Onsdag cykelvänner! Snacka om osis – min lilla trotjänar-Canon har pajat fullständigt så jag måste finna mig i att driva den här showen med hjälp av gryniga iphonekort tills reservdelarna är hemma och jag har lagat kameran :'( Känns ju minst sagt tråkigt när man har en sprillans ny hojsis som man vill besjunga. Men men är väl en bra träning i good enough också eller hur? *den inre perfektionisten skrattar nervöst*
Alltså när jag hämtade Charlie i Bromma Blocks förra veckan var det ju lite an en blind date. Eller blind och blind, vi hade ju setts på nätet och det sa klick etc. – men jag hade ju aldrig känt på hojen. Därför avsattes lördagen till den klassiska jungfrufärden. En första inställning och en första ingrisning.
Häng med!
Så here he is, min plastic fantastic weirdo, Charlie boy. Även om gravel, gruscykling, är kanske den grenen som ligger mig varmast om hjärtat, inte minst för sin uppsåtliga gränslöshet och äventyrsromantisering, så har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på gravel bike som en egen cykeltyp. Och då har jag ändå cyklat på Stålis i flera år. Men kanske beror det på att gravel är en gränslös gren även när det kommer till hur cyklarna ser ut. För till skillnad från racers, mtb och crossar som ändå följer en viss mer eller mindre UCI-ish standard så har ju inte gb riktigt gjort det utan har fått se ut lite som vad som helst, om än med en dragning åt det landsvägsestetiska med them comfy featuresen snyggt insmugglade snarare än in your face som på de “klassiska” touringcyklarna med sina nästan raka styren, tyska barends och mtb-geometri på en i övrigt stelare kropp.
Nä men just Charlie är väl ändå vad man skulle kunna kalla en mycket “klassisk” crossmässig gb om än i det för en gb kanske inte mest klassiska och edgy materialet kolfiber. Men orka edgy, kolfiber är dessvärre det bästa som finns om man som en annan går igång på fort lika mycket som på långt. Och jo jag vet att man kan cykla fort på en titan- eller alu- eller stålcykel men ni fattar nog vad jag är ute efter. Vikten. Känslan. Ljudet. Komforten. Etc. Jag har testat de flesta material. Fortfarande är kolfiber min kung även om den har sina begränsningar så klart.
Dessutom är ju han utvald för sin nära-CX-geometri och lightness. Hur pass nära måste jag bli varse om på egen hand. Sedan kan man ju förstås alltid kapa lite grejer för extra race mode…
Nåväl, så här års skulle det knappast handla om kapningar, race mode och lightness. På med skärmar, på med lager-på-lager med kläder.
Dessvärre kom jag iväg ganska sent så jag hade inte så gott om tid på mig. Det innebar en visshet i att cykeln skulle behöva fortsätta bikefittas vid minst ett senare tillfälle – de justeringarna som funkar på korta rappa turer behöver inte vara lika sköna som på långa nötiga diton.
Så fort jag var utanför knuten svängde jag in i skogen och tog mig ut ur staden på de snällare mtb- och ridstigarna för att känna på hur Checkpoint betedde sig i lersliret, över rötterna, i de naturliga pumptracksen, utför, uppför osv.
Testade till och med hoppa över vissa mindre stockar men inte alla förstås. Kul! Funkade fint. Fick också lite spångest. Skoj!
Justerade upp sadeln, fan på den fula kondomsadelstolpen (Ride Tuned) Trek med flera envisas med numer men jaja, jag fattar konceptet.
Såg till att växla massor, hade aldrig kört med en GRX-grupp förut. Måste erkänna att det var förbaskat skönt att åter ratta en cross med 2×11. Jag älskar att ha gott om växlar! Däremot så var det maken på feta shifters, någon som vet varför de görs så pass breda? Ska det kännas tryggt, eller är det för offroad-feelingen? Well well.
Också ovanligt med 40 mm-däck på en cross, sorry gb. Aldrig kört så tjocka däck på en icke-mtb förut. Inte ens på Stålis. De medföljande Bontrager-däcken hade bra grepp även genom de allra lerigaste krångelpartierna. Däremot kändes det sådär nödvändigt med den dimensionen på vanlig grusväg? Kommer säkert att bli tacksam för tjockleken när – om! – det fryser på och man får glädje av större kontaktyta.
Turen som hade börjat i numer vanligt decemberdis avslutades vackert nog i med av de finaste solnedgångarna på länge. Trots turens relativa nätthet hade endorfinerna gjort sitt jobb och jag stannade till vid en åker för att njuta av strålarna, värmen jag hade arbetat upp och för att summera intrycken från första turen med min nya cykel.
Till skillnad från Boone som jag blev aldrig klok på, varken under första eller femte eller sista turen kändes Trek Checkpoint SL 5 som en självklar vän från första tramptaget. Trots att det återstår att bikefitta den ordentligt, och trots att jag måste smörja in här och var för att undvika kolfiberkurret från ett par partier så är cykeln äventyrsredo. Jag har inga illusioner om att Charlie kommer att vara den nättaste crossen på banan den dagen jag testar att tävla med den – den är ju ändå en gravel bike, om än med en crossvänliga features och möjligheter. Däremot så är jag övertygad om att man nog kan få den att bete sig rätt vasst även på bana ändå, med tanke på de lättare bromsarna, reglaget av hjulbas, tubeless ready, lägre vikten osv. Med ett par riktigt nätta vassa hjul på kommer Charlie att bli en så duktig cross för mina needs tror jag!
Men främst är jag glad som har fått en så skön och rapp (mycket viktigt! Svampiga cyklar can’t it with us) kompis för mina grusäventyr. Trygg känns Charlie, och följsam och väldigt mycket jag. Tänk så roligt vi kommer att ha!
Och hade redan i söndags – men om det i ett eget inlägg.
Puss.