Hell yeah RR! Äntligen racecomeback – äntligen Groopencross!
↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.
Måndag loners! Läget?
För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.
På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!
Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).
Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?
I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.
Anna och Ewa!
VILKET KONSTVERK.
Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3
Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir.
Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.
Det här till exempel
det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.
Eller den här biten
inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).
Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.
Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).
Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).
Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.
Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:
DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD
(ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)
DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
trots jobb med racet 24/7 i två dygn innanJa vad säger man vänner –
GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!
Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.
Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
(och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)
P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås.
Racedrömmar och funderingar.
Hej riders!
Vet ni vad, jag är kluven. Positivt kluven. Även om det ligger långt i tiden och det vore mot livets gång respektlöst att sitta och hårdplanera för någonting jag enbart kan gissa om hur det kommer att bli så drömmer jag lite cykeldrömmar ändå. Särskilt efter barnmorskans “och så har du en rejäl bräda också..!” under magundersökningen idag (flåt men lite egomallig får man som träningsnörd vara ibland mitt bland allt bäbisinriktat).
Varför är jag kluven då?
Jo!
Det spännande är att mina drömmar är inte längre jämt på landsvägssidan. Nu har jag aldrig varit en renodlad landsvägscyklist utan trivs lika bra offroad – om än med den bockstyrade cykelns elegans och lätthet som föredraget sällskap – men MTB-“återfallet” under graviditeten har påmint mig om hur jäkla kul det är med dämpning och den typen av tekniska utmaningar som finns enbart i skogen.
Jag har länge, ända sedan jag köpte Cliffis läckra Canyon vetat att jag någon gång kommer att göra en satsning på MTB. Det har mest handlat om när snarare än om. MTB är egentligen en smartare sport för päron i tidsnöd. De flesta passen är korta och intensiva, man kan med fördel träna med samma cykel i alla väder. Egentligen som CX, fast ännu mer “koncentrerat”. Precis som CX passar den typen av träning min kroppstyp som presterar bäst i varierad terräng under en mer begränsad tid. Jag gör mig till exempel bättre på kortare linjelopp i varierad terräng än på längre linjelopp i flackare terräng. Vilket förvånar mig gång på gång men jag ser till resultaten.
Jag är en lång, kurvig och även i min allra smalaste och “långdistansigaste” form explosiv cyklist och bör jobba därefter.
Jag har testat och studerat – inte minst nu under graviditeten då man har gott om tid att testa och lalla runt – några av långloppsbandelar och jag tror det kan vara något för mig att köra den säsongen jag kan tävla igen. Drömmen vore ju förstås att kombinera långloppstävlandet med crossäsongen – och pressa in lite klungspel emellan…
men ni hör ju själva hur rimligt det låter för en småbarnsförälder som dessutom vill hinna umgås med sitt barn (som inte lärt sig cykla eller ens langa ännu)
Inte rimligt alls hehe!
Nä men jag spånar mest. Jag känner nog mer att jag har fått en sådan mersmak på just MTB (precis som många andra av mina cykelkompisar här i stan) att jag inte riktigt vill släppa det när det är dags att växla upp igen. Vill ju utvecklas och race är den bästa och mest givande utvecklingen, det är sedan gammalt.
Fast vi får väl se. Inget slår klungspelet och skönheten i ett landsvägsrace…
och det är ju förbaskat kul att tillhöra och köra med/för ett lag, speciellt så grymma ena som CK Valhall Damelit-gänget som jag hoppas kör som en samlad trupp när jag är tillbaka…
ah ni hör ju själva.
Jag är kluven.
Tiden får helt enkelt utvisa. En sak är säkert – imorgon ska jag ut och cykla. Om än en gravidkortis. Och drömma vidare!
Puss!
Svaret på läsarfrågan: Vågar jag börja tävla?
Hej du en av de mången läsare som gång på gång undrar, men vågar jag börja tävla?
Jag ska – precis som vanligt, ty min blogg är hardcore och street (tror jag iaf) och inte någon himla fluffig egoboostkolumn i en randon hälsotidning – vara ärlig mot dig.
Du kommer år 2017 att tjäna varken nå pengar, någon större ära och knappast någon större förståelse bland dina normala (folks som tränar för “hälsa och kul”) kompisar om du börjar tävla i cykel.
