Blogg

Hej. Jag är fortfarande sjuk, tackar som undrar. Men vi ska ha skoj ändå för nu kommer svaret på nästa läsarfråga. Peter frågade:

Hur ofta rakar du dina bena och armar som jag förstått att man gör i cykelbranschen?

Idag är din dag Peter för nu svarar jag.

Vi börjar med armar. Nej Peter – jag rakar aldrig mina armar. Faktum är att det är ytterst få som rakar sina armar, både i och utanför cykelbranschen. Anledningen är simpel – vikt- och bekvämlighetsbesparingarna är så marginella att det inte är alltför värt rakningsmödan. Däremot kan jag tänka mig att en och annan triathlet gör det, men jag är cyklist. Sedan råkar jag ha rätt så obefintlig hårväxt på mina armar, nästan som lättare dun typ. Gyllene och charmigt förvisso, men inget som man egentligen kan kalla hår. Det varken väger eller är i vägen alltför mycket. Men börjar det av nån anledning växa rya på mina armar så kan jag absolut överväga att börja raka dem – om inte annat så för att slippa utgöra dödsfälla för alla stackars sommarflugor!

Nu, till benen. Självklart rakar jag mina ben. Och självklart gör jag det enbart för att jag är cyklist. Innan jag började cykla för cirka tre år sedan rakade jag aldrig mina ben. Det tog mig ett tag att haja att det var liksom en grej i Sverige att kvinnor skulle ha rakade ben (är ju inte född i Sverige utan jag var tonåring när min familj flyttade hit) och när jag väl hajade det så sket jag i att raka dem ändå. De enda som nånsin påpekade att mina ben var orakade var välmenande (?) tjejkompisar och det var ju inte dem jag brydde mig om att hångla med på festerna. Hursom! Det var en sorgens dag när jag som nybliven cyklist insåg att jag var tvungen att börja raka benen om jag nånsin skulle bli snabb. Hur förklara det för min riktigt välmenande tjejkompis som alltid hejat på mina duniga spiror? Jag vet att det var tufft. Men raka benen, det är nåt man helt enkelt gör som cyklist.

Förklaringarna är lika många som ökända men jag väljer att kalla det ÄRODYNAMIK uppbyggt av:

ära (tradition, placebo, känsla, status, allvar etc.) – för det är ju ärofyllt att få kalla sig äkta cyklist och alla äkta cyklister raka benen punkt slut (och så finns det de som kallar det larv men låt oss få ha vår livsstil ifred okej?)

och

dynamik – som ju står för alla de aero- och arbetsdynamiska fördelarna som de rakade benen för med sig.

Så hur ofta rakar jag dem? Tja, nån gång i veckan på sommaren, varannan vecka på vintern och förstås dagen före tävling? Typ så. Använder vanliga dussinhyvlar, kletar in med PREP efteråt.

Och så liten bonus förstås. De just nu snyggaste rakade benen – det är Pauline Ferrand-Prévots det. Snabbast i världen är de också.

Bilder från XCO-världscuptävlingen i Albstadt

Summerlegs and the livin’ is easy
Fish are jumpin’ and the cotton is high

Lite spännande saker ikväll. Vår klubbs tävlingsgrupp (alltså vi som satsar seriöst på detta med cykeltävling) ska på workshop på Sport Performance Center och lära oss grunderna i MAQ-modellen under ledning av Patrick Rapp. Vad jag googlat mig till så är MAQ ett slags träningsmodell för funktionell styrketräning, dvs. sånt som såna som jag ägnar sig åt – träna styrka för att använda den (på cykel i mitt fall) snarare än för att bli stor och statiskt stark, typ. Som ni kanske vet är styrketräning min största svaghet, min stora akilleshäl. Det är i och för sig inte så konstigt – det är ändå konditionsidrott jag tycker är roligast och då kommer detta med styrketräning i andra hand. Jag har liksom alltid känt mig uttråkad av bara synen på maskinerna så därför brukar jag köra gruppträning men då får man ju finna sig i instruktörens påhitt och de tänker liksom inte riktigt på cyklistens bästa.

Denna höst-/vintersäsong har ju jag gett mig själv fan på att få rutin på detta med styrketräning. Dels har jag frågat folks jag känner och litar på om deras styrketräningstips (era twittertips är förresten antecknade de också!), dels ska jag få hjälp med ett katjanpassat program. Därför ser jag även fram emot kvällens workshop. Tyvärr är jag inte hundra procentigt kry än så jag får hålla nere ansträngningsgraden men jag tänker suga åt mig övningstipsen.

Kör någon av er utifrån MAQ-modellen? Vad tycker ni?

Måste piggas upp. Måste måste måste. De här plastkrabaterna är i alla väl världans pigga när de trixxar fram på sina plast-MTB och BMX i denna grymma stop motion-video som får i alla mig att vilja köra ut canyonen omedelbums just nu! Danny & Martyn – släng er i legoväggen 😛

Hej.

