CYKELKATTEN
Kategori:

Katja reser

Katja om kärlekKatja reser

På ett kafkacafé

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Jag älskar min son.

jag älskar städer människor gå gå stanna inte gå

trottoarer, skit, fjädrar, fimpar, kafkacaféer, liv överallt

mänskligt lidande, så mycket lidelse

vi är djur.

Lortiga maskotar, billiga kristallstjärnor, kafkacaféer, krampande hemlösa, skräniga britter, möten

massa möten

konst i luften.

Böcker. På alla språk. Kunskapen.

Tala högre det är så högljutt VA SA DU

låtsastyskland, pampigt, söndertampat

Fiolmusik på bron. Final countdown, några mynt i bössan,

nattens moln

himlen är ljusare än molnen

galet vackert, jag är vacker.

Är vi ens lyckliga? Jag tror vi är det just nu.

så många försök

vi är myror, vi gör vad vi kan

smältdegel. Vi trivs så vi är gjorda så

jag saknar min son

Ingenting annat är i slutändan intressant.

svart kaffe, svartare än skylten svartare än mina solglasögon

shades on baby

Baby baby blues.

Jag längtar. Ingenting annat känns.

fan jag låter som en kent plus september-låt

förlåt Ivar men din mammas tankar är inte alltid i ordning

det är okej på ett kafkacafé

hon älskar dig.

5 år ago 0 kommentar
4 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesKatja reserLivsstil

Här kommer den – vår stora semesterroadtrip, illustrerad!

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej jag har ju inte alls berättat om min och Jonas semesterroadtrip, annat än nämnt den lilla Stelvio-klättringen då. Så här kommer den – komprimerad men ändå någorlunda utförlig. Vi kör:

DSCF1324

Resan började i Hedesunda då vi lånade en Pössl-moddad Ford Transit av Jonas gulliga föräldrar. Pandis och Kanin Landström skulle förstås med.

DSCF1328

Eftersom jag skulle bli resans chaufför la jag mig direkt an med långtradarchaffisfasonerna så som sköna skor, kaxiga kommentarer om andra trafikanter och ont i ryggen av de dumma ombyggda stolarna tyvärr :(

DSCF1332

Men inte var jag deppig för det, för vi åkte ner mot kontinenten och det fyllde mig med lyckoruset av det slag som bara känslan av en europaresa in action kan ge mig. Öresundsbron alltså!

DSCF1340

Efter att ha fincampat utanför Nyköpingshus och prutat till oss en finfin hotellfrulle, överlevt skånska plattvägar och Danmark och en nattlig blottare (!) på ett rastställe så landade vi i Östtyskland, nödcampade på en havreåker och hamnade till slut i en gullig liten östtysk stad Neuruppin. Där köpte jag mig en hårborste och kunde kamma mig – för första gången på typ två dygn? Ja men ni ser ju på håret.

Neuruppin var hett och romantiskt. Vi vandrade Marxstraße upp och Pushkinstraße ner, åt italienskt och glass och drack sedan kaffe och tittade på varann och på när äldre nykära par dansade till tonerna av livesamba på strandpromenaden.

DSCF1343

Slutmyst, vi skulle vidare ner och även handla käk. Det vart rätt många stop av det slaget! Tråkigt skulle vissa tycka men jag gillar vardagslivet när jag reser. Hur ska man annars lära känna landet om man inte lever dess vardag?

DSCF1347

Vårt mål var ju Tirol, Österrike och Italien. Jonas var den meste kartläsaren men jag höll stenkoll på riktningen.

Processed with VSCO with lv03 preset

Så campade vi i Coswig/Lutherstadt vid Elbe och var överhettade och hemska efter en visserligen vacker, men outhärdligt svettig tur där vi dessutom hamnade på ett ställe som inte tog kort och så fanns det ingen bankomat i närheten och vi hade redan ätit.

DSCF1353

Här var jag låg på socker och otålig på att min kära norrlänning skulle duscha klart så vi kunde äta och dricka vin. Ser ni vad som står på den naivistiska ipadtavlan?

DSCF1363

Här är han förresten, min rufsiga kartläsare. Jag minns inte riktigt var jag tog kortet, men måste vara nere i bergen redan. Misstänker södra Tyskland någonstans, kanske Österrike redan?

Fint och backigt började det i alla fall bli – sådan visuell lättnad efter all linjalstakning i norra och östra Tyskland!

