Den eleganta mustaschmannen på bilden
(och f ö ingen på Dalsland Runt) har nånting
med inlägget att göra. Eller jo – som motpolerna då i så fall.
Hej. Inlägget nedan är precis ett sånt inlägg jag hatar att blogga. Men jag måste. Vi kör.
Räck upp den en hand den kvinna som inte känner igen sig i följande: Cykeltur. Klunga där majoriteten är män. Du trampar på, gör ditt bästa och njuter av dynamiken och av att få känna kroppen jobba. Plötsligt hörs rösten från den jämteliggande manlige cyklisten:
Du borde växla upp! Man ser ju att du guppar på sadeln! (för du har ju stenkoll på vad anledningen är till jag just idag valt att köra på lättare växlar, för du har ju stenkoll på mitt knä)
eller
Drick mer! Innan du får ont i ryggen! (eh… Logiken?)
eller
Kolla på din snabbkoppling! Ska den sitta så? (Ja det ska den för att den är gjord så, ditt otekniska pucko)
eller, när man passerar nån tävlingsbana:
Ja, detta är egentligen inget tufft race, bara man tar kurvorna rätt. Men förstås, är man ovan så blir det ju svårt! (och man ba jaså, så du har stenkoll på min kurvtagningsförmåga?)
eller som senast, när jag skämtsamt sa Varsågod när det blev dags att släppa in min jämteliggande manlige cyklist framför mig i täten:
Du behöver inte säga varsågod, få bara ner farten så förstår jag att jag ska in (Nämen jaså? Tack för den påminnelsen, jag har ju bara varit träningsledare i sisådär tre år, men var har du varit min räddande ängel?)
Listan kan fortsätta i all evighet. Jag skulle kunna driva en blogg med titeln Saker manliga cyklister mästrar sina kvinnliga klungkompisar med och den skulle kunna uppdateras minst fyra dagar i veckan. Med långlektyr på helgerna som bonus, förstås.
Kan ni lista ut de gemensamma nämnarna? Här är de:
Samtliga kommentarer fälls av män med en viss attityd.
Samtliga kommentarer fälls spontant och ofta.
Samtliga kommenterar fälls till (oftast yngre) kvinnor.
Samtliga kommentatorer anser sig ha fullständig rätt till att fälla kommentarerna och ser dessvärre dessa som ett slags coaching.
Och samtliga har alltid ett kaxigt missnöjt svar om man som den elaka häxan man är öppnar munnen och säger emot. Det är då man får höra saker som Ja men ska du bli bra får du tåla leken och blir obekväm à la den första kvinnliga chefen på ett mindre byggföretag.
Men vadå kan man ju tycka, det är väl bara att tacka och ta emot? Nog borde jag som den lilla medelmåtta på två hjul jag är, vara tacksam över att det finns människor som ger mig tips som syftar till att förbättra min cykling? Hur otacksamt och otrevligt och bitchy är det inte av mig att snäsa åt de välmenande, axelklappande, gratis självutnämnda coacherna? De riktiga cyklisterna, de som har varit med förr?
Men så här är det mina kära manliga klungkompisar.
Om jag vill ha coaching så ber jag om det. Alltså ni vet, öppnar min rosa gulliga kvinnliga mun och ber om tips. Väl bett, lyssnar jag noga och gör som ni säger. Eftersom cyklingen är en historiskt sett manligt dominerad idrott sitter ni fortfarande på den mesta kunskapen gällande i alla fall skruvandet och tävlandet. Det är bl a därför som jag friskt tigger cyklig mansplaining via min twitter och min blogg och drar mig aldrig från att be om råd IRL heller.
Att påpeka att någon gör fel mitt i körningen stjälper mer än hjälper. Tänk själva – hur känns det om ni gör ert bästa och så kommer det någon och kritiserar mitt i? Status sänkt. Och sänka, det är just det man gör genom negativ kritik utan att personen bett om det. Det kallas härskarteknik och är högst osexigt och elakt. Fundera över hur många gånger ni säger samma saker till era manliga cykelkamrater. Jämför. Fundera en gång till.