Förmodligen har som cyklist du redan deltagit i några motionslopp. Det har gått helt ok och det gör att du börjar gå i tävlingstankar. Men törs du? Tänk om det går käpprätt åt skogen? Tänk om de andra skrattar åt dig? Tänk om du kraschar och bryter revbenen?
Tänk om du kommer… utanför komfortzonen?
Vi börjar med frågan om mod. Att starta i ett lopp, vilket det nu är, är alltid nervöst. Det gäller särskilt racen där det går fort från början. Där kan du vara säker på att det förmodligen kommer att skita sig i början. Innan du lärt dig att kontrollera dina nerver, innan du lärt dig att klicka i snyggt och trampa hårt på en gång med rätt växel. Innan du lär dig att ha armbågarna utåt så att hen bredvid dig inte snor din position. Men lugn. För det första så är starten något som även eliteliten tampas med. Det är ett träningsmoment precis som alla andra. För det andra så är det som att gå till ett nytt jobb. Pirrigt och läskigt och klumpigt att sätta sig vid fikabordet de första fem dagarna, sedan kommer man på att de flesta knappt fattar att man är ny och då kan man börja le och dra sina dåliga skämt för de nya kollegorna. Och skämt åsido – vilken känsla är sötare än när man övervunnit sina rädslor, små som stora..? Tänkte väl.
Alltså – ha klart för dig att det är du, och alltid du, som kommer att vara ditt största motstånd. Där finns det ingen skillnad mot ett vanligt träningspass. Ditt psyke. Dina ben. Din rutin. Din vilja.
Det gäller även för tokarna som tränar “för kul”. De gör exakt samma sak under varje pass. Skillnaden är bara den att du får bättre säkerhet, någon kommissariesnubbe som håller tideräkningen åt dig och en läcker nummerlapp du inte måste dras runt en sjö för att få skryta med!
(tävlingarna i Sverige är oftast korta)
Nu till frågan om äran. Tävla på amatörnivå (läs: all nivå före proffsen, även om vissa är för duktiga på att dela upp oss tävlande i eliiit och “diverse”) i Sverige är att tävla i en ganska liten – eller i fallet oss kvinnor mycket liten – skara människor varav vissa är mycket starka och andra mindre starka. Förstå en sak – bara för att vi tävlar så betyder det per automatik inte att vi är starkare än vissa som inte tävlar men som tränar bättre än vi. Däremot så vill vi utmana oss och bli starkare, mer tekniska och klokare på sikt. (Och så drömmer vi om pallen och gillar kaffe-ingår-i-startavgiften-grejen men det är en annan femma).
Men det betyder att styrkespannet ökar ju fler som ställer upp. Se det som en ond – eller en god – cirkel. Ju färre som ställer upp, desto färre mellan först och sist in i mål. Ju fler som ställer upp, desto fler mellan först och sist och desto roligare under själva tävlingen. Du som börjar från lägre nivå får idag finna dig i att bli avhängd de första racen. Du kommer att märka att trots dina (förutsätter vi) rätt starka ben så saknar du vanan, tekniken, strategin. Du kommer att hamna sist, och då har du ett val – antingen så bryter du (om du inte blir avplockad) eller så gör du som jag gjort och fortsätter göra under mina nederlag – slutför tävlingen och ser det som ett sjujäkla bra träningspass som dina bekväma klungkompisar där hemma gått miste om. Redan där har du vänt ditt nederlag mot en personlig seger.
Du som deltar i en tävling gör hela cykelsporten en tjänst. Uppvigla dina kompisar! Ställ upp som ett gäng! Peppa varandra, åk ihop till racet och ihop hem. Gör det till en rolig grej.
För nu till det viktigaste, och här ska jag berätta något för dig som PK-medierna sällan erkänner ty det säljer inte – att tävla är förbaskat kul. Det är så kul att när du väl sugits in så kommer du att ha svårt att inte ställa upp igen. När du väl inser hur mycket roligare det är att inte behöva “gå runt” hela tiden, att slippa vänta på Agda som jämt ska kissa efter den första milen, att förstå vad just du är duktig på och utnyttja det, att träffa alla härliga individer som hänger på ett tävlingsområde och som alla vet precis hur det känns och därför aldrig kaxar sig…
ja, när du väl under att det är enbart din prestation som räknas, och att ingen annan utom du och möjligen din mamma som ändå redan hejar på allt du gör bryr sig om att det gått åt helvete för dig de första racen (folks är överlag ego och bryr sig mest om sitt eget – vilket är skönt ibland) så släpper nojorna och misstron på dina egna krafter. Och då kan du satsa på att ha riktigt kul och placeringarna – de kommer efter det.
