Oy från er kära prodigal blogger.
Jag upplever/genomlider just en stor förändring. Sedan tre veckor är jag en working mom. Jag jobbar alltså heltid. Med samhällsteknik ofc (frilansandet inom text och bild är kvar vid sidan om när jag känner för’t). På det bästa kontoret – på flera kontor. Ihop med mitt “gamla” gäng som jag saknade så mycket när jag testade på en annan ingenjörsbyrå året innan jag gick på mammaledighet. Vi gör feta saker. Planerar för samhället under mark så att samhället över mark mår fint och har sig. Men även om jag trivs superbra och har redan nu gjort mycket kul med mina kära kollegor så är jag ju inte längre hemma med det mjukaste jag vet. Min lilla Plutt. Hoppetussis.
:'(
Det är skitkonstigt! De första dagarna visste jag knappt vad jag skulle göra utav min kropp. Den hade ju anpassats helt till att ta hand om Bäbyn. Bära, mata, krama, pussa, lyfta om och om igen, dra vagnen, hålla i handtaget på bussen med ena handen och i vagnhandtaget med andra. Hur skulle jag ha armarna nu då? Vad skulle jag göra utav den tomma ytan framför mig, den som hade upptagits av vagnen och Ivars storslagna personlighet i nästan ett år? Vilket säte skulle jag sätta mig på i bussen? Vilken dörr in i gallerian skulle jag välja nu, den stora snurrande eller den lilla vid sidan av? Måste jag ställa kaffekoppen en meter ifrån mig eller gick det nu bra att faktiskt hålla den i handen hela tiden? Inte bara kroppen, även hjärnan fick anstränga sig rejält i början.
Och då talar jag inte om hjärtat.
För Pluttens vakna dagar är intensiva men korta – han är ju trots allt en liten plutt. Upp stiger Plutten, ofta glad, ibland superhungrig. Sedan är det full fart, en kort tupplur mitt på dagen och sedan full fart igen och så bums i säng. Sista protestrycket medan jag gosar ner Plutten i sängriket, kramar hårt min Plutt som kramar hårt sin kaninfilt. Blicken är simmig, nappen jobbar hårt. Puff. Och så sover Plutten igen. Och klockan är bara åtta. Och jag har inte alls fått så många timmar med min bebis. Idag heller.
Jävla skit. Jag vill ju ha mer tid med Plutten. Jag är ju van att bada i pluttkärlek! Han lider inte – han har ju Jonas. Men jag då! Tänk på mig då! Jag har ju precis lärt mig att våga släppa in lyckan i vardagen. Jag har till och med lärt mig att trivas hemma. Och nu slits jag igen.
Samtidigt är jag bra mycket mindre sengångare just nu. Jag beundrar verkligen de som lyckas hämta inspiration ”hemmavid” men jag är helt klart inte den typen. Herre så skönt det är att inte ha en massa intellektuella luckor kvar i hjärnan som man fyller med massa skit (typ, scrolla genom Instagram?) i brist på the real shit inspo hämtat ur verkligheten. Herre så skönt att umgås med människor som får en att utvecklas. Nu har jag och Plutten i och för sig inte suttit hemma och glott nå många dagar (även om det hade kanske varit ”fint” enligt regelboken, ibland har jag till och med låtstats ha det lite ”lugnare” än vad vi har haft för det är tydligen ok att köra ungen i bil till näraffären var och varannan dag men konstigt att fara tåg 14 min till närliggande stad för att se på fina djur i parken) men ändå. Jag vet så klart inte om jag blir en bättre av att jobba men den nya stimulansen gör mig till en roligare mamma helt klart.
Nu går min vardag ut på att vara effektiv på jobbet så att jag får så mycket tid med min Ivar som möjligt. Jag har börjat gå upp tidigt, mycket tidigt, något jag aldrig gjorde förr. Men nu har jag en Anledning. En gång utmattad är jag fett noga med att parera minsta lilla stresspilen genom hjärtat genom att pausa, andas djupt, smälla igen datorn och gå runt kvarteret – ja vad som helst som minimerar ångestrisken. För nu har jag en Anledning. Obs sådant är kanske självklart för stabila människor men för en annan så har det ändå krävts en liten Plutt för att tagga ner och det är väl tur det.
Så – jag har alltså både växlat upp och taggat ner. Jag har växlat upp hjärnan. Idéer föder idéer, både jobbmässigt och privat, och jag mår så bra av detta. Och jag har skruvat ner tempot för Pluttens skull. Inom vår lilla familj håller vi fortfarande på och kilar in oss i de nya rutinerna. Tyvärr har vi varit brutalt förkylda alla tre – igen, jag vet! – vilket har rubbat allas “inskolning” något men vi är på G. Jag hoppas att det blir bra. Och blir vi inte bra så fixar jag så att det blir bra. För om det är något jag inte vill så är det att snurra i något slags galet “livspussel”hjul. Det är inte därför jag tjänar cash liksom.
Cykel- och träningsfronten förändras den också. Jag kommer att fortsätta satsa på kort och effektivt snarare än långt och lugnt ett tag till. Hur länge tänker jag inte bestämma, där vägleder Bäbyn. Men det känner ni väl alla igen som är småbarnsföräldrar utan avlastande släkt på samma ort. Distans och race (då tänker jag främst cykelcross) blir det förstås också av när det blir av. Det behövs sannerligen – man är väl ingen cyklist som inte längtar till att hänga med naturen en längre stund. Men jag har ställt in mig på att morgon- och lunchträningen är det jag får leva med framöver. Det är helt ok! Livspussel må vara drygt men träningspussel är kul. Utmanande på ett roligt sätt.
Fan nu snackar jag åter för mycket. Förlåt. Det är som vanligt. Puss och vi ses väl i helgen – på Groopencross? Det lovas finväder och världens sötaste Plutt som publik. Kom!