DSCF1361

Väderförhållanden börjar ändras också. Från den oändliga hettan till den tunga molnigheten. Bergtopparna inbäddade. Dramatiskt, dock smått oroväckande för en som hoppas få cykla lite.

DSCF1374

Vi rattade runt Pössl i de tyska tirolerbergen, fikade järnet lite överallt, mellanlandade i en smått skräckinjagande (ty hällregn, mörka berg och för många människor på campingen) österrikisk by och bestämde oss för att fly det landet och dra till Italien direkt.

DSCF1381

Sagt och gjort – hej bästis-Italien!

Så cykelpepp – syns på kedjemärket på vaden ju. Vi stannade till på en lyxig nybyggd camping i en bergskreveby inte långt ifrån Meran.

DSCF1387

Men så kom regnet och det blev ruskigt halt och mörkt och jag satt inne och läste och skrev deppiga instameddelanden. Blev inte lättare av allas välmenande “men det är väl bara att ta det försiktigt”-meddelanden, tror ni inte jag försökte då? Men palla ligga på bromsbeläggen när brunnarna lyfte, ungefär.

Dagen efter blev det istället svinhett och föråskigt fuktigt men vi försökte oss på att köra ett pass. Jag ballade klassiskt ur på hettan. Jonas var ståndaktigare och höll ut lite längre men sedan kom åskan i alla fall.

DSCF1391

Så fortsatte vi ner, på smala kringelikrokisar till vägar, genom alla intryck och uttryck, genom bilköar på grund av Giro Dolomiti, förbi en Giant Apelsin-klunga.

DSCF1376

Ah men såna här vägar ni vet.

DSCF1400

Och var till slut framme i Prado Allo Stelvio – förbyn till Stelvio-passet! På mitt livs hittills vackraste camping uppe i Trafoi på cirka 1500 metershöjd. Luften, shit. Alltså ni måste bo där. Glaciärer som fond, fullt med mountainbike- och vandringsstigar överallt, iskalla bäckar, alltid svalt.

DSCF1395

Så lycklig av att vara här, mysig i Jonas jacka, porlande vatten, så mycket skog att vistas i! (trivs alltid bättre i skog än öppna tråkängar). Alltså man fattar ju varför folks från de hoodsen blir så duktiga på mountainbike.

DSCF1406

Och så körde vi Stelvio x 1,5 (eller x 2 för Jonas) och jag var helslut efteråt. Detta kort är alltså efter första försöket och så en skogsvandring på det. Inte så optimal uppladdning men är väl inget race så palla ladda upp tråkoptimalt.

DSCF1412

Efter tre mitt-livs-godaste kantarellochmascarponepizzor och med postcykliga cementben drog vi till Schweiz och tyckte vad man ville om det mörka stilrena landet. Regnade gjorde det i alla fall mycket. Vi åt spenatbullar och myste i vår lilla husbil. Jag lagade enorma mängder gnocchi, kanske min favvosorts kolhydrater.

DSCF1416

Vi hann även med Lichtenstein där jag min resvana trogen skrev och postade vykort via de pompösa turisbyråntanterna (noll brevlådor i Lichtenstein!) och vi fikade mitt livs dyraste kaffe och flanerade runt på rensopade gator och hängde i en katolsk kyrka.

Visste ni förresten att Lichtenstein är det land i Europa som har längst medellivslängd?

Och att det inte riktigt är en demokrati eftersom furstefamiljen har så när som veto i de politiska besluten?

Det ni.

DSCF1420

Här dog jag åter hettandöden innan åska nummer trettio fem körde in över oss och blev pekat på med finger och på ett snällt vis kallad RADLERHOSEN ty randig om benen. STIMMT JA! svarade jag malligt.

DSCF1427

Så dags för resans sista (någorlunda planerade) anhalt – renflodens dal och de mäktiga borgarna och så klart Lorelei! Jag hade ju hängt lite vid Rhen som barn när jag bodde i Tyskland men mindes ingenting utom vinodlingarna, kanske var det inte just här – Rhen är en lång flod.

DSCF1445

Vi bodde på en gullig pyttiscamping i byn St. Goar med en lassieliknande campinghund som hette Nora. Vi blev bästisar direkt. Tyvärr fick man inte ta ut Nora ur campingen hur som som till exempel här på en svettig morgonpromenad upp till Burg Rheinfels.

DSCF1447

Här var lutningen arton procent så lätta skutt!