Puss och jag kommer att då och då komma med lite fler och lite mer konkreta tävlingstips med möjliga inspel från mina duktiga vänner som tävlar.
Ha det gott och jo svaret blir – du törs!
(och så kan du ju alltid starta en cykelblogg så kan du alltid peppa dig själv och lura sponsorerna att tro att du är värsta vinnarn i allt lixxom)
Puss.
Stolt för tredje året i rad
Ni känner igen fotot på kortet va?
Just det – från min hemskaste tävlingsupplevelse
från säsongen 2016. Min bloggheader.
Allt för att påminnas om att aldrig bli bekväm.I förrgår damp den ner för tredje året i rad – tävlingslicensen. Säsongen 2017/2018 (crossäsongen pågår ända in i 2018) kommer att bli min andra säsong som elitsatsande amatörtävlingscyklist. Precis som förra säsongen så kommer jag att tävla för CK Valhalls damelitlag – i år ännu större och starkare – på landsvägssidan och för hemmaklubben Västerås CK på crossidan.
Jag tycker att tävla är det finaste och roligaste man kan göra som cyklist. Sättet och nivån man tävlar på spelar mindre roll i det stora hela. Alla vi som någonsin stått på startlinjen till en tävling eller för den delen till ett motionslopp – från nervdarrig motionär till lika nervdarrig elitcyklist – vet att redan där är mycket vunnet.
Och trots att jag är den första som driver med mig själv och min inte alltid spikraka tävlingssatsning så är jag seriös med det jag gör och stolt över mina framsteg, små som stora. Och tacksam för att jag har ett liv som trots all skit som på skitavis händer då och då ändå låter mig ägna mig åt det jag älskar.
Puss och med förhoppning om fler med nålade bakfickor säsongen 2017/2018! In och teckna här.
Två krascher och en tusen lärdomar – min tävlingssäsong 2016
Hej och jag är lite tom. Plötsligt är säsongen 2016 över.
Över!
Igår låg jag ner och läste deppiga artiklar på mobilen medan Jonas redigerade fotona från årets sista officiella race och det slog mig.
Jag har ingen tävling i helgen att vara nervös inför.
Jag ogillar den känslan. Luften har inte gått ur mig. Det beror förstås på den gångna säsongens brokighet så jag är liksom inte riktigt färdig än. Den har liksom inte varit linjär någonstans. Som amatörtävlande får jag alltid finna mig i att cyklingen (för det mesta) följer det övriga livet. Denna säsongen har varit ett tydligt bevis på detta – även om den har levt sitt eget liv också.
Voilà, här är den korta (men i bloggformat långa) versionen.
Det började fint och starkt. Jag hade inte varit sjuk lika mycket som vintrarna innan och kunde därför träna hårdare och oftare och köra fler utepass så distansbenen fanns där hela tiden. Trots att jag inte tränade lika mycket med blårange klassiska snabbgäng pga. trött på att höra massa skit från de mindre sportsliga gubbarna så fanns det en stabil raceinriktad kärna och bra intervallmotstånd även i de andra sammanhangen. Nykär äventyrscyklist offrade jag dock ett antal tuffare pass till förmån för hinder och fara-cyklingen på cross och racer (ni har ju säkert läst om alla mina kostsamma tubdäckspunkor genom sommaren). Att jag blivit en del av det nystartade CK Valhall Damelit-laget gjorde också att tävlingspeppen steg och jag såg fram emot att tävla på riktigt – landsvägscyklingen är ju en lagsport!
Så kom våren och med den årets mallisläger – en fin upplevelse med många glada VCK:are men som handen på hjärtat mest handlade om att jag och Jonas trevande sökte efter varje liten möjlighet att cykla på tu man hand utan att riktigt erkänna det för varandra för blyga osäkra inte officiellt kära än och så. Det var skitkul att visa Jonas mina favvovägar och även upptäcka nya hörn och stigningar tillsammans med honom som inte varit i den delen av världen tidigare. Benen var inte riktigt pangpangish, kanske berodde det på alla nattpromenader – men de hade ändå fått sig ett gäng tusen höjdmeter.
