Blogg

God morgon! Idag är en glad dag! Ute skiner solen och jag och brorsan som hänger hos mig idag har bestämt oss för äventyr. Lättlurad som lillen är så är han nästan lika pepp på äventyr nr ett – hämta Katjas trainer som finns åt tjotahejti (och nej vi har ingen bil och ehm, det krävdes kanske pizzalöfte för att få upp peppen ordentligt) som på äventyr nr två – Sune i fjällen på bio (och jo det är för dyrt med bio och host, det kanske krävdes sour cream snacks-löfte till Katja för att få upp min pepp ordentligt). Så! Här är vi, alldeles redo för en totalt barnslig dag. Precis som jag vill ha det. Ska bli spännande att trä på det gula trainerdäcket på rosen ikväll… Sugna på lite svordomar? Spelar kanske in påträandet och ihopsättandet på rörlig bild.

Ha en fin dag så hörs vi senare!

/Katja, 28 och Johnny, 8

Puss!

God morgon!

Sitter på stockholmståget. Ute är det mjukt med vit snö, hade roligt med min odubbade bromslösa damtralla på vägen till stationen imorse. Lyckades hålla mig på hjulen, blöt fläck under min stol här på tåget av all snö. Skönt mör i benen efter tre dagars klockrent benmos (finfin tretimmars dub igår igen). Ikväll eller imorgon hämtas trainern som blir min enda kontakt med cykel under julhelgen. Däremot så har jag tänkt försöka mig på Festive 500 under de mellandagarna jag inte är bortrest eller har andra måsten. Oavsett så har jag tänkt spendera dem cyklandes på ett eller annat sätt – men helst utomhus förstås. Tur det finns fler som har samma planer så en alltid har sällskap, kul att så många här i Västerås börjat vintercykla på allvar. Nä nu är det strax Sumpan, dags att hoppa av! Hörs sen.

Ska ni köra nåt i mellandagarna?

Puss!

(mobilbloggarn)

Diamanter i gruset, diamanter i skyn, diamanter i benen (nåväl, men satt fint ihop) instagrammade jag tidigare idag. Dagens dubbcykling bjöd på strålande vintersol, som hade naturen fått karmasting och velat ge oss tillbaka den förlorade solen från den kanske gråaste hösten på länge. Det gnistrade banne mig överallt och hela tiden – från när vi startade på stadens grusiga cykelbanor vid tiosnåret, om den tunna ishinnan som hade lagt sig på asfalten, på de immfluffiga grässtråna på Tonys hemliga mysstig (eller snarare “endurospår” som AK kallade det) mellan Gäddeholm och Frösåker, om de löjligt blanka istäckta grusvägarna, i våra soltörstiga ögon. Tre och lite till-timmars rull och mina Schwalbe-dubbisar svek mig inte. Det gjorde däremot ryggen lite grand, hade ju höjt sadeln i distansläge och direkt gnällde ryggen så fick stanna och massera upp den där jäkla knuten ett par gånger. Bara att vänja sig – hellre göra det nu än på våren…

Sällskapet var alltså:

vägmeistern Tony

AK

och mina nya Hestra-vantisar, åh tack tack för tipset Anna dudette, så salig jag är. Först freakade jag ut (höhö) över att det kändes som om fuck you-fingret saknades där mellan klorna (?), panik etc. men sen när värmen var gudomlig fann jag mig finfint i min nya roll som mysig lobster gal.

Tänkte avsluta med ett klockrent fototips.

KLOCKRENT FOTOTIPS

Om det är för halt eller för kallt för att dra en Öijer (eller om man redan dragit en Öijer och vill komplettera med lite andra vinklar) så går det utmärkt att fota under en pågående pinkpaus. Har man dessutom turen att vara född som flicka så får man dessutom extrasnyggt gräsrotsperspektiv på sina bilder. Nackdelen är att objekten artigt nog tittar bort just när bilden tas. Men det är ju ändå cyklarna och benen vi vill åt, eller hur?

Har inte orkat ladda upp Strava än, kommer sen. Imorgon kör vi igen, klockan tio från Berget om nån vill med. Puss!