För övrigt är de där borgarna en hemskt kommersiell historia. Bara massa avspärrningar, krimskrams och fläskkorvar överallt. Men klart, allt ska ju tjänas pengar på, typiskt borgerligt hehe.

DSCF1430

Ser ni klippan på andra sidan Rhen? Japp, det är Lorelei. Reciterade äntligen högt barndomens fetaste tyska dikt 

Ich weiß nicht, was soll es bedeuten,
Daß ich so traurig bin,
Ein Märchen aus uralten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn 

etc.

DSCF1454

Hejdå Lorelei och romantik, plötsligt är vi inne utanför någon industristad och närmar oss med försiktiga steg elcyklarna. Kan nästan lova er att det är enda och sista gången ni ser mig i friskt tillstånd glidandes på en fulldämpad elfatbike.

På tal om – vilket elcykelland, Tyskland. Typ alla elcyklar. Kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om den trenden.

DSCF1458

Sista natten campade vi på en bondgårdscamping i norra Tyskland. Vi började känna oss nöjda, vi orkade inte riktigt uppleva mer, i två veckor hade vi upplevt.

DSCF1336

Så vi blåste på hem till Sverige, campader en sista gång utanför havet i Skåne, drog förbi Stockholm, hej hej och snart var den här resan slut

men vår resa fortsätter

Min kartläsare och jag ♥

Kort Jonas Wiking & jag

7 år ago 2 kommentarer
2 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja kör landsvägKatja reser

◢ Rapha 12 Hills ◣

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej! I fredags var jag fortfarande däckad. I lördags vaknade jag dock i vår lilla mysstuga i Jönköping och bestämde mig att nu banne mig måste jag upp för det är ju Rapha 12 Hills och jag har längtat till att få köra backe nåt enormt. Jag menar, vem i Västerås hasn’t?

Sagt och gjort, eftersom varken halsen eller febern ställde till för mig längre så laddade jag upp med en rejäl frulle, en fet chokladbit till, echinaceabrus i bidonsen och extra tjockt lager mascara på fransarna – bort med fokusen på det rödsprängda vattniga. Så begav vi oss till det fina nybygget Kulturhuset Spiran.

Processed with VSCO with lv01 preset

kit: Rapha / Fizik / Oakley / Pilgrim

Med mig hade jag Tony och Johan aka team CXY Bandits:

29147909935_176742eb80_o

och den här koffeinberoende snyggingen förstås, dagen till ära med i team Kungl. Skytteanska Samfundet ihop med Björn

28860614530_dc271ec1d4_o

Det var kul att återse folksen som tyvärr bor i andra städer men som man har förmånen att träffa under festiva events som detta.

Som Emil och Ena ända från Stockholm till exempel!

29114899986_2d8913d065_o

Jag hade paxat tillställningens i mitt objektiva tycke bästa sällskap – Anna (läs läs hennes ryttrapport)!

Vi utgjorde det ytterst seriösa CXY Girls-laget. Ja men ni ser ju själva hur gravallvarlig stämningen var vid starten:

28526468814_245e1b1c3c_o

Trots många skratt vid starten visste alla vad som gällde – ett rejält gäng riktigt, riktigt tuffa backar. Oavsett om man tänkte köra fort satan eller ta det lugnt så måste man ju upp. Jag höll uppe fasaden men fasade (hehe) inombords att jag skulle behöva åka kvastbilen hem efter de första två, ungefär.

Men kroppen min överraskade positivt den dagen! Även om pulsen lekte som en galen lax i början, även om jag hela tiden behövde lägga band på mig själv för att inte säcka ihop mitt i riden och sänka min lagkompis, så kändes det helt ok. Backarna bjöd självklart på ett visst motstånd (det ligger liksom i backarnas natur) miraklet låg i att jag kände mig friskare och friskare för varje backe. Även om benen förstås kändes mörare och mörare efter varje backe.

Här är backarna med korta racenotes:

1. Muur de Skinnersdal (1,6 km, 7%, max 19%)

Min favvobacke? Grus <3 Tyvärr var det total stiltje i backen ty så många ståendes och gåendes, men lyckades ta mig upp och knep till och med en QOM trots kolugn. Måste vara gruset, hittar ingen annan förklaring.

2. Col du Baksida (2 km, 7%, max 28%)

En knepig en, med en asfaltsbranta och sedan mysigt grusparti som inte kändes så mysig ty mör efter brantan. Trots det – hur fint som helst i skogen. Njöt!

