväg och mellanlandade i Skultunas eminenta MTB-spår. Jag ville visa Tony hur bra spåren var. Vi hamnade mitt i spårfixardagen och körde den röda slingan. Trots att jag var trött och det började hetta till sådär föråskigt så körde jag slingan betydligt säkrare och bättre än första gången. Alltid roligt när det känns så.

Efteråt blev det Ica-kaffe med blåbärsmuffins (puss på Icor med kaffemaskin) och ett gäng grusvägar inne i Mot-Sura-Skogen.

Och hela turen så hotade den oss – åskan! Blixt och dunder och ena himmelhalvan svart hela tiden. Det växlade mellan supersoligt och hett och kusligt mörkt och kyligt. Hu så vackert var det och vilken lycka när regnet äntligen kom ikapp oss strax vid infarten till Västerås!

Hemma var jag trött, så trött. En liten döing i duschen. Det märktes verkligen att jag hade varit sjuk länge innan. Var ändå supernöjd med passet, med att fem mil kändes men mest för att tempot inte riktigt var ”eget” ändå. Och med att jag återigen kunde notera att tekniken hade blivit bättre. En bonusglädje helt enkelt, precis som det lilla QOM jag tydligen knäppte på en femkilometerssträcka och de fem personbästa på stigarna.

Håller jag mig frisk så blir de nio milen på fredag en fin och positiv upplevelse.

Här är Strava för alla ruttintresserade – studera på, många fina snuttar döljs i våra västmanländska skogar.

Puss och vi hörs snart, har en annan rolig grej att berätta.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.