Checkar in på årets första race (innan mina klubbkläder kom)
Väl hemma blev det dags att prioritera rätt. Jag började med att testa formen på ett tidigt SMACK-GP (vi var typ, fyra tjejer som körde det?), fortsatte sedan med ett antal GP (inte minst årets kaxigaste GP – Prioritet Grand Prix i Göteborg där jag utan att överdriva ägde tekniskt, dam efter dam blev avställd av moi tills jag blev ikappkörd av Olsson och Penton på det superkorta varvet, helt rätt åt oss icke-proffsen alltså) och några linjetävlingar. På hemmaplan försökte jag köra det jag kunde ihop med någon från laget och försökte skapa något där jag kunde – oftast genom att sätta igång och laga rycken för att få loss någon av våra tjejer.
Tove, jag och rising star Erica (VCK) i våras
Tyvärr kantades denna säsong även av krascherna. Nästan alla aktiva i vårt lag kraschade på ett eller annat sätt. Det var ruggigt tråkigt – dels för att det gör ont att krascha på landsväg och framför allt för att vägen tillbaka är rätt lång speciellt mentalt. Min krasch var ruggigt onödig. Jag ställde upp i ett (superroligt!) men rörigt hemma-GP och blev “klippt” av en nybörjade i innerkurvan. Jag OTB:ade, gjorde sälen på asfalten, rev upp min nya fina tröja jag fått låna av Anna och blev med ens kurv- och klungrädd, något jag aldrig varit tidigare, inte ens under mina första klubbrundor. Jag kände mig vingklippt – om jag var snuvad på min starkaste sida, vad fan hade jag då att ge i tävlingssammanhangen? Skulle jag bli en sådan där nervös vingelfia som var mest till fara för mig själv och mina medtävlande?
Jag skrapade upp mig själv och åkte till SWE CUP ATTR, ett GP som jag nån månad tidigare dansade mig genom ty så roligt och fint upplagt för ryck och lek. När jag på startlinjen (vi tjejer fick starta ihop med seniorerna B) såg the vingelpellen som hade kört in i mig så fick jag värsta panikattacken, vinglade (yes) av banan och cyklade hem till Västerås. I racetempo. Där och då insåg jag att jag skulle få lära mig på nytt. Och varför alla proffs jobbar med proffsstöd på den mentala sidan. Själv hade jag varken råd eller tid att gå till en hjärnskrynklade så jag fick agera min egen.
Kvällstid cyklade jag ut – ömsom på racern, ömsom på crossen – och lärde mig att ta kurvor. Klicka ur med ena foten. Sladda lite med bakhjulet i gruset. Körde några lugnare klungpass. Fikade, gick runt i klungan. Gjorde mitt jobb.
Grusskoj under Dalsland Runt!
Körde Dalsland Runt med bästa gänget och gick på bröllop med sexigt såriga knän.
Till slut så stod jag på startlinjen igen, denna gången på Markim-linjet. Vi hade superkul (även Norbergs Jenny hon också med gipsad arm!) och jag kunde pusta ut. Min tekniknivå var klart fegare än under göteborgshelgen men jag hade roligt igen.
Återupplivad av en vänlig MTB:are efter äckelhettan under SM
Så kom linje-SM och årets kanske varmaste dag och jag spydde av värmen på första varvet och sedan gav jag kortbane-SM en chans på en cykel med trasiga växlar (visade sig väl efter starten så frihjul i ett gäng hundra meter och sedan jakt) och sedan tävlade jag inget mer på ett tag utan körde lite social rides som fantastiska Women’s 100 med grymma brudar i Stockholm, och sedan satte jag mig vid ratten med Jonas vid min sida och cyklarna bak på bilen och drog ner till bergen i södra Europa. Resan kantades av hetta och stormar och väg, väg.
Väl hemma torskade jag spurten under Anundsloppet (bästa höstloppet alltså!) och började jag peppa för crossäsongen!
men så jobbade jag mer än någonsin. Det blev långa, ansträngande dagar men jag gillade ju mitt jobb och mina kollegor. Samtidigt flyttade företaget till ett nytt kontor. Det nya designade fabriksgolv-landskapet utan någon som helst fysisk eller mental avskärmning fråntog mig allt vad arbetsro hette. Jag började låsa in mig där jag kunde, undvek fikarasterna och luncherna. Jag förvandlades till en jagad maskin med hjärtat ständigt nere i gropen och bygghörselskydden på huvudet. Tror ni jag gillade mig själv då? Nä, självhatet under arbetstid blev ett faktum. Eftersom min hjärna är byggd så att den inte klarar av att filtrera bort uttryck och känslor så grät jag av ren psykisk utmattning om kvällarna och mardrömde varje natt. Alla minnen kom tillbaka.
