Livsstil

Rapha Rising-dagboken, dag fem-nio

Jag hörde nåt väldigt fint ihelgen.
“Cykelkatten har fått mig att längta till berg.”
Det värmde.
Och fick mig att längta efter berg ännu mer än vad jag gör till vardags.

Så har det äntligen blivit dags för den andra och sista delen i min Rapha Rising-berättelse! Dag ett-fyra hittar ni här. Påminner er om att det handlade om att jaga ihop 8800 höjdmeter under nio dagar och jag valde bergen runt Gardasjön i Norra Italien som arena.

Dag fem. Mina ben och framför allt, sittben känner av gårdagens mastodontstigning uppför Fosse. Idag tänker jag köra själv och det blir en heldag. Fulladdar mobilen – idag ska det sportas klättring till musik. Jag vill också ringa mamma, som är hemma själv denna vecka, och berätta om allt vackert jag ser. Så jag börjar med en mindre klättring upp till San Zeno. På vägen stannar jag vid en av de där utanpå gudomligt söta, innanför mörka och dråpligt katolska kyrkor och betraktar världen, sjön och staden som ligger nedanför mig. Jag tar ett kort på det jag ser:

Efter att mamma är underrättad om mitt italienska sommarliv är det dags att mumsa i mig en energikaka uppe i San Zeno – fantastisk liten ort, dit måste ni bara! – och försöker ta mig an Lumini från San Zeno-hållet. Det är dock så bisarrt brant och leder ingenstans vackert så jag vänder och kör ner i dalen igen. Jag vill testa mina ben upp mot Ferrara di Monte Baldo igen – ni vet den första stigningen jag och Tony företog oss den veckan. Den här gången är jag själv. Vägen kryllar av cyklister – krängande äldre gubbs i diverse storlekar och dressar, spänstiga korta italienskor i vindjacka och utan hjälm, vilsna mtb-folks som letar efter stigar längs med vägen, rågblonda danska ynglingar, storväxta holländare på XXL-Giantar och så jag, för en gångs skull lättare än min cykel (eller så känns det i alla fall idag). Det går fint, mycket finare än sist! Jag märker att kroppen har fattat att det är uppför som gäller, accepterat sitt öde och börjat anpassa sig. Och plötsligt tar energin slut och jag kryper nästan uppför Spiazzi där jag intar veckans godaste och fika med en vy to die for. Precis här:

Efter fikat dansar jag hela vägen upp till Ferrara och så cyklar jag hem till campingen. Det är krig i sadelområdet men fest i cykelsjälen. ↑ 1388 hm. Strava här.

Dag sex. Jag vaknar med värk i rumpan och området runt. Känsliga läsare kan sluta läsa här men de nedre partierna är röda, nariga och irriterade. Sittbenen smärtar. Jag är smått trasig. Idag blir en tung dag. Ute regnar det lite lätt. Jag och Tony bestämmer oss för lite lätt skölj, ett gäng-tusen höjdmeter eller så. Vi glider ut från Bardolino och det regnar mer och mer damtidigt som jag känner att mojon är nere samtidigt som varje tramptag gör ont, alltså där nere. Får jag inte vila idag så blir det ingen rolig cykling de resterande dagarna. Tonys mojo är inte heller på topp så vi vänder, stoppar i oss lite mat och drar till Verona där vi hoppar runt i vattenpölar, fönstershoppar, kollar in lite Touren och fikar kaffe med semifreddo till. ↑ 108 hm. Strava här

