• Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om cykel

    Mitt cykel-2019 med hjärna som coach och hjärta som motor

    Hej cykelvänner 👋

    Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

    Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

    2019 blir året

    då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

    då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

    med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

    med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

    då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

    …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

    då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

    då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

    då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

    då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

    då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

    Puss och tack för att ni är med mig.

    * SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips

  • Katja kör landsväg,  Katja kör MTB

    Rör inte min pinkpaus!

    #alwayspeewithaview ☝️

    PP.

    Som i pinkpaus alltså.

    Ett inslag så vitalt att det kan både göra och förstöra en hel runda, eller en hel träning beroende på om man är ute och nöjesrullar eller faktiskt tränar.

    Och dessvärre ett inslag som i bästa fall glöms bort och i värsta fall skambeläggs när det väl kommer på tal.

    Hur ofta säger vi stolt och högt att nu, nu måste jag pinka, så låt oss ta en paus och njuta cykelvänner? Och hur ofta får man ett rungande Ja! av hela gänget som stannar till nästan omedelbart och glatt väntar på att de som tömmer sina inre camelbacks ska få göra det utan stress?

    Typ mycket sällan om ens någonsin va.

    Att vara kissnödig under ett cykelpass anses nämligen fortfarande om inte tabubelagt så i alla fall lite töntigt och ett tecken på klenhet. Typ kolla på henne, att hon inte ens kan hålla sig en stund herregud suck men åååh. Vi vill ju dra på nu nu nuuu! 

    Värst drabbade tidsåtgångsmässigt är enligt min (!) erfarenhet vi kvinnofolks. Våran anatomi råkar vara perfekt för de flesta ändamålen förutom för PP-ändamålet i (påklädda) cykelsammanhang. Då vi inte har en snopp att med en lättsam handrörelse dra ut ur och in i brallan måste vi först av med flera lager kläder, sedan akrobatiskt – testa själv att balansera i ett benböj med cykelskor i terräng så fattar du! – genomföra själva momentet och sedan, pust, på med lycran igen.

    Hur snabba och smidiga vi än är så tar dam-PP genomsnittligt längre tid än herr-PP, inget snack om den saken. Och då vi damerna är oftast i minoritet vill vi inte göra oss obekväma inför den stora massan. Så vi kniper så länge vi kan och när vi väl får pinka så gör vi det under stress och press. Obs säger inte att det är så för alla men vet att det är så för många.

    För att avhjälpa “problemet” så finns det olika hjälpmedel, till exempel kisstrattar för kvinnor så att vi inte behöver huka oss utan kan stå upp och slå drill som männen. Vad man som frisk person tycker om att cykla runt med en nerkissad plastgrunka som tynger ner tröjfickorna är förstås personligt (och dessutom finns det idag studier som visar på att männen hälsomässigt tjänar på att huka/sitta ner när de kissar, det ni).

    Men jag undrar då om vi alla – killar som tjejer – inte tjänar på att höja statusen på PP och låter de ta den plats och tid de behöver ta för att vi ska fungera, må bra och vara fokusera på cykling och inte rinnande vatten under våra utepass?

    Här är några tips till dig som stör dig på att jag tar mig tid att PP:a och inte skäms för det:

    – du får en gladare och snabbare Katja till cykelsällskap om jag har fått pinka ifred

    – testa att själv andas ut och faktiskt njuta av nuet under din PP. Se dig omkring! Så vacker naturen är. Och jo, det är bara att ta kort på din fina cykel eller kompisens vader. Du anar inte hur många läckra shots på den här bloggen är tagna ur det _sittande perspektivet_ 😁

    – inse att ni inte förlorar träningsmässigt på att stanna till då och då. Se det som ett extra intervallande. Och vill du behålla pulsen så kan du alltid träna på tighta u-svängar eller roa dig med track stand

    – ha respekt för dina cykelkamraters olika fysiska förutsättningar och behov, på samma sätt som du har respekt för deras olika styrka. Det kan vara du som har ont i magen eller punkar och bromsar hela klungan nästa gång

    Otåligheten hör cyklistnaturen till (det är väl därför vi håller på med cykling och inte med golf eller hur?). Men du snabbis starkis stålis, kom ihåg varför du cyklar ihop med andra. Nog är det för att det är roligare med sällskap eller hur? Se då till att vara sjysst mot dina kamrater. Och jo, även om det där nya fruntimret som jämt ska bromsa ner hela klungan bara för att hon är minsann kissnödig. Nästa gång är det hon som plåstrar om dina knän och sedan drar dig hem för du hade för bråttom nerför den där branta serpentinbacken (true story, förf. anm.)

    Åh eh, vilket långt inlägg det vart om kisseriet. Inte lika långt som Dalis betraktelsebok om fisar (!) dock.

    Med förhoppning om en välkomnande miljö där alla cyklistegon samsas, frodas och utvecklas –

    – rör inte min PP baby.

    Puss.

  • Katja älskar vintercykling,  Katja kör MTB

    Skills & chills på grus, stig och kraftledningsgata

    Hej torsdag! Ska vi se tebax på den gångna helgens andra grymma november(!)pass?