Jag blev påkörd av en grön moppe på cykelbanan utanför mitt hus och brände av ena lårsidan.
Min syn förändrades också då så plötsligt fann jag mig nästan helt utan balanssinne och med sämst mörkerseende. Senare skulle jag få helt nya linser utskrivna, men då fattade jag ingenting.
Ja fan ni hör, en jäkla soppa alltså. Jag var ett vrak. Jag visste att jag var på väg in i väggen, jag visste vad den berodde på, men jag kunde inte sluta bry mig om mina projekt, mina nära och kära.
Jag tränade så gott jag kunde – men även de korta delmomenten som klä på sig, skruva av flaskhållaren på cykeln, smörja in kedjan började väcka prestationsångest.
Så crosstävlingssäsongen sket sig big time. Jag åkte upp till Falun, startade, klarade av halva första varvet, hoppade av cykeln och glömde vad jag skulle göra med den sen. Cykla? Hoppa på? Vart skulle jag? Cykel, just ja tävling var det här. Kanske måste av banan? Hurdå? Just ja, man kunde ju gå. Huvudet flöt. Hm. Ehm. Det vart för mycket helt enkelt. Civilingenjören snedstreck tävlingsamatören var på väg att bli störd på riktigt.
Utan någon idrottslig hjärnskrynklare men tack vare något vett kvar i skallen, Jonas änglatålamod och underbara stöttande vänner så taggade jag ner de luxe. Jag avbokade samtliga mina engagemang, alla tävlingar. Under vårt egna Groopencross flippade jag burgare. Så gott jag kunde, var det för mycket folk så hjälpte Erica till. Jag offrade värsta superdupererbjudanden i mina dåvarande projekt och bytte jobb. Jag sa ifrån på skarpen om något tog mer energi än att det gav. Jag gick till optikern och fick nya linser.
Jag åkte ner till Groopen på egen hand och gjorde några nästintill perfekta varv. Jag log försiktigt, och världen var vacker åter.
Med bästa Anna Jansson under årets backigaste non-race-race 12 Hills!
Jag visste att säsongen var över prestationsmässigt så jag bestämde mig att ha kravlöst och roligt och ingenting annat resten av den.
Med den inställningen körde jag CX-SM och Sjöängscrossen i Eksjö, gjorde ett festligt speakerjobb under Malmöcrossen och fulade mig genom banan helt ouppvärmd på lördag (dock med bankännedomen inför nästa säsong i åtanke förstås). Jag avstod köra den på söndag – normalt ogillar jag att tävla om jag inte hinner förbereda mig mentalt och fysiskt.
Jessica (vänster) och jag tampas med Stockholm C hehe
Så det var det kära vänner. Mitt första år i elitklassen. Som både attackerare och tjejen längst bak. Två krascher – en fysisk och en mental – men också många grymma erfarenheter, ett starkare hjärta, ett par starkare ben och nästan ingen startnervositet längre! Mitt lätt roligaste cykelår hittills också.
Ibland får jag påminna mig om att jag må vara trettio år gammal, men jag är en unge i så många träningssammanhang.
Nu börjar jag blicka fram mot säsongen 2017. Jag kommer att fortsätta tävla för CK Valhall Damelit på landsväg och för VCK i cross och fortsätta utvecklas. Mitt mål är att tävlingspeaka om cirka tio år hehe så det är bara att köra. Men vi tar målen och tankarna inför nästa säsong i ett särskilt inlägg.
Tack mitt lag, tack mina klubbar, tack mina sponsorer, tack mina nära, tack ni som läser. Ni är med i vått och torrt. Puss!
Pixen i inläggen är tagna
av Jonas Wiking, mig själv och Jeppman
(om det är för lite racekort från lvg-sidan så är det för
att jag är självkritisk och ogillar hur vissa plagg sitter på mig
så vill inte fotas hehe. Ska åtgärdas till nästa år!)
