Hej. I onsdags måste jag cykla och jag fick för mig att tävla lite när jag ändå skulle cykla. Det fick bli tempo för det var tempo det bjöds på i landsvägsvägen (heh) i krokarna. Jag tävlar ju annars inte i tempo. Har aldrig ägt någon temporigg och det lär inte ske på ett tag heller. OBS inget personligt mot tempo men den grenen har liksom aldrig roat just mig. Jag gillar att köra tempo-ish men då i linjesammanhang. Men tempo är fantastiskt karaktärs- och bendanande så why not om tillfället ges på ett smidigt sätt.
Eller smidigt eller smidigt.
Den lilla uppvärmningen till starten öst om Enköping – dit jag normalt brukar cykla på strax över en timme tog den här gången runt hundra år. Eller så kändes det i alla fall. Jag hade lika onda WED/RLS-mörbultade ben som ond skalle. Det var tryckande hett och det var motvind och kantvind och inte en meter gratis. Och det var så påtagligt med smolk i hjärtat att jag inte riktigt förmådde mig att distansera mig själv från läget. För så är det mina vänner – finns det barn med i bilden så är det inte sig själv man prioriterar att vyssja.
Men jag cyklade på, för om det är något jag har lärt mig och lär ut till andra genom den här bloggen sedan starten är att cykling lindrar om inte annat så för stunden. Hur cyklingen nu kan lindra trötta ben men men.
Fan det här skulle ju bli en kort och peppig racerapport… typiskt. Fast har ju faktiskt varit positiv i de senaste inläggen. Är väl inte mitt fel att förutsättningarna hade kört ihop sig helt den onsdagen.
Oki vi raskar på –
bokstavligen för det är inte långa min kvar till starten! Jag glider genom lilla Enköpings fina stadskärna, lillklingar mig upp till starten och erhåller chip och nummerlapp. Surrar lite med Enköping CK:s Markus och Daniel – mina, Tonys och Johans kära brothers in cross ni vet – drar en kort prerace-pinkpaus, önskar super-Jenny lycka till och kör sedan mina 18 km tempo med nästsista starttiden.
Fy fan vad dåligt det går. Är så trött och loj att jag knappt pallar veva runt. Men vägen slingrar sig fin och småkuperad genom Upplands rapsåkrar, och jag mår ändå bättre av att fokusera på att hålla mig någorlunda aero och inte säcka ihop för mycket. Nickar kort hej till de jag möter – hej temporigg på temporigg! – vinkar mentalt till vännen Sari vars gård ligger strax före vändningen. Blir smått uppgiven av att åter mötas av kant och mot på vägen tillbaka men är ändå tacksam för egentiden på två hjul. Tänker på att jag kanske ändå ska ta och köpa ett par landsvägsdojs redan före nästa veckas Dalsland Runt (jepp, där är jag fortfarande – kör landsväg med mtb-skor och bindningar, fast ingen märker det riktigt utom jag själv).
Kommer näst sist eller sist, är för den här gången ointresserad. Hade ju vetat hur det skulle gå redan när jag körde ut från Västerås för tre timmar sedan.
Väl framme blir det lite mer surr med diverse klubbies och andra cykelbekantingar. Får skjuts hem av Tony, vi cruisar genom onsdagskvällstomma Västerås, handlar lite käk på Ica och säger hejdå i skymningen.
Jag går upp, värmer på lite rester, äter och läser ögonen trötta tills det är dags att krypa ner i sängen.
Tack SMACK-serien och Enköpings CK för tillställningen. Tack alla ni – vi!- som arrar lokala lopp. När livet inte är raps och gröna skogar så är det fint att veta att det (nästan alltid) finns någonstans dit man kan bege sig för dosen världens bästa medicin.
Puss och läs mer om SMACK-serien här (och på min blogg, googla Cykelkatten + SMACK så får ni ett gäng bra mer normis RR) ♥️🕶