3. Alp de Norra Kleva (1.3 km, 16%, max 26%)

Enda backen jag hade kört förut (2013 i stekhetta brr). Lite mindre jobbig denna gången men jobbig i alla fall. Svårt att inte behöva ställa sig upp (brukar annars stå upp mycket men undvek pga. pulsleken). Lyckades dock få upp kadensen mot toppen.

4. Alp de Gestra (2,4 km, 7%, 12%)

Ogillade stigningen ty öppet fält så svårt med perspektiven, att bedöma lutningen och planera ansträngningen. Uppe väntade dock belöningen i form av alkofriöl och Snickers, tack snälla La Lepre Stanca!

5. Col du Målskog (1.2 km, 6%, max 17%)

Minns seriös inte den stigningen… Så kan inte varit nå superjobbig? Eller så var jag för upptagen med att vara kaffesugen för att notera den.

6. Muur de Ebbarp (0,6 km, 11%, max 20%)

Det var en jobbig en! I alla fall i början. En brant raka, hur seg som helst, och så horder med glada folks som hade gjort den och var på väg ner igen medan man i sitt tycke kröp fram. Dock så lättade det hela, mentalt och fysiskt när gruset började. Och så var man uppe! Var på väg att sladda ut i skogen på vägen ner men lyckades behålla balansen. Pust!

7. Klerebodammen (3 km, 5%, max 15%)

Sista backen före fikat. Den snällaste också. Lite kul, blitt nå typo på stämpelkortet så den framstod som superbrant och superkort. Istället var den rätt så lång och alldeles lagom så det gick att trycka på lite grand. Skulle tryckt på ännu mer kanske men fortfarande osäker på min hälsa så försiktig.

8. Mont Komosse

9. Sa Orrnacken

10. Mont Taberg

11. Muur de Georgslid

De fyra uppe skippades efter en överläggning vid fikat (gudomligt kaffe, oj så fint det satt). Eftersom vi hade tagit det lugnt mellan backarna så skulle vi helt enkelt inte hinna tillbaka i tid. Så vi bildade ett större gäng, jag Anna Björn och så stockholmsbrudarna, och tog oss an resten tillsammans. 

Vi:

28860832190_19fcfd443d_o

och så Björn i blått + andra rapida pöjsch:

29115035646_cfb687d964_o

12. Col du Réservoir (1.6km, 6,3%, max 11%)

Sista backen – min jobbigaste ty hunnit stelnat till :( Eller alltså, det gick väl bra, men hade önskat mer punch så klart. Men nöjd ändå – tänk att ha gjort åtta backar en dag jag inte ens vågade tro att jag skulle klara av att cykla överhuvudtaget!

Mellan backarna – fantastiska vyer. Sådan lisa för det utsocknes ögat! Anna skojade om att man blir hemmablind som bor där. Det kan jag förstå men jag turistade för fulla muggar. Upp och ner gick det, hela tiden. Tänk att få träna så varje gång!

28860737110_1baa06b563_o

Efter riden – hungriga nöjda cyklister i kulturhuset. Gudomlig hamburgermeny, öl, eftersnack. Min trötta baby droppade in, hade nästan hunnit alla tolv i tid, kört andra halvan på egen hand.

Och plötsligt – boom! Efter att ha stått lutade över mobilerna med livestreamen så stod det klart – Jenny Rissveds hade tagit OS-guld. Fy fan så häftigt!

Så vart det prisutdelning. Vårt lag vann i kategorin snabbast tid-utan-att-ha-tagit-alla-backar lol hehe, men nu är jag en stolt ägare till ett par finfina svartrosa CANYON//SRAM-sockisar. Grattis till Ingrid & Co. som vann i snabbast tid-med-alla-backar!

Kvällen avslutades i aktiv koma på restaurang Glädje ihop med Anna, Ena, Ricky & Co.

Supertack Anna, mina vänner, Rapha, Ricky, La Lepre Stanca, hörni, jag hade det underbart. Fick tillbaka om inte halsen så hälsan och landsvägsglädjen. Längtar redan till nästa år.

Pix: etta Jonas, resten mina mobilkort
Fler pix: #Rapha12Hills på insta och så på Facebook så klart.
Ba att skicka in om ni ha nåt kort på mig.
Uppdaterar er om det kommer fler rr.