Ursäkta för dålig uppdatering. Iförrgår blev jag sjuk och igår var jag sjuk och ute på jobb hela den långa dagen (och nästan hela kvällen).

Att vara sjuk är tråkigt.

Är dock tyvärr tillräckligt frisk för att inte fixa ligga i sängen och feberdrömma om fjärran länder – än i alla fall. Håller mig upprätt så länge men kan varken träna eller ens gå speciellt långt. Halsen är otäck mot mig nu på köpet.

Blir alltså inte många träningsrapporten denna veckan. Men nu har ju jag massa frågor att besvara sen frågestunden jag hade – denna vecka blir bra för sånt!

Hörs snart. Puss!

Tips är att stoppa in gobitarna i gröten
redan när den tillagas i kastrullen. Då blir hela gröten smaksatt!

Fil är så sjukt gott, både som morgon- och bakisdricka. Bäst helt enkelt!

Gröt – konditionsidrottarnas erkända favorit! Eller? Ibland undrar jag hur många liter gröt jag häver i mig per år… Det roliga är att jag är uppväxt på gröt – i min familj är gröt enda helt och hållet godkända maträtten duglig för småbarn på frukostbordet – vilket självklart resulterade att jag skydde gröt i många, många år när jag vuxnade. Och sedan började jag cykla… resten är historia. Och gröten är här igen, för att stanna denna gången misstänker jag. Däremot äter jag inte det som när jag var barn – med smör och lite strösocker på (jo, man får ge strösocker till barn, de dör inte av det).

För att varje möte med gröten ska kännas som en lyxig date så varierar jag min gröt så mycket jag kan!

Här är saker jag kan stoppa i gröten:

* mandelspån

* russin

* daddelbitar

* fikonbitar

* skivat äpple

* bär av nåt slag

* kanel

Till gröten dricker jag antingen jos eller fil. Helst ur ett fint glas förstås.

Hur föredrar ni er morgongröt?

 

Alltså min cx-karriär kommer att gå suddig förbi. Jag tror inte det finns ett enda skarpt kort på mig crossandes. Iofs så sprang det runt lite pr0-looking fotografer på senaste tävlingen och tog lite kort men jag har noll koll. Ni får helt enkelt leva med att denna racerapport är kryddad med brorsans skitsnygga men något suddiga (linskladd, zoomlek etc.) foton.

Hursom!

Förrgårdagens Lidacrossen skulle bli årets cx-cupens första deltävling tillika min andra crosstävling någonsin (eller tredje, mtb-försöket i Karlstad medräknat, fast jag räknar liksom bort det för då var mitt livs andra timma på mtb överhuvudtaget). Tyvärr hade den gångna veckans händelser gjort att jag inte hunnit träna lika mycket som jag hade önskat. Framför allt hade jag inte alls hunnit träna på bromsmomentet nr 1: smidig på-/avstigning cx-style ni vet.

Jag hade inte den blekaste vad motståndet skulle bli men visste att jag så länge jag är så hemskt oerfaren och oteknisk förpassas till sportklassen. Tyvärr hade jag enbart en dam att tampas mot – den erfarna Carina som ju hade kört cross en hel del. Jag sket dock helt i att tampas mot nån annan än mig själv när jag efter att ha provkört banan en gång insåg att herrejävlar, här kommer det plockas höjdmeter, och hur fanken ska det gå med min härliga 11-25-kassett?

Nåväl, starten gick och vi i sportklassen mätte typ åtta pers. Startade strax efter ungdomsklassen. Starten blev trög – benen var tröga, jag fick som vanligt strul när jag skulle klicka osv. och hamnade långt bak. Banan var liksom mest uppåt i början – skidbacke som huvudattraktion – sen snabbt ner till stranden, ett par sandiga neråturvor med en springtrappa till nästa lillbacke, sen ner mot sjösanden, mosa på där, sen upp upp upp i gräset igen och sen ett gäng kurvor till och så mål – ungefär (kolla annars här). Eftersom jag hade bestämt mig för att se denna tävling som ren och ren inlärning så passade jag på att leka med kurvvinklar, växlar (i neråtpartierna, uppför gällde det lägsta – tungt nog!), att stå upp, sitta ner etc. Varv två och tre var värst teknikmässigt tyckte jag, sedan började jag på nåt sätt göra lite bättre ifrån mig.

Men jag blev så förbaskat sliten. Alltså jag ska inte köra på så tung utväxling. Jag fick slita så hemskt onödigt mycket – jag hade inte en chans när jag var tvungen att för det mesta stå upp även på plattan för att klara av att trycka ifrån. För att ni ska förstå hur tungt det kändes… ah men ta typ Klevaliden eller annan otrevligt brant backe och sätt in storklingans lättaste växel. Cykla upp ett gäng gånger… Ni förstår. Nu är det förresten ny 11-28 som sitter på, tack Tony. Förhoppningsvis blir det lite roligare uppför på nästa träning och tävling…

Hursomhelst. Jag kom sist i min klass vilket inte var så konstigt. Usel teknik, grymt tung utväxling, ungdomar i vägen som jag inte vågade/kunde köra om för att hinna ikapp mitt kvinnliga motstånd och massa andra faktorer.

