• Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Träna med barn

    Söndagens kalasäventyr på väg, ås och fik

    Hej måndag.

    Eller nä hejdå måndag. Skitmåndag! Gillar ju egentligen måndagar. De är som hösten. Nystartarnas tid liksom. Men inte dagens måndag. Och så sömnlösheten och en åter (åter, åter, f-f-f-föris alltså) feberprickig Plutt på det.

    Känns med andra ord mer rimligt att mest flyta med i nuet, massera sittbenen och tänka tillbaka på gårdagen istället.

    Igår fyllde ju våran Ivar hela arton månader aka 1,5 år. Hipp hipp! Vi hade en chill morgon. Sedan packade jag ner han i kärran och cyklade till Västerås vandrarstolthet Ängsö. Inte nå jättegrönt ännu men fint ändå. Skänkte Angeliqa en tanke🖤

    Vi stannade till på Ängsö Golfkrog. Det blev en bensträckare och mellis för Plutten och en snabb kaffe plus mazarin för Katja. Fast okej, Plutten åt halva mazarinen då.

    Upp till Ängsö hade det gått tungt, tungt. Benen hade inte riktigt återhämtat sig sedan fredagens runda (vilar oftast längre mellan stålis-med-kärra-turerna) och så var det motvind hela vägen dit.

    Desto skönare var det på vägen tillbaka! Vi mötte upp Jonas som hade måste byta styrlinda på grund av fågelbajs (!) och så fick han snällt koppa på kärran på sin awol.

    Efter ett snabbt övervägande bestämde vi oss för att strunta i att ta snabbaste vägen hem. Nä. Solen sken, äventyrslustan fanns där så vi körde ett gäng (varav för mig vissa nya wii) festligt stökiga grusvägar ner till Mälaren och Gäddeholms Café.

    Trots att cafét var proppfullt med sådana där barnfamiljer (det hade tydligen getts Trollflöjten för barn uppe i ladan, tänk så tråkigt att jag hade missat det!) och det var rätt urplockat i gottehyllorna så blev pausen en hit.

    Vi satt ute i solen, hur länge som helst. Det åts räkmacka och våffla och Plutten lekte med mina nycklar. Lä ftw.

    Livet kändes helreko.

    Sedan for vi hem på grus och ås (hah jag börjar åter bli bitig i grusbackar). Strava här för vägkoll. Tony gled över med Östgötaloppet-recapen pizza och så gick gamle attaqueren Philippe Gilbert och vann hela Paris-Roubaix. Vilket lopp! Så taktiskt, så snyggt, så elegant.

    Och sedan kom natten och pluttfebern.

    Hade ni en bra cykelhelg? Jag är nöjd med mina timmar i sadeln. I veckan blir fokus på punch och distans. Puss.

  • Allmänt om träning,  Cykelcross,  Katja kör landsväg

    Men jag ni vi är banne mig stark.

    Stark efter en jättebanan!

    Stark som Dalälvens forsar.

    Stark som ICA:s lokala närvaro.

    Stark som vårsolen.

    Stark som fågelsången.

    Stark som… kommer inte på något mer 
    men här är en fin indiekyrka iaf, Ansgariikyrkan i Sevallbo!

    (Strava här för ruttgalna)

    Glad måndag folks!

    Nä nu tar vi oss i kragen och gör som de där inspiratörerna som jobbar så hårt med att försöka att få oss otacksamma tvivlare att gilla oss själva oavsett vad. Vi klappar oss själva på axeln – i mitt fall enda partiet i kroppen som inte smärtar efter helgens övningar i kantmotsidtvärvinden – och säger

    JAG ÄR BANNE MIG STARK!

    Känns det inte så just nu? Jag förstår. Nog finns det alltid något som drar ner ens självkänsla, och nog finns det alltid någon som känns starkare än en själv.

    Ah men ta till exempel mig.

    Fröken Bäst På Att Snacka Ner Sig Själv det kaxiga leendet till trots.

