Skulle premiära landsväg förra tisdagen. Som i på racer. Som ut till något slott, eller varför inte runt någon av alla fågelsjöarna i krokarna. Blev sen, och seg. Men ändå smått uppspelt och ceremoniell trots att jag skulle ut bara någon timme och det solo, utan klungans betessläppssorl och tassel. Minuterna före avfärden insåg jag att racern saknade trampor. Just fan jag hade tagit av dem i höstas, av någon anledning.
Det fick bli Gruscharlie med både skärm och dubb.
Och när jag väl kom ut ur porten så hade solen gått i moln, troligtvis för dagen.
Landsvägspremiären hade kommit av sig något, men visst skulle jag cykla.
Jag hade inte “sportcyklat” sedan i julas. Jo det stämmer. Anledningen är enkel – Ivars dagar på förskolan 2021 går att räkna på två händer, kanske till och med en hand. Både jag och hans pappa hade varit för sjuka, eller för pre- eller postsjuka, och de få gångerna jag hade försökt mig på lite intensivare träning än promenad och vandring resulterade i ännu djupare förkylningar (och coronatester ofc).
Självklart hade jag varit ute och rört mig och friluftat så gott som varje dag i alla fall, men det är skillnad på att traska och på att cykelträna, det vet ju ni.
I ärlighetens namn hade pausen gjort mig gott. Kanske inte fysiskt – jag är nog i sämst cykelform på väldigt många år. Men nog mentalt. Ibland är det bra att göra något helt annat än tänka cykelträning 24/7.
Men som jag hade längtat! Förstås.
Körde en sväng i skogen. Kom hem lagom till himlen hade färgats cerise. Två dagar senare kom Anna och bodde hos mig och vi körde en landsvägspremiär. Puss.