Den här svartgula skönheten har anlänt till Västerås. Jag har valt och tänkt och fnulat och eftersom Fluid 2 lovas vara supertyst och vunnit typ alla tester som går att vinna i sin prisklass så blev det till slut den. Svartgul, precis som jag vill ha den inredningsmässigt, ska ändå stå i salongen och matcha min svarta tysk-italienare. Till helgen planeras x 2 distanspass och så paketöppning då, himla fett med bloggmaterial. Men hursom, nu ska jag bara leta på var nånstans i Västerås paketet är, självklart har PostNord försökt leverera men det sket sig eftersom de ju aldrig ringer och frågar om dörrkod eller annat. Sedan jäklar unboxing och kanske lite belgiskt guldstänk på det! Puss.

…och nyss meddelade Tony att mina Hestra som Anna hade tipsat om också anlänt till Västerås. Så imorron är jag äntligen lobster girl. Hoppas det funkar för mig, har egentligen aldrig frusit utan mest svettats om händerna men kanske inte efter fem timmar. Snön har i och för sig smält så blir tråkig barmarksdistans, dubb mot asfalt och grus, yey. Men – nu som lobstergirl, alltid nåt 😀

Häng med upp!

Jag har av flera kompisar och läsare, fått frågan om vad jag har för tävlingsplaner inför 2015. Vad blir min satsning? Jag har med flit dröjt med svaret till efter tävlingssäsongens slut och sen dröjt lite till för att låta 2014-årstävlingsförsök lägga sig till ro i skallen. Men nu är vi snart inne i 2015 så det är dags.

Det fina med att vara amatörtävlingscyklist är att man får välja. I och med att jag än så länge är för usel för ett lag så har jag bara mig själv att köra för. Jag får ta vems rulle jag vill och blir jag avhängd så ringer inte Wiggle och hotar med att dra tebax bibsen. Jag är helt enkelt en fri egofågel med inga högre syften andra än att ha jävligt kul och knarka adrenalin i de disciplinerna där jag tror mig ha en chans att ta placeringar. Jag är övertygad om att det är enda vägen till toppen – min personliga topp alltså. Och så råkar jag dessutom vara en sammanbiten flicka som drivs av svårigheter snarare än slätan.

För ett par år sedan föll jag pladask för cyclocross som publiksport. Det var alltså innan jag ens drömde om att själv ratta en cross – av nån anledning satt jag fast i landsvägsskorna. Det skaffades en nöjesmountainbike och så kollades det på alla crosslopp som gick att få tag på. I höstas köpte jag Johans gamla cross och resten är historia full av än lyteskomik än grymma mentala och fysiska segrar över nybörjarkroppen och nybörjarpsyket.

2015 kommer bli mitt andra tävlingsår men egentligen mitt första riktiga tävlingsår som jag ser det. Nu har jag ändå gjort ett antal starter och även om varje start är en ny start så är jag inte längre lika vilsen och nervös och jag vet hur jag sätter fast tröjan med säkerhetsnålar (tack Henrik som en gång tipsat mig om det!) för att tröjkanten inte ska hamna strax under brösten en minut in i tävlingen (och så tänker jag förstås investera i en dammodell till våren).

2015 kommer jag att i första hand satsa på CX-cupen och i andra hand på ett antal landsvägstävlingar, främst GP-lopp men kanske ett par linjelopp med. Jag tänker förstås träna för att minimera avblåsnings- och förnedringsrisken på landsväg men landsvägssäsongen kommer att tjäna främst som en förberedelse för crossäsongen. Min målsättning för både landsväg och cross – ta placeringar. Plocka tjej efter tjej. Utmana mig själv och töja mina egna gränser (och en och en annan sena misstänker jag, men sånt får en på köpet). Jag är kapabel. Jag körde sjukt starkt på Vårgårdafondot. Jag kom verkligen inte sist på CX SM. Jag kan.

Det känns skönt. Mindre press under landsvägssäsongen – fint formtoppad till crossäsongen. Typ så – men sen ger jag ju alltid hundra procent på varje enskild tävling oavsett disciplin, förutsett att jag är kry, glad (eller superduperförbannad) och fått mig en chokladbit till morgonkaffet. Men crosstekniken kommer inte ligga och söla sig under sommaren är det tänkt. Utan teknikträning då med.

Skoj va?

FETT SKOJ.

Ni är självklart med på resan. Jag står för showen, ni för applåderna och de ruttna äggen, när det behövs – litar på er.

Så va säger ni folks, visst kommer vi att ha ett skitkul tävlingsår 2015? 😀 Berätta gärna om vad ni siktar på 2015, om det inte är för hemligt förstås. Puss!

