Hur vi dubbade vintern till riddare.

I söndags drog jag på mig ordentligt med vinterkläder och gjorde ostiga rågmackor medan crossen fick ikläs dubbdäck med hjälp av Tony som skulle bli min distanskompis (och uppenbarligen mek) för dagen. Ni vet ju att jag är hopplöst old fashioned och har typ noll intresse av att meka med hoj så länge jag inte prompt måste eller när jag är lite arg. Men nu var jag knappast arg – här skulle det cyklas årets första vinterdistans! Första? Märkligt tycker ni som bor uppe i norr men här i Västerås hade vi inte haft samma tur med vintern. Men fredagens snö låg kvar och det var kallt och alltså isigt och halt ute på vägarna. Äntligen! Det tog förstås en stund att vänja sig vid det nya väglagets nycker – jag hade ju aldrig kört dubbcross på isiga vägar förut. Men cuben är grym, jag känner mig otroligt säker när jag rattar den. Dessutom så gillar jag när det blir lite extratekniskt och åh åh åh ibland.

Tonys mål var fyra timmars effektiv cykling men jag hade lite lägre krav iom nyss friskförklarad och inte distansat på länge. Jag kör på så får vi se tänkte jag. Och som vi njöt! Less som vi var (och är) på asfalt höll vi oss borta från belagda vägar så gott vi kunde. De mindre skogsvägarna bjöd på lugn och vindskydd. En och en annan jägare sa hej till oss. Det sköts lite småvilt runtomkring. Stannade bara nån gång för att kissa och ta nån liten bild. Efter Sevalla, säg enochenhalvtimmes cykling så bestämde jag mig för att det inte skulle bli fyra timmar för mig idag, livrädd som jag är för att låta immunförsvaret lura mig än en gång. Och så är det ju lite så – Tony är ändå begåvad elitcyklist och så, att cykla “lugnt” med honom är ändå som att cykla mindre lugnt med normalbegåvade cyklister. Mackorna åkte in i magen och jag vinkade hejdå till Tony och begav mig hemåt med motvinden up mine men på fantastiskt gott humör. Ungefär där sket det sig – för självklart råkade jag ta fel i någon av korsningarna. Plötsligt befann jag mig ute på den av mot- och kantvinden omtyckta västmanländska slätten och det var långt hem. Fan också. Lika mysigt som det är med dubb på isig packad väg, lika omysigt är det med dubb och hungrig kropp ute på blöt asfalt. Det visade sig att jag hade underdimensionerat matintaget, inte minst med tanke på crossandet dan innan. Jag började bli svag. Med cirka en mil hem bonkade jag nästan. Inte en jävla bensinmack i sikte. Trampa lugnt lugnt. Med cirka fem kilometer hem var jag tvungen att hoppa av cykeln och gå lite för att yrseln skulle lägga sig. Både led och njöt, finns en viss skönhet i att vara så helvetiskt slut, speciellt när man är själv och ingen att ta hänsyn till. Äntligen hemma, cyklade stoiskt förbi McDonalds någon kilometer från där jag bor. Föll ihop i en liten hög inne i mitt lilla kök och bälgade i mig proteinshake. Stod i duschen en halvtimme. Kanske fyrtio minuter. Fy satan så skönt, äh ni vet nog precis hur det känns. Sedan soffchill och på med finkjol och nytt lager mascara och äta julbord med klubben, finfin avslutning på dagen.

Tre timmars dubbskoj hade det blivit. Skön urladdning för en kropp något (!) ur form, skön uppladdning för själen mycket ur form. Nästa helg på’t igen, med smartare uppladdning, bättre proviant. Jag gillar att köra mig tom men vinterkylan bör man ha respekt för. Hellre ha med sig men låta bli att äta.

Har ni tips på nån bra termosflaska förresten? Som verkligen håller värmen ett tag och sitter bra i flaskhållaren.

Puss!