Dag sju. Äntligen sol igen och idag har jag ett helt gäng höjdmeter att ta igen. Stjärten mår bättre, benen mår bättre, mojon är uppe igen och jag har berget Fosse doggy style i åtanke – dvs. istället för att köra som vi gjorde, den korta superbranta vägen på en mil (den från Rivalta/Peri), ta den något längre och något flackare stigningen som börjar i Sant’Ambroggio. Kolla kartan på Strava så förstår ni. Hursom, klättringen är magnifik, jag känner mig urstark och så träffar jag ett par riktigt söta belgiska herrar som förgyller min klättring och omskrivs senare i inlägget VÄNNER UPPFÖR. Efter jag sagt hejdå till belgarna drar jag mig ner i dalen för att köra nästa stigning men missar avfarten och hamnar lite för långt ner. Lite för långt ner i bergen innebär väldigt mycket för långt upp om man ska tillbaka så jag tänker testa en annan väg och hamnar nere i vindalen igen. Inne i dalen är det som vanligt kvavt och fuktigt. De enda som ser ut att må toppen är masivinrankorna. Jag passerar små orter som Mazzano, Negrar och Pedemonte – dammiga, platta förorter till Verona. Jag börjar bli irriterad för jag är inte här för plattkörning. Ett gäng “dömil” passerar innan jag når bergen igen och klockan börjar bli sent. Jag stannar till vid nån superstore och häver i mig en tetra chokladsojadryck och två bananer. Jag hinner med en sista klättring till, Fumane upp till Cavalo och den känns. Luften står still och tornanti verkar inte vilja ta slut. Men jag är snart uppe och några till dömil senare är jag hemma och har fått riktigt fin bergsdistans i benen. ↑ 1872 hm. Strava här.

Dag åtta. Jag är förstås något trött efter gårdagens körning – klättringar här är inte lika långa som i exempelvis Alperna vilket gör att man får jaga höjdmeter på ett helt annat sätt (jag menar, i Frankrike så kan man få sig tre-fyratusen hm på en dag utan att behöva åka emellan så mycket) men jag vaknar ändå bestämd. Det är bara en cykeldag kvar eftersom firman vi hyr av har stängt på söndagar och cyklarna ska alltså återlämnas idag, lördag. Jag ska få ihop strax under 2000 hm idag om jag ska fixa utmaningen. Jag är lite ledsen över att vädret satt käpparna i mina hjul; styrstamsstrulet i början hade också gjort att det hela började på tråkig not. Men struntsamma. Idag ska jag köra mina höjdmeter och sen har jag gjort det. Vädret vill sig annorlunda idag igen. Det åskar hela natten och vi vaknar till regn, regn, regn och prognosen som säger att det kommer att fortsätta regna hela dagen. Betänk att åska och regn uppe i bergen är lite annorlunda än småregn här hemma. Man är rent sagt dumdristig om man ens försöker sig på bergscykling när det åskar i Italien. När jag går till duscharna kommer det ut ett par tårar. Jag inser. Det kommer inte att bli någon liten Rapha Rising-patch för mig i år. Vi går och lämnar in cyklarna och spenderar resten av dagen i den regniga staden.

Dag nio. Vi har inga cyklar och vädret är extravackert vilket smärtar lite. Istället tar vi bussen upp till Spiazzi där vi köper oss ett par lokalodlade nektariner, en munk och mineralvatten. Vi vandrar, till fots – så märkligt det känns! – på de smala serpentinerna, ner mot det katolska templet Madonna della Corona, smakfullt insprängd i den kalkrika bergsväggen. Vandringen är pedagogiskt kuslig med statyer föreställande jesulidande i varje hårnål. Madonna della Corona är ett tvättäkta turistplåster, med gulliga nunnor, egen bulletin, försäljning av dryck, souvenirer och memorabilia, högtalare som gör att den ständigt pågående gudstjänsten på latin når ut över platån och försätter besökarna i gudfruktig stämning och till och med egen shuttlebuss som mot penning skjutsar pilgrimerna tillbaka upp mot Spiazzi.

Jag är mest pissed över att inte få cykla här idag. Till tonerna av bedjan på latin lutar jag mig över staketet som omringar platån. Tänk, precis där har du cyklat! säger Tony och pekar ut mot denna vy:

Åh fan, härligt tänker jag då. Och jag vill cykla mer. Jag har inte hunnit bli mätt. Jag kommer tillbaka. Jag har börjat bli kompis med Italien. Bara jag håller mig uppe i bergen. Precis som i alla andra länder jag besöker.

Vi hittar en smal stentrappa som leder upp mot Spiazzi igen. Som många andra gånger undrar vi hur de som inte cyklar klarar sig till vardags. Det tar ju sån tiiid att gå! Uppe i Spiazzi dricker jag ur fontänen och vi hoppar på bussen ner mot Bardolino. Chauffören har inte bråttom – han håller sig på lagom avstånd bakom cyklisten som kör nerför berget. Väl framme på campingen steker vi resterna av den gula pollentan och badar en sista gång i Gardasjön. Vi vill inte hem, inte än.

 

 

 (enligt Strava) 6915 hm.

Jäkla åskväder.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

4 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.