Jag är både nöjd och inte nöjd.

Vi börjar med inte nöjd:

* för tung utväxling omöjliggjorde nästan ikappkörning på de mindre tekniska men uppåtgående partierna

* lite väl feg i sandpartierna

Nöjd:

* blev säkrare och konstigt nog, starkare för varje varv

* tog till slut 90 % av de tekniska partierna jag klickade ur/saktade i under de första varven

* hade skitkul

* såg massa gulliga kaninungar överallt <333

* hade världens bästa hejarklack, fett många som hejade på mig (och tyckte säkert synd om mig men men jag lovar att jag inte lider lika mycket uppför på min mtb/racer)

Oavsett – grymt fin träning, grymt fint lopp, hade superkul! Stort tack till arrangörerna.

Mina blårange vänner gick det förresten fint för. Johan åkte upp i andra led till söndagstävlingen och Tony gjorde också fint ifrån sig. Här kan ni se resultaten.

Träningen fortsätter. Målet är att köra i damklassen (prestige alltså – damer saknar superklass tyvärr) innan cupen är över. Tack alla ni som hejade, så himla fett med er!

Puss!

P.S. Har ni bilder på mig – maila gärna till cykelkatten@gmail.com. Tack snälla!

Hej.

Jobbar på racerapport från Lidacrossen.

Njut än så länge av enligt mig bästa bilden på mig ute i sandbadet.

Brorsan är ett fotogeni. Bara han lär sig hålla kladdtassarna borta från kameralinsen…

Men som sagt, rapport på gång. Puss!

Djup koncentration. Först – hämta “avskruvningsverktyget” ur storasysterns magiska Cykellåda – Pandoras ask! – och vattenslangen ur den lilla skrubben i källarförrådet. Lite smygande sådär, så Den Stora Läskiga Bostadsrättsföreningsordföranden inte ser oss. Sedan, tyst som en mus, hålla dörren medan storasystern bär ut de snabba maskinerna, en lite känsligare – föreläsning innan! – i kolfiber och en lite grövre men med skojsigare vevparti – mtbn.

Pust. Äntligen bakom husknuten.

Nu börjar det roliga!

Skruva spruta smeta kladda spruta smeta lite extra oj

det råkade visst komma massa vatten och klet på byxorna!

men äsch, det gör inget, för solen skiner och det är en fantastisk söndag och våra cyklar blir rena till glada låtar vi kommer på under tiden vi tvättar och donar och så vankas det god mellis när mekanikernna är klara med insatsen.

Tänk om det vore lika roligt med såna sysslor när man är en som när man är två!

Hej från gänget bak i bussen! Jag och Johnny the Lillebror är på väg mot Västerås. Det var väl för länge jag hängde utan honom och så vill jag inte ha det.

Han var trött så jag lovade äventyr för att locka honom från plattan.

Men han är inte dum han.

Lillebror har börjat misstänka att nåt är lurt.

– Du Katja… varför tog vi med oss gummistövlar?

– Därför att det är blött i gräset.

– Varför gräset?

– Därför att det är cyclocross…

– NÄ SÄG INTE ATT DET ÄR TÄVLING BÅDE IMORGON OCH PÅ LÖRDAG IGEN

– (vacklande blick) Jo… Men det går fort du, i min klass kör jag typ en halvtimme!

– Kommer du att vinna?

– Klart som tusan! Men bara om du hejar riktigt ordentligt.

– Får jag korv då?

– Japp.

– Då kan jag heja på dig ända in i OS!

– (naaaw) Snäll du är.

– Får jag förresten Cola också?

– Japp.

– Alltså du kommer att vinna OS!

Billigt. Enkelt. Genialt. Korv, Cola och OS i sikte.

 

 

Idag är glädjens dag!

Det största som hänt mig sen lillebror kom till världen för snart nio år sedan.

Min allra bästaste bästis babybarn har kommit till världen.

Det är större än livet, det är livet när det är som störst,  det är kärlek och stjärnor och blommor och tårar och drömmar i ett. Jag har varit extremt svag det senaste dygnet – som om att all energi hade lämnat min kropp. Ingen mat fick jag i mig heller. Jag hoppas och tror att det på nåt häftigt sätt skickades energi ända in till Göteborg så att den blivande mamman inte hade för ont. Larvigt, kanske, men så kändes det lite.

Hursom – bäbisen är här och jag är överlycklig.

Han kommer att få höra det om och om igen men redan nu kan jag säga – du kommer bli mitt alldeles speciella gullegull och jag kommer att älska dig så.

En ny stjärna lyser upp Göteborg.

FETT <333