7 år ago 5 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja reser

Cima Katja, eller låt oss prata Stelvio

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

IMG_4572

Stelvio, inget glädjeåk, om någon nu trodde att det skulle bli det. Den gängse bilden av Stelvio, där man ser de käcka serporna och de gröna murmelgjurskryllande kullarna, det är bara en liten del av vad man utsätts för när man kör Stelvio. Faktum är att man är totalt grundlurad om man tror att man får sig regelbundet arrade tornanti och härliga vilopassage mellan kurvorna. Nä, går man in med den inställningen så är man rökt. Passo dello Stelvio – eller Stilferjoch på tyska – är inte beläget i den mest eleganda alpdelen av Alperna, om man uttrycker sig galant. Passet är omringat av dammiga, kokande tirola byar och mustiga skogar fullproppade med Bröderna Grimm-porriga vandringsleder. Om luften är slut på grund av all hetta nere i byarna så blir det inte bättre när man börjar cykla. Visst, efter ett gäng tusen höjdmeter så börjar det väl blåsa lite (ytterst lite i vårt fall). Men skogen trycker på från sidorna och ju högre upp, desto mer blir det tydligt: man betalar med att offra lungorna till berget. Man betalar med andningen. Passet mäter 2757 höjdmeter och är alltså Alpernas näst högsta (det skiljer knappa hundra höjdmeter mellan Stelvio och franska Col de la Bonette som envisas med att bygga på och bygga till för att behålla ledningen).

IMG_4571

Alltså tänk er att ni kör på liksom, tramptag för tramptag, aldrig under 8 %, oftast runt 12-14 %, vägen är smal, rakstyrena omkring er många, hjälmlösa pantaniwannabees likaså. Ni har inte fått någon vidare uppvärmning – det finns liksom inte många plattor innan stigningar. Det är jobbigt, ni svettas ymnigt, ni börjar förstå varför pantanisarna skippat hjälmen, men ni fortsätter ändå. Ni (läs: Katja) har ju gjort långa jobbiga stigningar förut och visst, det går inte alltför fort men det går (sist det kördes Col de Croix de Fer så gicks det av bara en gång under den tremila långa stigningen och det för sällskapets skull, hölls igen gjordes det också för sällskapets skull) och tempot finns där nånstans i de åderbråckiga vaderna. Men så börjar något hända med kroppen, något som inte hänt förut, inte i de sydfranska Alperna, inte på Mallis, inte i bergen runt Garda-sjön. Att det blir jobbigare att andas ju högre upp man kommer vet ni sedan innan – men så jobbigt? Är det därför det står och hänger cyklister, alla sorters sådana, i varenda kurva? Det är som att benen stelnar och fylls med syra. Rörelserna blir slöare. Trots att cykeldatorn visar en lutning på bara 8 % så känns det som tjugo. Ni måste stanna. För att andas. Ni går lite, för att inte stelna till, men det är minst lika jobbigt som att cykla. Benen vill knappt röra på sig. Det är tjugosex serpsvängar kvar och ni börjar inse att det är inte “bara” en lugn lågväxelmil kvar. Det blir ett jäkla helvete. Ni skulle kanske låtit bli kört halva Stelvio upp igår – ni skulle kanske låtit bli Grimm-promenaden på kvällen – ja, allt sådant har säkert inverkan det med. Men mest – syrebristen. Så ni lägger er an med en ny strategi. Ni stannar till, vilar. Sedan kör på allt vad ni kan, en serpa, två serpor, tre… dismount. Andas igen. Ni får sällis av två pratglada italienare som är impade av er körning och som fryser lite. Ffs, det är ju för varmt (fast det tycker jag i och för sig så fort det är över 18 grader så). Jonas, som gjort hela passet dagen innan men som sällskapar idag med, stannar också till då och då. Det gör nästan alla. Utom de med elcyklarna, samt kanske en och en annan pytteliten senig sjuttioårig kruttant i ärmlöst – den typen som cyklat och bott i den luften i hela sitt liv. Till slut, efter att kört igenom samtliga lager, även den bildsköna med de gröna ängarna och de tydliga tornantisarna, är ni uppe. På nåder, känns det som. Halvgåendes, halvkrälandes, känns det som.

Kanske, ert livs sämsta stigningsförsök. Kanske, ert livs starkaste. Berget är outgrundligt. Ni har ingen aning.

Fast ni har ändå gjort det, er glada cykelidiot.

Cima Katja (på tal om, hur fin?).

Gör ni någonsin om det?

