Jag är en fumlig klantskalle, en romantiker, en längtig zombie, jag är i gravidvecka 37

Tänk att inte ens den kroniska sömnlösheten
kan sno glädjen av en regnig morgonpromenad
i fränt pösig regnrock och med Prince-eargasm i lurarna!
(för er icke-gravida: att kunna gå en promenad i v 37
är en gåva en annan inte fixar varje dag.
Därav sådan tacksamhet)

Hej folksis! Alltså jag skulle ju posta värsta vecka 37-inlägget här i söndags men…

Men hade tydligen full sjå med annat till exempel vara trött efter lördagens enmilapromenix i den råa upplandsterrängen. Nåväl, det är väl bara att inse – jag kommer aldrig bli en traditionell gravidbloggare. Jag får vara glad de gångerna jag kommer ihåg våra barnmorskebesök liksom… å andra sidan så har vi ju faktiskt en bäbisfar som håller koll på sådant. Och tur det.

Medan bäbisfar håller koll på de viktiga datumen och att jag får i mig tillräckligt med mat, apelsinläsk (denna graviditets nyttodricka nummer ett) och Twin Peaks så gör jag annat viktigt.

Har sönder vår glaskeramikhäll till exempel. Men jag försöker ju bara laga lite god mat, och mina ögon är något blindare än vanligt, och händerna skakar av sömnbristen och oljeflaskan är så hal och fallet mot hällen är så precist att hällen spricker som en mobiltelefonskärm.

Och så sitter jag sedan och gråter och känner mig dum mot vår ekonomi och rädslas över att jag kommer att vara klantig med bäbisen också.

Hoppar sedan i bilen och gasar på genom stans trafikljus och regnstänk som värsta bioduksbiltjuven till Ikea och vi är framme ungefär samtidigt som de stänger (klockan åtta på kvällen) och hinner ta ut en ny häll.

Och det blir fiskburgare på Max och utanför spelas Deportees och Jonas är slank, alternativ och het i industriområdets kvällsmörker mot snabbmathakets neonorange slingor. Och plötsligt är det romantiskt och glatt igen. Ekonomin, den kommer nog aldrig bli riktigt exemplarisk den, men vi är varma och kära i vår lilla Saab och runtom oss stiger ångorna upp från den nyasfalterade motortrafikleden.

Jag är en rätt bräcklig varelse just nu. Tyvärr verkar de två gudomliga sömnnätter jag fick i helgen också vara just gudomliga, som ett slags avlägset dröm. Ett undantagstillstånd. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sovit så lite som under denna graviditeten.

Mina nätter sedan någon gång i våras, då den första av allmänheten beskrivna som värsta men i mina ögon den bästa (för då sov jag ju faktiskt) trötthetsperioden i början av graviditeten tog slut följer ett mönster.

ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen vid elva-snåret
sova till typ ett
vakna av att det sparkar i benen, ungefär lika mycket som i magen
gå upp, kissa, massera
försöka lägga sig igen
upprepa gå upp, kissa, massera tre, fyra, fem, sex gånger
ge upp. Sitta uppe och läsa, dricka havremjölk, gå runt i lägenheten till kanske fem
tänka otäcka tankar, ibland fula tankar, ångest, orostankar,  antiterapi
ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen
myrorna ger sig en liten stund, hinna somna
vakna av att väckarklockan ringer och känna sig tröttare än innan läggdags.

Jag har räknat lite, i snitt har jag sovit max fyra timmar per natt sedan i maj. De goda nätterna inräknat, fast de är kanske åtta-tio totalt, om ens det. Ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget fixar jobba heltid och lite till, hålla hemmet rent och tänderna borstade och inte söndernerva min stackars pojkvän också. Jag tackar hösten, min älskade, ödesmättade, vackra årstid, som tar och ger och ger igen. Fan allting livsviktigt i mitt och min familjs liv, det händer på hösten alltså. Fatalist javisst. Hade nog aldrig fixat att inte rasa ihop helt om det var vår nu, alltså.

Det kanske blev ett ganska så traditionellt gravidblogginlägg i alla fall. Lite romantik, lite klagovisa. Och lite trasigt glas på det, för turen.

Folks, i gravidvecka trettiosju önskar jag mig tre saker:

ett – få sova lite innan tuttesnutten anländer. Ett par nätter till, snälla, snälla!

två – få vara ledig, i alla fall lite innan bäbisen anländer

tre – att bäbisen tar och kommer någon gång ganska snart – men inte för snart utan alldeles lagomt snart alltså, vi måste ju hinna skruva ihop spjälsängen innan. Nog för att det är härligt med promenader och längtan men seriöst, ut med dig så vi kan leka ihop någon gång <3

Puss och vi hörs snart, här är en bra ny låt från gamle Moz så länge.