Katja kör sin 5te crosstävling – SméCrossen!

Well, I was born
To have adventure
So I just followed up the steps.

(Zappa)

Bilder: Markus Johansson (tävlar för Enköping CK)

Nu tror jag att jag har tävlat lika många gånger i cross som jag har tränat på cross! Eller okej, nästan iaf. Låt mig se… Strava säger: sexton crosspass, varav fem tävlingar!

…Så där stod jag, med vattenlock i öronen och min ol good raphamössa över dem, öronen alltså och såg livrädd ut (av de få bilderna jag hittills hittat på mig – brorsan misskötte sig och tog inga bilder på mig under loppet, barn alltså) och kände mig smått bortkommen.

Hade liksom ingen tävlingsmojo igår. Ni vet, ibland är man pepp och ibland är man helt opepp och ibland är man likställd allhelgonadagen till ära (höhö). Igår kände jag mig sådär tråkigt likställd. Jag hade inte tränat ordentligt på ett gäng dagar av diverse anledningar. Min kropp är sån att den inte mår sådär jättebra av vila. Senaste riktiga crosspasset hade körts i tisdags, onsdagens lallande var mest stoj och skoj typ. Sedan promenader, bad och Monarken-rull, räknas ju knappt som träning. Men hursom. Precis som Madde Lindberg-Wall en gång sa till mig: klart man kör klart, man får ju grym träning även om man blir avhängd så tänkte jag förstås inte sumpa denna möjlighet till bra träning.

Vet ni, trots att jag är sådär käck och glad och leende och har massa hurtiga svar när folks kommenterar min körning så är det en ständig mental kamp, detta med att veta att man med störst sannolikhet kommer att komma sist gång på gång på gång. Jag tävlar i för min nuvarande nivå fel klass. Jag skulle behöva tävla i superklass för damer, men sån klass finns inte, så jag startar med prestige. Det är förutom det uppenbart fysiska även psykiskt påfrestande. Det är jobbigt att känna sig stel och långsam och långt efter de andra, det är jobbigt att veta att alla andra vet hur jävla efter man faktiskt ligger. Att snubbla på fel ställen, att fast man har tränat till illamående på ett visst moment på hemmaplan ändå inte fixa det när det gäller, att vara så lamslagen och nervositet att man plötsligt inte kommer upp i en backe som man annars lätt hade kommit upp i om det handlade om hemmaträning med polare. Det är inte vackert, inte saliven som rinner nerför hakan, inte snoret som fastnar på kinden, inte de torra andetagen, inte den dära tröjan som åker upp på precis fel ställen, inte mina helsabbade knän av alla uppförsbacksvurpor på racern. Det är så jävla långt ifrån caféraceande cykelkattenbloggbilder som det bara kan bli, och fast jag ler så gråter jag ofta inombords åt min egen klumpighet.

Brudar som läser detta och förfasas alternativt inspireras – börja tävla! Ju fler som tävlar desto större chans finns det att det till slut kommer upp en mellanklass för damer – motsvarande herrarnas superklass – så att man får tävla mot dem på liknande nivå istället för att hela tiden finna sig i att vara om än duktig så ändå konstant underdog-ish. Hur många damer krävs det för att det ska blidas en superklass för damer? Nån som har koll?

Domedagsstämningen ovan till trots gjorde jag ett för min tekniska utveckling okej lopp. Jag lyckades för första gången offentligt hoppa av sådär snyggish inför sandhindret – inte första varvet, men de andra. Jag körde nerför på skrået utan någon som helst rädsla i kroppen. Jag gjorde en fin start och körde om ett gäng damer innan dem ihop sandhindret satte mig på plats, så jäkla rätt av dem alltså.

:D :D

*klappar mig själv på lill-axeln*

Tyvärr lossnade benen aldrig så jag blev trött men inte sådär spy-trött som jag blev efter Helgmyset sist, och det berodde förstås på att benen inte kommit igång så jag gav inte riktigt allt om än mycket.

Icke-ödmjuk som jag är så är min veredictum följande: den eventuella talang som möjligen finns i denna gängliga kroppen behöver mycket, mycket mer träning för att riktigt blomma upp. Vilken tur att jag är en nötig flickrackare. Ni anar inte hur mycket envishet som bor i min skalle.

På tal om envishet så var det sjukt kul att en annan envis rackare var med – Jenny! Även om Jenny är überironwomantempogeni och allt så är hennes närvaro på en tävling tillräckligt för att få mig på gott humör. Grymt kört Jenny. Och alla andra kompisar och idoler med förstås.

Nu återstår två fantastiska träningsveckor kvar till SM i Göteborg. Är sjukt uppspelt. Nadja om du läser detta – jag vill åt din övernattningslägenhet. Puss!

P.S. Verklighetsförhärligande magasinbilder på mig från gårdagens tävling välkomnas och facebookas/mailas eller twittras till mig.