Utgå – såvitt ni inte är mina nära cykelvänner/-fans och kan namnen på alla loppen jag kört genom tiderna – från att ni inte vet ett smack om mig och min cykelförmåga.
Skilj på gröngölingar och kvinnor. Det är inte samma sak, vare sig inom arbetslivet eller inom idrotten. Vare sig du vill det eller inte så finns vi här och kommer att fortsätta cykla. Är ni less på oss, ge fan i att förminska oss utan starta nån egen festlig cykelklubb för inbördes beundran istället, med egna kvinnofria mötestider och -platser. Win-win.
Se cyklingen som en sport. Jag må känna mig romantiskt liten i min mans stora armar, men cyklar jag så vill jag ägna mig åt sporten med mina resultat som enda måttstock när jag cyklar. Så sluta snacka. Cykla istället.
Välmenande och omhändertagande på riktigt? Tack! Jag uppskattar verkligen det, jag menar det. Då tycker jag att du omedelbums skriver upp dig som träningsledare för klubben. Vi har alltid plats för nya ledare och då får du göra precis det du älskar – coacha – och få tack och goa kramar istället för Eeh, håll kääften! av såna som undertecknad. Gratis utbildning och fika ingår!
Du har ingen rätt att läxa upp mig bara för att du har snopp, bredare käft och sämre uppfostran än jag. Dem jag har att tacka för det jag har lärt mig hittills är också de som är ödmjukast, artigast och – av nån outgrundlig anledning – snabbare än de som brukar komma med goddayxskraft-kommentarer man inte har bett om. Kanske för att de hävdar sig genom stora kakan istället för genom stora käften?
Bra rutet! Jag tror att många män i det här fallet försöker att kommunicera. Nu kommer de att bli ännu med förvirrade :-))) Men det blir nog bättre med tiden.
Absolut, men då får de gärna tilltala en med annat också och inte bara kritik. Männen jag skriver om här pratar med en enbart, och enbart enbart, då de har kritik att ge. Varför inte fråga om Läget istället? :)
En del är så. Tråkiga. Hormonstinna och så. Kanske är bra om man ska vinna. Tyvärr så måste man som tjej ta i 10 gånger mer för att de ska förstå jargongen. Det är sant, minst 10 ggr mer. Då, kanske de reagerar. Det är likadant i arbetslivet många gånger. Svara lite snorkigt bara -“Tycker du? Skit i det!” eller -“Det är möjligt, känner för det bara”. Är dom för jobbiga tar vi ett pep-talk :-)
Bra att du skriver om det. Synd att det skall behövas. Det är bara att konstatera att vissa människor verkligen inte tänker innan de talar. Beklagligt men sant.
Bra Katja! Goda råd ges om någon bett om det oavsett sport. Är det inte så t.o.m. inom Golfen att det står bland dom oskrivna, ofta nedskrivna reglerna.
Undantag kan väl tänkas vara att man tillrättavisas om något äventyrar säkerheten. Exempelvis försöker öppna en energikaka långt fram i klungan eller går fram och kraftigt ökar farten i spets.
Jag är fortfarande lite halvnovis på lvg och skulle kunna känna igen mig i känslan du/vi får när någon “ska lära oss” på viktigpetter sätt.
På mtb-däremot kastar jag gärna ur mig 25-års erfarenhet……om någon ber om det:)
Längtar till (dina) SM-referat. Ut o kör som bara Katja kan:
Tack, ska försöka både köra och referera fort! <3
Bra skrivit. :) Patch han är trevlig han
Helgo! :)
Men seriöst Katja, du är ju faktiskt lite novis inom cykling. Du skriker, viftar och vinglar. Tvärnitar i klungan, ligger aldrig rätt på rullen. Tillrättavisar alltid “alla” andra, vet bäst trots att du bara chansar. Studsar och far på sadeln som att du tappat kedjan och sitter ett par centimeter för högt. Jag personligen tror inte att genusperspektivet är tillämpligt i detta fallet..