    Glider runt och tillägger

    “när jag blir stark…”

    “när jag är i form…”

    “när jag är på banan igen…”

    så fort det ska snackas styrka. Och visst, man kan förstå mig. Jag har ju ändå en del att jämföra med (även om det självklart fanns de som såg till att en kände sig klen och ovärdig även när man ägde, för sådana är vissa).

    Men idag. På den platsen jag befinner mig träningsmässigt just nu.

    JAG ÄR BANNE MIG STARK.

    Visst fanken är jag hemskt ojämn. Så klart! Är ju ett småbarnspäron med lika mycket otur i vardagshälsolotteriet som i… eh… hasardspel? (länge sen jag spelade hasardspel men liknelsen är ju given)

    Visst fanken är min närmaste lagtempoträning- och raceframtid att bli avhängd, gång på gång och till och med av dem jag brukar glida förbi på lätta växlar (pass på nu cykelvänner <3)

    Jag är rätt långt ifrån Drömformen med stort F (D?).

    Men JAG ÄR BANNE MIG STARK.

    Jag cyklar bitigt och tålmodigt. Jag kämpar på fint. Jag drar rätt höga watt när jag är väl igång. Jag pallar tempoväxlingar, och jag biter mig fast på ett galant sätt. I motvinden tappar jag humöret men inte pannbenet. Jag vet vad jag pallar och vad jag inte pallar i nuläget.

    Jag låtsas jag inte vara på en plats där jag inte är än heller. Varken inför mig själv eller några andra. Det är så befriande. Så ärligt. Så öppet.

    Och jag tar fram ett leende som betyder bara en sak. Det är jag och bara jag som kan överträffa mig själv om jag får bestämma.

    Hajar ni?

    Där ni är, utifrån hur ni mår, med ert liv, era förutsättningar i åtanke –

    NI ÄR BANNE MIG STARKA.

    Jag vet det. Ni vet det. Och glömmer ni det någon dag, dra iväg ett mail till mig så påminner vi varandra.

    Puss.

    P.S. Andra som är starka just nu:

    – ni som körde Flandern Runt i lördags, läs till exempel Annas rapport! (och jo Anna, jag är impad)

    – vindarna. Det är sol, vind, vind, vind och vatten ute hela tiden.

    – längtan till Dalsland Runt 2019. Yes, idag så betalade jag och coach Tony äntligen anmälningsavgiften. DRDRDR!

  • Äventyra med barn,  Katja kör landsväg

    Fredagsblåsningen med min lilla wheelsucker

    God lördagsmorgon! Ute har det fallit snö. Häpp. Tur jag har ordinerat mina ben vila idag. Kommer inte ihåg sist jag uppsåtligt vilade en frisk lördag (!)

    men hade ni hängt med igår så hade ni hajat. För igår körde jag årets hittills banne mig tyngsta fyra mil!

    Fredagar är ju som bekant mina och Ivars egentiddagar. Då är det bara vi två och världen på en skön distans.

    Och så skön cykeldistans förstås.

    Igår hade vädergudarna bestämt sig för att jävlas till’t lite extra. Som vore det inte tungt nog att dra ett XX-antal kilon (bara barnet väger runt 14…) på en stålcykel med skärmar! (kommer snart att börja dra kärran med kolfibercrossen btw)

    Det blåste hårt, åt alla håll och hela tiden. Det blåste västmanländskt deluxe.

    Nästan så man blev glad när bussarna och långtradarna svepte förbi. YEY LÄ i 0,134 minuter!

    Den lilla wheelsuckern sov så klart som en stock. Eller jollrade glatt.

    NJUT PÅ DU

    snart är det du som drar din stackars mor 😁

    Att cykla ekipaget kan jämföras med att köra styrkeintervaller i timme efter timme. Eller med att cykla uppför Sa Ca. Också timme efter timme.

