Katja kör landsväg,  Katja reser,  Katjas tips

Katjas mästerliga Rapha Rising-masterplan!

Från västmanländska stäppen till italienska kurvigheten –
hejdå tempomojon!

Hej. Lite coolt detta med internets och tidsmek – när ni läser detta är jag och yrslar bland parfymerna nånstans på Frankfurts flygplats eftersom vi mellanlandar där (här) på vägen till Verona. Verona, smaka på det, romantiskt värre ju.

Hursom.

Jag har ju i år bestämt mig för att köra stravautmaningen Rapha Rising igen. Har ju skippat frukostmackor på jobbet i typ två månader och låtit bli Cola till lunch så jag borde känna mig redo.

Igen förresten, för första försöket – lite halvhjärtat från min sida eftersom jag var helt ny på detta med cykling – genomfördes år 2012, utan vare sig rätt ben, Garmin eller ens någon plan. Det gick bra ändå fast det sket sig med utmaningen liksom. Men i alla fall.

I år har jag en plan.

Masterplan.

8800 höjdmeter ska tas punkt slut. Så här tänker jag lägga upp försöket, med en masterplan.

Mål: 8800 meter mellan den 19 och den 27 juli.

Syfte: Ha nåt att skryta om förstås, va tror ni annars? Nädå… eller okej, jodå. Men förutom det – att utmana mig själv och på köpet få den efterlängtade, nödvändiga backträningen som kommer göra mig till en bättre cyklist. Plus att jag knarkar berg, finns liksom inget som får mig att känna gränslös storslagen kärlek till naturen mer än de jobbiga rackarna.

Plats: Bergen runt Gardasjön i Norra Italien.

Soundtrack (kanske viktigaste biten): Främst Kattens superduperlista (som Grannen håller i) men även annat, rota gärna bland mina spellistor!

Förutsättningar: Någorlunda goda om jag tar det i min takt. Jag är en stark rackare men ingen naturlig bergsget. Dessutom är jag en vårklassikertjej och presterar alltså som bäst när det är svalt. Borta runt Garda kommer det att vara brant och väldigt varmt. Jag behöver återhämtning och slits ut rätt fort om jag kör tunga (alltså bergsspecifika, ej blanda med simpelt backiga) bergspass i flera dagar utan återhämta mig emellan.

Bränsle: Flottiga brödfattiga frullar, hemskt mycket vatten och vätskeersättning och brakmiddag väl hemma. Jag börjar känna min kropp!

Taktik, i punktform:

  • Börja lugnt och öka men inte vänta för länge med att köra lite fler höjdmeter. Må låta paradoxalt men jag känner mitt psyke rätt väl vid det här laget. Jag kommer att prestera bättre när jag vet att jag kommit rätt så långt på vägen så att säga, än om jag sitter på typ 3000 höjdmeter efter 5 dagar och ba häpp, bara ett par dar kvar och jag har inte hunnit nånvart. Samtidigt så kommer jag att va rätt slut tjej om jag börjar med Formentor-like-pass och typ, förkyls dan efter för jag inte hunnit komma igång ordentligt.
  • Köra i mitt eget tempo. Måste vara världens klyschigaste tips men mitt resesällskap är en manlig elitcyklist med backar som specialité. Lycka till att köra i hans tempo uppför. Jag hoppas förstår på att serparna kryllar av diverse manliga och kvinnliga cyklister en kan sällskapa lite med men. Stort men. Jag är för det mesta långsam uppför, så är det bara. Alltså får jag helt enkelt ta mig den tiden det tar. Tough shit Katja men det är bara att acceptera. Mer tid att njuta av naturen och tänka grymma tankar helt enkelt!
  • Ta mig tid för sömn och återhämtning. Tyvärr tenderar jag att vilja hinna med allt och lite till men denna gången tänker jag försöka mest hinna med att göra nada. Sova mycket, äta mycket, läsa precis sådär lagom mycket. Har därför tagit en lite svårare bok med mig som inte är för spännande så att jag måste hetsläsa den om ni fattar va jag menar.
  • Starta tidigt på morgonen – helt enkelt för att det är otroligt drygt att klättra i berg när det är sjukt varmt ute. Det blir en tuff delutmaning i sig…
  • Ge fan i att vara dum mot mig. Jag tenderar ofta att nedvärdera mina prestationer. Jämföra mig med andra, känna mig plufsig och tung och alldeles misslyckad (som berodde dessa på varann!). Men det är ju bara kontraproduktivt. Det är inte normalt att vara konstant självnöjd och positiv men det är ändå semester vi snackar om. Palla stressa. Palla vara neggo. Det är ändå två hjul och några siffror det handlar om. Och jag är perfekt precis som jag är. Så.
  • Njuta in i det sista – oavsett om utfallet blir positivt eller om jag ger upp och börjar träna fikacykling på strandpromenaden istället.
  • Prata massa italienska på vägen. Får jag inte ihop mina höjdmeter så får jag ett till cykelspråk att tala förföriskt på. Och det är så himla mycket värt bara det!

Kort sammanfattning: Att på ett seriöst, beräkneligt men ändock luftigt sätt ta mig uppför höjdmetrarna och hinna njuta på vägen. Det ska bli så himla spännande, jag har liksom ingen som helst aning om vad som väntar mig.

Heja mig!

Tänker ni också köra Rapha Rising i år?

Berätta gärna!

Puss!

Tidsinställt inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

5 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.