Hur jag cyklade enkatjadistans till Cap Formentor och tillbaka

The drive (up to Cap Formentor) is also famously scary.

A local legend has it that the parish priest and the local bus
driver arrived at the Pearly Gates and only the driver was admitted to heaven.

The reason?

He had led far more people to pray.

(härifrån)

Ända sedan jag fick veta att det fanns en superduperavlägsen fyr välskyddad av svårforcerade berg och odjursbebott hav – och dessutom med ett mytomspunnet gamla världen-lyxhotell vid – på Mallis har jag vetat att jag en vacker dag måste cykla dit. Allra högst söderut, ute på en egen halvö, omringad av bukter med det turkosaste av vattenslag.

Cap Formentor.

Så en vacker mallisdag, efter att ha ballat ur på de osportsliga figurerna av vår klunga som inte hade tålamod att vänta in en efter en kisspaus (ett eget inlägg om detta störda beteende kommer kan jag skriva under på!) bestämde jag mig på enkatjadistans till Formentor istället. Från Arenal, alltså. Men först måste jag genom ön. Rätt som det är så swischade en liten Svegs IK-klunga förbi och jag var inte sen att spänna vaderna och planka på grabbarna! Vinkade hejdå och tack i Inca och stannade till och åt en energikaka medan jag kollade på solhärjade arbetargubbs som gjorde en sista insats före den stundande siestan.

Och sedan kom jag ner till Puerto Pollensa och drack min caféconlechegracias i sällskap av några teamkittade tyskar på ett sunkigt eroskibar med utsikt mot Formentor⇒-skylten, pluggade in hörlurarna och påbörjade den första stigningen, den mot Formentor (stället före fyren). och jag älskade det jag såg och jag såg att de jag mötte och de jag inte mötte men hade velat möta älskade det de såg de med, oavsett var de befann sig just då.

Precis så kändes det.

Långt bort från inlandets tungsinta hetta öppnades vidder så storslagna att det är nästan lite för transcendent för en cykelblogg.

(och så var det något dryg klättring på vissa partier så jag stannade till och tog kort à la värsta fotograf liksom) och rätt som det var så befann jag mig uppe vid första anhalten! Anhalten innehöll förutom en lyxkörre ett gäng biluppburna wow-åhh!-oh my God-turister, svettiga cyklister samt en och en annan vandrare med tillhörande pinne vandrar-style.

Och så mig – lyckligare än på många timmar men djävulskt varm efter en kort fuskspurt uppför de sista metrarna (så att det skulle se ut som att jag varit snabb hela vägen uppför)

fotad av två snälla cykelgubbs, i svartvitt för att linsen hade immats ihjäl så färgkvalitén blev sunk. Borde ha tagit av hjälmen och släppt ut håret inser jag nu i efterhand. Förevigade min styva hyres-Cube, vädrandes i kalksten. Jag fortsatte. I början gick det oroväckande mycket brant nerför.

Eftersom det liksom bara fanns en väg ut till fyren så insåg jag rätt så fort att ett gäng kilometer serpar neråt skulle vända sig uppåt på vägen hem. Men jag är inte den konsekvenstänkande typen så jag blåste på nerför obekymrad som det här lilla djuret som med lättsamma getasteg tippade omkring uppe på det som visade sig vara The Cap Formentor.

Förresten var det fullt av rättframa bergsgetter runtom serparna. Undrar om det är före detta bergcyklister som även efter mänskolivets slut fortsätter leva som de alltid velat, fast med något lurvigare ben? Till min besvikelse låg det berömda hotellet nere i dalen så jag fick tyvärr skippa hotellunchen och återföra energi uppe på fyrens hemskt oprisvärda men förstås ofrånkomliga och alldeles fantastiskt belagda fik. Och precis så här blöt jävlig och nöjd såg jag ut. de flesta satt ute i solen men terrassen saknade skugga och jag är en svalkälskande rackare. Och ingen svalka är skönare än månghundraårig kalkstenssvalka.

Så jag åt och njöt av det jag såg och det jag kände inombords just då (det är nåt med oss cyklister och höjder, det vet ju ni själva). Och sedan blev jag extremt förbaskat kissnödig men passade på att gå ner till utedasset med värdighet à la hotellgäst.

Lät mina skoklossar låta lite extra mycket och kunde inte dricka mig nog på havets avspegling i himmelen, eller var det tvärtom, grym poesi i alla fall.

Se på mig, jag håller världen i min mavicklädda handflata. Kissade, snackade lite skit med en cannondalekittad urtrevlig engelsman som bjöd mig till England för att kolla in årets Touren och klickade i.

Hem är liksom alltid lite jobbigare än hemifrån. Dels har man liksom gjort sitt redan och dels så är man smått trött. Det började dock dra sig mot kvällen och blev således svalare och alltså mycket enklare att ta sig an höjdmetrarna. Hade dock finfina låtar inne i huvudet, gott om vatten i flaskan och pigga ben så det var inga problem!

Energin tog dock lite slut i Inca (oh not again) så jag hamnade på ännu ett käckt eroskivaruhus som dessbättre hade grymma priser på lokala bakverk och sötsliskiga energidrycker. Perfa! Väl ute ur Inca upptäckte jag den smått jobbiga detaljen att det började blåsa motvind och så fortsätta hela vägen ner till Arenal.

Tanken på att mina klubbkamrater redan börjat kalasa på hotellets episka kvällsbuffé fick det att vattnas i munnen och suga lite i magen…

Om jag hann till buffén?

Klart. Efter ett par kolla-på-kartan-stopp samt lättare vilseåkning bland de mindre bekanta utsocknesbyarna i närheten av Palma. Hade det inte varit lika klibbigt, tidspressat och glömskt av mig så hade jag fotat ännu mera.

Nästa gång ni är på Mallorca så tycker jag att ni prompt pallar era lycrarumpor ut till Formentor. Bered er på hemskt sunkig beläggning i vissa vägpartier, handskpadding är nästan ett måste där. Det är liksom kvintessensen av cykling, turer som denna. Bor man närmare Formentor så kan man med fördel kombinera turen med lite extraklättringar Pollensa – Lluc eller andra variationer.

Jag är salig än idag. Nästa gång tar jag dit något distansälskande sällskap och stannar till vid det flotta hotellet. Något säger mig att det är hemskt trevligt där ute på hotellet terrass.

Hålla champagnekupan i ena handen och resten av världen i den andra.