Ens för den godaste pizzan i ert liv, den med kantareller och mascarpone, den på lilla pizzerian Panorama nere i byn?

7 år ago 6 kommentarer
4 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja reser

Min semester hittills & min semester framöver

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej folks! Jag har som ni kanske märkt semester. Hittills har den varit i mitt tycker rätt händelserik vilket är fint ty jag är en sådan som vilar bäst inne i äventyret.

Vi tjuvstartade ju semestern lite med att åka till Norrköping, köra kortbane-SM, poolhänga där vi bodde och campa naturskönt

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 10, 2016 kl. 3:18 PDT

Sedan så har jag

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 16, 2016 kl. 6:08 PDT

varit till Stockholm och firat min mamma som fyllt år

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 16, 2016 kl. 2:07 PDT

kört hopplöst krångliga backintervaller på Lidingö och hälsat på elfvikdjuren – krångliga intervaller ty det var innan mitt nya växelöra hunnit komma

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 17, 2016 kl. 1:15 PDT

varit med och lett och njutit av den roliga och softa Rapha Womens 100-riden arrat av Camilla och café Le Mond

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 20, 2016 kl. 5:15 PDT

och kört med bland annat dessa sötton

Ett foto publicerat av Jonas W (@jswg) Jul 15, 2016 kl. 1:03 PDT

hela tiden hejat på min baby som kört Sverigetempot i kalla Norrland

Following the #adventure of our cool heroes of #Sverigetempot (#LengthOfSweden) and dreaming of my own ride, I’ve got this idea – what if next time, we are this girl crew made of girls who are determined to 1) stay together 2) have great and graceful cycling fun and 3) make it in time. No fancy team names and slogans, no wasting time on fitting kits. Just strong legs and that #htfu freerider attitude suitable for #randonnée journeys like this one. I’ve to admit I like my idea ? What do you think? #brevet #ride #velo #cycle #ridelikeagirl #rapha #fizik #rando #cyclist #bici #rad #team #legs #randonne #вело #??

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 19, 2016 kl. 5:24 PDT

och kommit på idén att till nästa gång det är Sverigetempo dra ihop ett litet starkt randotjejstall som vill göra grejen ihop – mer om det kommer!

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 18, 2016 kl. 2:09 PDT

sen dragit till världens bästa Frida i Sandviken och klättrat myggberg, gosat katt och ätit gott

Ett foto publicerat av Jonas W (@jswg) Jul 19, 2016 kl. 8:16 PDT

och skulle egentligen vara där till typ idag men så fick jag sätta mig i passaten och köra upp till Östersund – by genom by genom by – ty babyn hade stressat för mycket och blivit krasslig och bestämt sig för att hundra mil på tre dagar fick räcka för i år. Jag är så sjukt impad och de verkar bli ett starkt team till nästa gång!

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 20, 2016 kl. 9:33 PDT

Så nu har vi varit hemma och vilat upp oss lite. Jag har passat på och rastat crossisen. Men nu kommer jag inte crossa på ett tag ty ikväll byter vi passaten mot en Ford Transit och åker ner mot det jag gillar bäst

och ni vet ju vad det är

– EUROPA OCH BERGEN!

Vi har liksom inte planerat järnet här men tanken är att blåsa på till södra Tyskland och sedan ta sig in i Österrike, campa och cykla höjdmeter där, sedan åka lite till och cykla någon höjdmeter extra någonstans fint, sedan avsluta med Stelvio-passet. Men inget är hugget i sten; det får bli semesterledigt och vi stannar där vi känner för det är tanken. Hemma blir vi om ett par veckor.

Så, vad gör vi med er under tiden jag rör om bland kontinentalplattorna?

Jag avger inga blogglöften – kanske kommer det något inlägg, kanske inte, tänker satsa på vila, läsa, rita – utan tänker för en gångs skull använda Instagram (speciellt nu när det även finns till iPad) som ett kommunikationsmedel. Så får bloggisen sig en liten välförtjänt paus och vi drar igång allvaret igen när jag är tillbaka hemma. Deal? Cykelkatten heter jag förstås på insta. Puss och ha en underbar sommar så länge.

♕ Tonight, me and my boyfriend are heading South for some Europe adventures. We plan both to ride and to rest just as much as we please. We’re back home in about two weeks – until then, you’re more than welcome to follow my adventures at my Instagram account cykelkatten. 

7 år ago 0 kommentar
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • …
  • 13
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN