Hej cykelbabes och hunks! Idag åkte jag på mig ett stycke förjäkla höstligt cykeläventyr. Häng med or be square:
Jag hade tagit mig upp mot Skerike via min mysiga magiska lillstig. Eller min och min, körde nästan på en ekorre som fick för sig att springa över stigen just när mina WTB Riddlers kämpade med att inte slinta av den lövdränkta och leriga backen. WTB Riddler = obra lerdäck
Men jag hade i alla fall justerat däcktrycket efter förhållanden som den tryckperfektionist jag är. Justera däcktryck ett par-tre gånger under en tur är så jag.
I skogen var det ljummut och rart, som ville naturen be om ursäkt för älgjakten, skogsmaskinerna som hade fuckat upp de flesta av mina favvovägar samt det faktum att november är nära förestående med sitt blask.
Helt perfa förhållanden för en comebacktur efter ännu en veckas höstförkylning.
Min plan var surahammarturochretur, en kär klassiker på strax under sju skogsvägsmil. Det började dra ihop sig till något mycket, mycket blött och planavvikande men jag hade tankarna på annat håll och hade så klart inte med mig någon regnjacka. Har ni märkt att enda gången man tar med sig en regnjacka är de gångerna det aldrig börjar regna?
Stålis brummade på och hittade till och med en gul kompis att leka med medan jag körde teknisk paus.
Klättrade upp på kompisen (har det tvångsbeteendet, att klättra upp på stora maskiner i skogen) och spanade ut över kalhyggen. Din mamma vad det avverkas skog mellan Västerås och Sura :'(
Sedan började det regna. Jättehastigt. Ihållande. Sådär slöjigt, som sveptes man in i ett otrevligt blött täcke, det var det söndagsmyset.
Egentligen bangar jag sällan ett fint stycke regn men nu blev jag ändå tagen på sängen. Vad skulle jag ta mig till? Hem i regnet och motvinden? Nä tråkigt cykla samma väg hem, aldrig gillat det. Testa kolla om TonyFannyEskil ville ta emot mig i Skultuna? Bra idé, vi börjar med att cykla till Skultuna…
Åh noes de har förstört även den lilla söta snälla grusvägen mot Skultuna med sin helt orimligt vassa och trista beläggningsåtgärd.
Jag hade med andra ord inget val än att fortsätta mot Sura och hoppas att det skulle a) finnas ett tåg inom rimlig tid och b) att det skulle finnas plats för mig och Stålis på det tåget.
Klimatångestens Sverige 2020 alltså, att en inte ens kan vara säker på om man får en cykelplats på tåget…
Tanken på att värma min vid det laget mäkta genomvåta lekamen i en ångande varm (vad annars!) kupé i hela tjugosex minuter fick mig på bättre humör. Jag njutåt min medtagna energikaka och köpte tågbiljetten.
Det enda var väl att jag inte riktigt hade sådär gott om tid om jag skulle hinna med till fyra-tåget och jag inte vill spendera två timmar extra i Surahammar.
Med andra ord var det bara att slå på den här peppa rackaren till melodi i skallen (jag hade glömt earpodsen hemma) och få them låren att svida lite 💨
Lårsvedan gav resultat!
En halvtimme senare – och tio minuter före min antagna ankomsttid – så kunde jag dra denna vackra spegelselfie, med den tjusiga hormonfinnen och allt, på Suras Pizzerias eminenta besökstoalett.
Åh Suras Pizzeria, låt mig besjunga er. På bara några få fixade ni mig ett glas (ett glas! Precis som i barndomens Karelen) ångande hett te så jag kunde få upp kroppsvärmen under tiden ni mekade fram en enkel, god kebab
Sedan tappade jag förvisso kroppsvärmen igen. Tågis var ett gäng minuter försenat…
Men jag fick åka med och det fick Stålis också (och kebaben då uppenbarligen). Och så fick jag en snäll mamma med sin gulliga babytjej som sällskap. Heaven
Och rätt som det var stod jag hemma på Haga och kunde stoppa in den blöta lycran i tvättmaskinen och mig själv i duschen.
Jo men hej på dig med november liksom!
Puss.