Inge skoj med bild på bilparkeringen utanför;
istället ett kort jag knäppte uppe i Idre för tre år sedan.

Snö! Älskade snö! Åh så efterlängtad du är du himlaänglarnas gåva till oss jordens människor. Få naturfenomen gör mig så simpelt och instinktivt glad som snö. Ah men möjligen kulet sommarregn då kanske. Ja – snöfall och sommarregn, så förlösande, så lugnande. Det gör inget att det blir sophalt ute och jag riskerar benbrott var gång jag är ute och traskar eftersom jag äger enbart gamla slitna skor. Eller att andbajs syns bättre här vid ån utanför mitt jobb. Eller att mitt eländiga torpedonav lägger av. Eller att de blöta snöflingorna söker sig innanför kappkragen och smälter till jobbig kliig blötska. Eller att djävulsk julmusik spelas överallt i stan och jag måste genom stan när jag ska hem. Det gör mig inget för nu är det snö ute och jag är i tillfällig mjuk balans, rubba inte den, och bara måste trycka ut det här inlägget innan det blir tö och beigebrun barmark och inte en snöängel i sikte.

Nu i trainerväntanstider är jag helt söndergooglad på hemmatränings- och rullevideos. Rullar är förresten nåt jag prompt tänker lära mig – men kanske inte i år utan nån annan gång. Fan kan inte lära mig allt på en gång heller. Men här i alla fall, Martha Gill – lika elegant racercyklist på vardagsrumsgolvet som på rullarna. Spelar fiol gör hon också. Lite okynnes sådär, bara för att hon är så grym. Hell of a balance!

I söndags drog jag på mig ordentligt med vinterkläder och gjorde ostiga rågmackor medan crossen fick ikläs dubbdäck med hjälp av Tony som skulle bli min distanskompis (och uppenbarligen mek) för dagen. Ni vet ju att jag är hopplöst old fashioned och har typ noll intresse av att meka med hoj så länge jag inte prompt måste eller när jag är lite arg. Men nu var jag knappast arg – här skulle det cyklas årets första vinterdistans! Första? Märkligt tycker ni som bor uppe i norr men här i Västerås hade vi inte haft samma tur med vintern. Men fredagens snö låg kvar och det var kallt och alltså isigt och halt ute på vägarna. Äntligen! Det tog förstås en stund att vänja sig vid det nya väglagets nycker – jag hade ju aldrig kört dubbcross på isiga vägar förut. Men cuben är grym, jag känner mig otroligt säker när jag rattar den. Dessutom så gillar jag när det blir lite extratekniskt och åh åh åh ibland.

Tonys mål var fyra timmars effektiv cykling men jag hade lite lägre krav iom nyss friskförklarad och inte distansat på länge. Jag kör på så får vi se tänkte jag. Och som vi njöt! Less som vi var (och är) på asfalt höll vi oss borta från belagda vägar så gott vi kunde. De mindre skogsvägarna bjöd på lugn och vindskydd. En och en annan jägare sa hej till oss. Det sköts lite småvilt runtomkring. Stannade bara nån gång för att kissa och ta nån liten bild. Efter Sevalla, säg enochenhalvtimmes cykling så bestämde jag mig för att det inte skulle bli fyra timmar för mig idag, livrädd som jag är för att låta immunförsvaret lura mig än en gång. Och så är det ju lite så – Tony är ändå begåvad elitcyklist och så, att cykla “lugnt” med honom är ändå som att cykla mindre lugnt med normalbegåvade cyklister. Mackorna åkte in i magen och jag vinkade hejdå till Tony och begav mig hemåt med motvinden up mine men på fantastiskt gott humör. Ungefär där sket det sig – för självklart råkade jag ta fel i någon av korsningarna. Plötsligt befann jag mig ute på den av mot- och kantvinden omtyckta västmanländska slätten och det var långt hem. Fan också. Lika mysigt som det är med dubb på isig packad väg, lika omysigt är det med dubb och hungrig kropp ute på blöt asfalt. Det visade sig att jag hade underdimensionerat matintaget, inte minst med tanke på crossandet dan innan. Jag började bli svag. Med cirka en mil hem bonkade jag nästan. Inte en jävla bensinmack i sikte. Trampa lugnt lugnt. Med cirka fem kilometer hem var jag tvungen att hoppa av cykeln och gå lite för att yrseln skulle lägga sig. Både led och njöt, finns en viss skönhet i att vara så helvetiskt slut, speciellt när man är själv och ingen att ta hänsyn till. Äntligen hemma, cyklade stoiskt förbi McDonalds någon kilometer från där jag bor. Föll ihop i en liten hög inne i mitt lilla kök och bälgade i mig proteinshake. Stod i duschen en halvtimme. Kanske fyrtio minuter. Fy satan så skönt, äh ni vet nog precis hur det känns. Sedan soffchill och på med finkjol och nytt lager mascara och äta julbord med klubben, finfin avslutning på dagen.

