Den osannolika historien om en gravelbikes utbrytningar

Känner ni till utbrytarkungen Harry Houdini? Han som föreföll sig besitta en närmast osannolik förmåga att kunna bryta sig ur kedjor, handklovar och tvångströjor?

Klart ni gör (och gör ni inte det så slår jag vad om att ni äger minst en Houdini-fleece var).

Men visste ni att Harry egentligen var ganska medelmåttig och till och med ganska så B jämfört med de andra utbrytarkungarna? (Tydligt ett poppis yrke under sekelskiftet, innan TikTok och sånt).

Det som skilde Harry eller Erik Weisz som killen egentligen hette från mängden, var hans öga för PR. Harry insåg till exempel tidigt att fler skulle titta om han drog av sig alla kläderna. Och att ännu fler skulle titta om han lät sig filmas samtidigt, för att sedan visas på journalfilm (TikTok var med andra ord verkligen inte nytt med att göra cash av rörliga nakna kroppsdelar).

Erkänn att ni sitter och googlar: “Houdini + naked” nu :P

Dirty Harry eller inte, det gemene man eller som i mitt fall kvinna ändå kommer bäst ihåg är väl ändå Houdinis ädla utbrytarkonst.

Kanske är det även just utbrytarkonsten och inte förmågan att klara all slags city- och offroaddirt som jag kommer att minnas min allt-i-allo gravelbike Stålis för, när dennes sista stund väl kommer.

Om den nu någonsin gör det?

Stålis verkar ju besitta en närmast osannolik förmåga att kunna komma tillbaka från de döda, aka från de stulna.

Fast okej. Första gången Stålis stals stals han inte på riktigt. Eller jag trodde förstås att han hade stulits för gott och drog på stora tårögda växlar i alla medierna och inte minst här på ck. Jag skrev så här:

Stålis är inte min första stulna cykel. Ändå blir jag så skärrad.

Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel.

Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste just mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare.

Ni skrev en massa gulliga trösteord i mina kanaler och jag fick en faktisktheltokej summa från Länsförsäkringar.

Några veckor senare tog jag bakvägen ut från jobbet och se där. Jag hittade Stålis tryggt fastlåst i ett cykelställ lite längre bort från det vanliga vid jobbet. Trots att jag lidit av ett antal tuffare minnesförluster i samband med utmattningen var det ändå skämmigt att erkänna för mig själv, LFB och omvärlden att eh jo, kanske hade tjuvarna hållit sig borta denna gången.

Men Stålis var tillbaka, lika tung och gnetig och okrossbar som vanligt.

Förrförra måndagen, från idag bakräknat alltså, så stals Stålis på riktigt och det utanför min husport. Seniliteten var att utesluta. Vinkelslipen hade varit framme vilket låsskärvorna nere på marken vittnade om.

Jag deppade till rejält men drog inte i några större växlar i them kanalerna annat än på min privata FB ty tröst, det vill man ändå ha och tjuvarna, de bör hateas smaskigt och rejält. Denna gången fanns det dessutom ett vittne.

På lördag samma vecka fick jag och Plutten skjuts av Tony hem efter en glad busdag i Sala. När vi skulle svänga in på min gata så vinglade en pundig-looking snubbe ut i korsningen – på min Stålis! Sedan blev det som i en sjysst b-rulle. Tony bromsade in, jag slog upp dörren, tog tag i Stålis och konfronterade snubben och hans polare. Hörru det är min hoj! sa jag med något vilt i rösten. Det är min hårtofs som sitter fastlindad runt styret! Hur som vart det inget tjafs, grabbarna hade precis fått cykeln av en annan så vi _lät_ dem gå. Jag skickade Tony efter han de hade fått hojen av. Ta kort! sa jag. Själv tog jag hem Stålis. Ivar satt där bak i passaten, stora runda ögon. Tyvärr blev det inget kort då snubben hade slunkit in mellan husen men vi hann se riktningen.

Och viktigast av allt – Stålis var

är

tillbaka.

Förvisso utan lås (måste köpa) och med några skrapsår.

Naken! Skitig!

Men ändå.

Min tunga, gnetiga, okrossbara utbrytarkung ♥ Det ni. Puss.