Schnee.

Inge skoj med bild på bilparkeringen utanför;
istället ett kort jag knäppte uppe i Idre för tre år sedan.

Snö! Älskade snö! Åh så efterlängtad du är du himlaänglarnas gåva till oss jordens människor. Få naturfenomen gör mig så simpelt och instinktivt glad som snö. Ah men möjligen kulet sommarregn då kanske. Ja – snöfall och sommarregn, så förlösande, så lugnande. Det gör inget att det blir sophalt ute och jag riskerar benbrott var gång jag är ute och traskar eftersom jag äger enbart gamla slitna skor. Eller att andbajs syns bättre här vid ån utanför mitt jobb. Eller att mitt eländiga torpedonav lägger av. Eller att de blöta snöflingorna söker sig innanför kappkragen och smälter till jobbig kliig blötska. Eller att djävulsk julmusik spelas överallt i stan och jag måste genom stan när jag ska hem. Det gör mig inget för nu är det snö ute och jag är i tillfällig mjuk balans, rubba inte den, och bara måste trycka ut det här inlägget innan det blir tö och beigebrun barmark och inte en snöängel i sikte.