    Let’s go

    Körde passet med den här. Fadern till mitt barn.

    Ge mig finvägar, sa jag

    Och då vart det så för om det är något Jonas är bäst på så är det ruttplanering och stigfinneri.

    Varken deppig eller wannabe-mystisk,
    glor säkert bara på något litet spännande i riset

    Tja, även om inte alla stigarna riktigt gick att cykla på

    ens om man är är en enduroperson på en Ibis (fast obs obs han kom förstås längre fram på den dära stigen än jag gjorde, om än med en liten ettrig krasch som inslag).

    Men de som gick att cykla på var förstås wow. Helst hade jag hållit mig enbart till skogsstigarna. För trots att vädret var lika fint till utseendet som i lördags så var det mycket fuktigare, blåsigare och därmed obehagligare i luften – överallt utom just i skogen.

    Men det var ändå distans och inte enkom stigpickel som stod på schemat så vi adjökade brötet och rullade ut på grusvägarna istället.

    Så cyklade vi några partier på kraftledningsgatan i närheten av Ölbo.

    Älskar kraftledningsgator sedan tidig barndom. Det är något med det öppna, torra, nyttotekniska, knastrigt elektrifierade som gör mig glad i själen. Som luftens järnvägar är de genom skog, och ingen annan är den andra lik. Vilken bra uppfinning egentligen! (och på tal om, kommer ni ihåg Sound Of Noise-filmen där de lirar på kraftledningar?)

    Omg överexponerad bild deluxe sorry sorry. Hur som! På kraftledningsgatan fanns det en hel del coola stenhällar med massa naturliga drop och hopp att träna på. Det var soligt och härligt och inte särskilt halt heller. Fast okej, tillräckligt halt för att jag skulle fega i de brantaste partierna. Men äsch. Tränar man teknik för sällan så blir det så. Är väl bara att fortsätta nöta

    Kul hade vi i alla fall, och var inte särskilt sugna på att lämna denna naturens spontana lekpark!

    Men det var till slut så dags att göra det. Mer grusväg, stig och motionsspår hem till Plutten <3

    Inser nu att inte ett enda av korten däruppe visar mitt fejs. Så här får ni mig i makro. Nycyklad. Mör. Vacker som man blir efter en dag i naturen. Saligt skelögd.

    Vilket bra söndagspass att se tillbaka på. Har precis klarat mig undan en fet förkylning (enormt med sömn och energisparläge i dagarna två är receptet denna gången) och hoppas att hinna sno åt mig ett gäng distanstimmar även i helgen.

    Puss och hoppas ni är kry och cykelsalig ni å!

  • Katja älskar vintercykling,  Katja kör MTB

    Måndagsmör med fem timmar soligt cykelkonto i fickan.

    Hej.

    Hah, ett till s så hade det stått måndagssmör

    Och då hade jag haft en anledning att spela denna för er:

    fast nä skojar.

    Sin enkelhet till trots är denna låten rörande tidlös snarare än smörig.

    Och lika tidlös är den underbara känslan av att ha cyklat mycket, vackert och givande i dagarna två – den i benen, den i sinnet.

    Med fem+ timmar soligt cykelkonto i bakfickan känns det som att den här veckostarten kan bli helt okay. Tack förresten för era vintriga cykelberättelser på fejis. Mer winter cycling magic to come här på bloggen. Puss.

  • Katja älskar vintercykling,  Katja kör MTB

    Subzeromagi på kristallvägar

    Hej cykelvänner. Redo för major #wintercycling magic? Klart ni är!

    Jag har cyklat i härliga minusgrader och är därför mycket glad för sjyssta minusgrader är lika med sjysst cykelmojo för min del.

    På med lobstervantarna och häng med:

    Jag cyklade ut ungefär samtidigt som solen var nästan helt uppe på sin plats uppe i det blå (blå! Efter all novembergrå)

    Vinterskotrotjänarna på fossingarna och min funky rosa stighoj som fordon.

    Förbaskat friskt, typ minus sju-ish och så vackert att andan togs ur mig vart jag än vände blicken.

    Finfilter? Din mamma finfilter!

    Solen, den kan den.

    Ring Swarovski!

    Men alltså, jag var ju faktiskt ute och tränade också.

    Jag växlade mellan att hänföras och att trampa på rätt friskt.

    Är ju ändå av den uppfattningen att god fart kryddar upplevelsen.

    Och hjälper endorfiiiinerna på traven förstås.

    Cyklade så klart min vana trogen vilse. Skogsvägarna i Vinnersjötrakten är nämligen mycket många.

    Men hittade till slut till byn som hette – Byn! (så praktiskt, jag gillar) – och kunde därför orientera mig hem till byn. Som i Hedesunda, alltså.

    Fick på eftermiddagen höra av en annan cyklist att han hade sett mina däckspår i gräset :))

    Vilken tur! 2+ timmar energismocka från ovan. Strava här för ruttkoll. Puss! Hoppas att ni också var ute och njöt idag.