    Det ger ingen jättefartkänsla men det ger grymt bra styrketräning inbillar jag mig.

    Fast inslaget med att mitt fikamål Frösåkers GK-klubben hade inte öppnat för säsongen än var inte riktigt nödvändigt.

    Men åh så vackert, även i det aprilgrå.

    Nåväl, en kan inte få fika fint hela tiden. Ibland är det skönt att cykla sig heltom också. Men jäklar som det tog på knäna, tungt tungt trots kolibrikadensen uppför.

    För hemma väntade spenatlasagne och hur mycket gokaffe som helst. Och så soffhäng med det här miraklet i underställ förstås.

    Så – idag skonar jag knäna faktiskt de känsliga små. Imorgon blir det crossdistans och jag vill ha pigga ben.

    Har ni pigga ben i helgen? Hejar både på er som cyklar här hemma och er som kör Flandern-sportiven (Anna, Kristina, Thomas t ex) i Belgien! Puss.

  • Cykelcross,  Katja kör landsväg

    Vem behöver Mallorca och Medelhavet när man har Ön och Dalälven?

    Hej.

    I fredags hade min Ivar fått feber. Den vårligaste helgen på länge – som jag hade längtat till att uppleva den med dig min kärlek! – hade blivit till ännu en sjukhelg. Bakteriehärvan till föris alltså 🙄 För en gångs skull hade dock jag klarat mig hyfsat. Så efter att ha legat nära, nära mitt element till son och drömt om dun (nacken?), Östergötland (Östgötaloppet eller?) och kärlek (naw) i vad som kändes en evighet lycrade jag så upp mig och tog ut crossen på ett stycke vårrull.

    Jag har ju ingen racer ännu så fick leka ömsom roadie ömsom gravlie (heter det så?) på crossen. Visst är han fin mot Ralph Erskines Skaparbyn?

    Kurvor mot rakor. Mm.

    På turen ut från Häsen genom ön Ön (!) mötte jag dock ingen fellow cykelartist utan enkom en något eljest-looking mopedist. På en ärlig moppe och utan hjälm, alltså.

    Satan i landsvägen vad det blåste alltså! Mot, kant, upp, genom! Tur jag inte hade högprofil. Men ändå. Inte en meter gratis. Och särskilt inte när jag körde över broarna, håll i styret. Som hade illbattingen våren bestämt sig för att busa till det ordentligt för att visa gammvintern vem som bestämmer nu. Och ge mig lite teknikövning på köpet.

    Du är passé nu vintern!

    Gå och kamma dig

    om du kan

    HAH!

    Här är jag

    jag är våren

    det är min tid

    TRALALA!

    Efter att ha kommit ihåg att jag lever över ett gäng broar över dagens cykelsällis Dalälven – min wunderschöna! – landade jag för en stunds eftertanke på en brygga.

    Då eftertanke aldrig varit min starka sida blev det mest att spana efter lom. Lom är min senaste fixa fågelidé (är ju en smygfågelskådare). Trekkisen körde något slags meditation till vindbrusets musik i ramens kolfiberorgel.

    En fin stund.

    Dock ingen lom.

    Man kan inte få allt här i livet.

    Men man kan få ett gäng sköna mil på tu man hand med vårvindarna och solen! Inte fy skam det heller.

    Och ni blir inte heller utan

    för jag börjar blogga igen.

    Har längtat efter er. Kommer att förklara min frånvaro.

    Men först – visst fanken har vi längtat ihjäl oss till våren? SÄG JA NU :)))

    Titeln är btw inte riktigt sanningsärlig.

    Klart man behöver sin Mallorca också. Puss.

  • Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om cykel

    Mitt cykel-2019 med hjärna som coach och hjärta som motor

    Hej cykelvänner 👋

    Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

    Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

    2019 blir året

    då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

    då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

    med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

    med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

    då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

    …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

    då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

    då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

    då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

    då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

    då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

    Puss och tack för att ni är med mig.

    * SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips