Och så myser jag in dig och så sover vi gott.
Jag är lite ledsen och småirriterad. Det har varit struligt med vissa jobbgrejer på sista tiden och jag vill få undan en sista grej innan jag kan logga ut för dagen. Du kommer in på mitt rum, tre rum mellan oss från ditt rum, och vill prata lite, jag pussar på din fluffiga mage, i smyg, som jag alltid gör (uscha för magpussar på jobbet!) – men gör jag det just idag? – jag tror att jag gör det, men sen skickar jag iväg dig. Iväg med dig, jobba nu så får vi åka hem snart! Du säger att du nog tar cykeln hem och jag säger kom snart, inte cykla långt, nej en halvtimme bara säger du. Och jag förstår dig, det drar i kroppen din, du måste träna för att må bra.
Jag är seg. Har tankarna på annat håll. Vill komma hem. Vill att du ska komma hem. Helst på en gång. Men kanske hinner ta en dusch? Fast först, tvätta. Skyndar mig in i tvättstugan, yes, ingen där än. In med massa tvätt, trosor, träningsplagg, vita lena Rapha-sockisar, fintvätt check, och så skjortor förstås, dem måste vi ju stryka snart nu när de blir tvättade. Blir dålig i magen. Konstigt. I köket, metodiskt, sakta, skalar alla rotfrukter som finns. Sakta, sakta. Varför så sakta? Tiden går. Ner igen, hämtar tvätten. Maten är klar. Eller springer jag en gång till till tvättstugan? Maten klar sen länge. Magen dålig. Oron äter upp mig inifrån. Varför hör du inte av dig? Varför svarar du inte på mina sms? Mina samtal? Var är du? Skickar iväg mitt tredje sms. Älskling, jag är uppriktigt orolig. Skräms inte. Ring! Hör din röst i svararen, om och om igen. Börjar ringa till akuten. Kommer inte fram. Ringer igen. Och igen. Förstår egentligen inte varför jag ringer. Vad skulle han där att göra? Men tiden går och det har snart gått tre timmar sen maten blev klar. Oron svämmar över mina tankar, sköljer över hoppet. Tänk om han hamnat i nån olycka med cykeln tänker jag. Brutit nånting, ligger på sjukan. Måste få tag i akuten igen. Kommer fram till slut. De kan inte säga nåt nu, först vill inte ge ut uppgifterna alls för jag kan förstås inte komma på hans sista fyra i personnumret, sen efter att jag ber och ber och säger det är min man! – ja sen så sticker hon iväg och återkommer och säger sen att ja, de ringer mig sen när de vet något för kvällsrapporten har inte kommit in än. Ok, sure, visst. Lite lugnare, han verkar inte vara där, annars hade de ju sagt, eller hur, eller hur?
Skickar iväg ett sms till din son som bor kvar hos sin mamma. Ber honom att höra av sig till mig genast, bara svara om pappa är där, med dem, så blir jag lugn. Men jag vet. Jag vet att han inte är där. Och hade han varit där så hade han meddelat mig det för
ett
två
tre
timmar sedan. Timmar, de längsta timmarna i mitt liv, fyllda med tankar – från både humoristiska och fyllda med lättsam svartsjuka till sådana, enbart kräksjuka av oro.
Jag får inget svar från sonen.
Runt tio ringer det på dörren. Gällt och kanske, minst en och en halv sekund.
En kort första tanke, det är min Peter. Nåt har hänt, hoppas han inte är ledsen! Men jag vet. Vet att det inte är han. När jag öppnar dörren och släpper in den blonda polismannen som med allvarlig min pratar om nån trafikolycka så har jag förstått
varför du inte ringt mig sedan klockan kvart i sju
kvart i sju
då hela vårt liv krossades mot asfalt, om och om tills det inte blev något liv kvar.
Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vad du går igenom, vet inte egentligen vad jag ska skriva, det finns liksom inga ord.
Men jag vill bara skicka en stor kram till dig, vill att du ska veta att jag tänker på dig, (Trots att jag inte känner dig i verkliga livet) hoppas du finner styrka från dom du har omkring dig.
Återigen en kram.