Tre timmars dubbskoj hade det blivit. Skön urladdning för en kropp något (!) ur form, skön uppladdning för själen mycket ur form. Nästa helg på’t igen, med smartare uppladdning, bättre proviant. Jag gillar att köra mig tom men vinterkylan bör man ha respekt för. Hellre ha med sig men låta bli att äta.

Har ni tips på nån bra termosflaska förresten? Som verkligen håller värmen ett tag och sitter bra i flaskhållaren.

Puss!

Jag älskar Berlin. Tror faktiskt det är rätt ömsesidigt, har alltid good time när jag är i stan och det går sällan ett år utan att jag hälsar på. Så – det är för Berlins skull som jag utser denna video till dagens cykelvideo. Vill man så handlar den om fastnavsromantiska velodromhipstern Mianzi Rei – hur snabb och elegant som helst! – men vill man jag så handlar den om Berlin. Luften i Berlin. Velodromen i Berlin. Lätt att jag sticker dit och provkör nästa gång jag är i stan. Kanske redan i vår. Det får inte gå för långt mellan besöken. Tack Jonas för tipset.

Jag är virrig men inte senil. Än. Fyller trettio i slutet av 2015. Om jag minns rätt. Hursom – för ett tag sedan så utlyste jag en spontan slogantävling här på bloggen. Vinsten var en burk PREP! – sånt jag smör in mina guldspiror +IBLAND ANNAT med. Fast alltså inte min burk, utan helt ny burk. Hursom. Vi börjar med att presentera de enligt mig bästa förslagen jag fick in här, via Twitter och andra sociala medier.

CYKELKATTEN:

“Bloggen som både klöser och spinner” – grr tack Kent!

“HTFU” – tyckte Johnny och jag kan inte annat än att hålla med.

“en cykelkatt i ett hamsterhjul” – snyggt och klämt men lite ångest över det eller..? 

“alla nio liven är värdelösa utan cykel” – fast jag tror jag var myra i mitt förra liv, hade en dröm om det nån gång.

“en MjAuMIL till er tjänst” – kanske den dan jag bor på Söder och racear i Götbacken?

“din tröst i etern” – naw <333

“cykling med c” – iofs väldigt tydligt. Tack för dina förslag Vag cyklist 😀

“frihet, broderskap och jämlikhet” – lagom högtravande men jag är mer åt syskonskap-hållet, är ändå tjej och så. Plus för franskt! Tack bäste Cykelliberalen.

”Berg, lera och hårfärg” 

”Cykel och punk är inte död” (medveten fel grammatik)

”Technoserpentinen” undrar om det är åderbråcket den anspelas på…

”Dansa med vargar” blir lite rädd, men låter tufft.

”Ständigt 17″ HÖRRU! 😛

”Keep calm and look at that stem” tyckte Jonatan (tyvärr utan blogg att länka till).

Och vinnaren är…

Jonatan. Som typ fångat bloggens själ enligt mig:

Cykelkatten är ju ständigt 17, älskar berg, lera, är fuskigt rödhårig så det står härliga till och gör big deal av det, skriver punk men lyssnar på massa sånt därt “techno” (som punk vore samma som punkrock men men), glor jämt ner på alla bilder blygsam ungmö-style och lite väl ofta under tävlingar med, dansar med vargar (typ omskrivning för heta män som vill ha mig när jag går ut på lokal med Grannen?) och har ett snyggt åderbråck som gör jävligt ont men är lite av ett signum ändå. 

Nu är det så här att jag är lika envis som konservativ. Alltså kommer cykel, punk och kärlek bestå som bloggens slogan. Das Auto liksom. Men Jonatan får gärna maila sin adress till cykelkatten@gmail.com så kommer en burk PREP! på posten.

Tack för att ni håller lillbloggen rullande, puss!

er Katja