Äsch, var inte så bitter Kent, ibland svider det att höra sanningen. De få (och oftast samma personer) jag tillrättavisar är också de enda som behöver det. Och jag skiter ärligt talat i om det kränker deras egon – ligger de med i min klunga och skämmer ut den inför de övriga trafikanterna så vill iaf jag ha samvetet rent och slippa ligga i diket med brutna nyckelben.
Och jo, jag sitter för högt. Men hade du läst min blogg – som till skillnad från din uppvisade attityd bygger på självmedvetenhet, ödmjukhet och humor – utom denna enda gången då du helt enl. inlägget ovan trycker ner mig lite så skulle du veta om hur ond min rygg är och hur mycket jag kämpar för att klara av att sitta så lågt som jag ändå gör.
Så lyft upp blicken från min guppande snyggstjärt Kent och rannsaka ditt eget sätt istället. Allt gott!
Jo, det var ju just det där med självmedvetenheten och insikten som var lite av poängen med inlägget..
Nej Kent, ditt inlägg var ingen ögonöppnare utan ett uttryck för överdriven, bister härskarteknik som syftade enbart till att “sätta mig på plats”. Framöver – ge fan i att bry dig om hur jag cyklar. Basta.
Ursäkta att jag bryter in. Erfarenhet är ju relativt. Man kan vara både erfaren och nybörjare, beroende på vem man jämför med. Att kalla Katja för novis känns dock som att jämföra med en potatis. Och vad har potatisar med cykling att göra?
Tror det är första gemensamma nämnaren som är det som avgör mest. Den hjälpande machohanden.
Exakt, och gud bevare den häxan som inte visar tacksamhet.
Jag tycker jag råkar ut för det här alltmer sällan, kanske för att jag den hårda (äsch, skojar bara, den gråtande vägen) lärt mig det mesta från att meka fails till att diskutera hjulstorlekar – men minns att jag som färsk cyklist emellanåt kände mig tokigt uppgiven. Alla vet bäst och alla säger olika och gud nåde den som väljer att göra på sitt eget vis eller som någon annan säger…värst var det när 29″-hjulen kom och gubbarna skulle 29″-frälsa tjejen som körde 26″ (herregud, jag hade knappt ens pengar att köpa en ny slang om jag punkade, och så började härjet om att en MÅSTE byta till 29) Hmmm…nu blev det väl en väldigt lång och osammanhängande kommentar här – jag ville ju mest säga att jag tycker det här var ett bra inlägg. Du är bra!
Jag upplever att det är tvärtom. Ju mer jag kan desto mer galla retar jag på dem som är vana att vara den hjälpande handen. Det finns en kategori män som helt enkelt inte tål (rent fysiskt alltså) tjejer som inte fogar sig i att vara den lilla hjälplösa gumman, som inte cyklar i tillstånd av konstant tacksamhet och som har integritet. Kan man 10 grejer så får man höra 1 man inte kan. Det är kanske annorlunda i mtb-kretsarna, mer ödmjukhet där? :)
Förstår precis vad du menar. Finns inget drygare när någon ska besserwissa i ett ämne där man själv kanske iofs inte är expert, men definitivt inte så okunnig som besserwissen försöker få det till att låta.
Mja, MTB-världen kanske är lite mer ödmjuk. Där finns ju inte “The Rules” lika väl definierade. Det finns ojoj så mycket åsikter iallafall, om hjulstorlekar, kedjestagslängder, vinklar mm, men jag upplever inte lika mycket “jag har rätt och du har fel” utan mer “vi gillar olika”. Men, jag tror detta kan vara dels människorna jag har kontakt med i de olika lägren, och dels faktiskt min egna inställning; landsväg är ju en snygg sport, och då vill man vara snygg själv. Mtb är, upplever jag, lättare att vara avslappnad i. Men då är jag också mindre erfaren på landsvägen… :)
(ursäkta sidospåret)
Jag tror ens kvalitéer som cyklist blir tydligare i skogen. Där är man kvinna/man mot naturen, liksom. Hjälper inte att hävda sig och tjafsa om vem som har typ, vitast sockor, alla ser ändå om du är snabb eller inte. Klungan tvingar (?) till socialisering och sätter igång gruppmekanismerna – på gott och ont.