Tack så hemskt mycket. Jag kan ärligt talat inte heller föreställa mig, och ändå så är jag mitt i här. Satans orättvisa livshelvetet. Men men. Måste leva, så som Peter lär! <3
Helena skrev det jag tänkte. Jag kan och vet inte heller.
Det är bara så otäckt och tragiskt.
Tänker på dig.
Kram.
Tack Hasse, och jag läste ditt inlägg också förstås då. Tack. Det värmer.
Åh Katja, det är så förfärligt detta. Tänker så på dig! Kram!
Tack Maria. Jag såg ditt inlägg. Stort tack. Kram.
Orden räcker inte till, men jag känner med dig och tänker på dig. Kram.
Tack Karin! Det värmer.
Det finns inga ord till detta, hoppas verkligen att du mår bra efter omständigheterna! Kram!
Jag har inte förstått så mycket… Än… Men försöker leva. Tack <3
Tänker på dig! Massa kramar!!
Tack fina Lina <3
Jag har inte läst din blogg särskilt länge men jag beklagar verkligen! En sån skräck att förlora sin närmaste. Stor kram
Tack för dina snälla ord. Kram!
Åh. Nej. Så vansinnigt orättvist. Så vansinnigt fattigt språket plötsligt blev, vill skriva något som hjälper men vet inte vad. Skickar tankar och <3
Språket ÄR fattigt har jag förstått. Den inre tankevärlden är desto rikare. Tidsmaskin, nån? :/
Vill sända dig en kram och varma tankar fyllda av livsenergi och hopp! Spelar ingen roll att jag inte känner dig, som människa känner man medkänsla. Försök hitta den inre styrkan att leva vidare med din Peter närvarande i din hjärta! Jag bor vid olycksplatsen och jag vill att du ska veta att jag försöker hålla ljusen levande. Det är en mycket tragisk händelse men jag kan bara hoppas att ni i familjen hittar ett nytt sätt att leva, där Peters själ omfamnar er av kärlek. Dagligen, precis som innan men med en annan form. /Beatrice
Tack, va snäll du är som tar dig tid att skriva. Och så vackert också. Det är sådana medmänniskor som du som gör att den här världen inte går åt helvete trots allt. Kram!
Så förfärligt och så fruktansvärt när det där händer som alla vi som har någon nära som cyklar ibland oroar oss för! Sitter här alldeles tårögd av ditt inlägg. Så, så ledsen för din skull!
Exakt. Sånt oroar man sig för men det händer inte… och plötsligt händer det och jag förstår fortfarande ingenting.
Hade inte kikat in på din blogg på länge och så möts jag av ett sådant inlägg. Vet inte vad jag ska skriva men något vill jag skriva. Det känns alldeles för orättvist! Beklagar det som hänt. KRAM!
Tack så mycket Elin, kram!!!
Var på besök hos mina föräldrar och tog morgonjoggen utmed Norrleden. Stannade till vid ljusen och blommorna och tänkte några goda tankar och skickade lite styrka till dig.
Tack, det var snällt av dig. Kram!
Stora kramar. Din text är otroligt fin och det blir tydligt att det värsta kan hända när vi minst anars det :-(
Tack, kram! För Peters skull får vi dock inte vara rädda. Han hade ogillat det stenhårt ;) Nu ska vi bara försöka sätta dit den jäveln som gjorde det.
Som sagt det finns inga ord verkligen, det är och har varit väldigt surrealistiskt. Mina djupaste tankar är hos dig. Kram.
Idag på spinningen vågade jag inte titta åt höger där Peppe-tuss som oftast satt och grimaserade av cykelsmärta. Mju.
Jag beklagar förlusten, så fruktansvärt!
Tack Mr Ö, och trevligt att säga häj häj till dig på mässan :)
Så fruktansvärt hemskt, tragiskt och orättvist. Sånt där som man inte tror ska hända. Starkt av dig att kunna skriva om det. Jag beklagar förlusten och sänder dig stärkande tankar.
Tack så mycket “Middleman”. Jag vet inte om jag nånsin kommer att förstå. Det går inte riktigt.
Gud, kan inte föreställa mig nåt så hemskt! All lycka till dig!
Tack Rickard. Kram!