Svalkar mig i Gardaområdets typ vackraste by Spiazzi
Att komma från en vidunderlig resa är som att läsa ut en fantastisk bok. Plötsligt är det spännande slut, inga fler sidor att bläddra och så vet man inte riktigt vad man ska göra härnäst. Allting hemma känns bara… platt och tråkigt. Extraplatt om man precis som jag bor i Västmanland. Så är det varje gång jag kommer hem från en resa.
Bästa läget är när jag kommer hem och det regnar alternativt är kallt och skönt. Då är det störtmysigt att boa in sig på nytt, pyssla runt i hemmet, dra en sval repa till närmaste skogen, på en mtb kanske till och med och sen typ, dricka te i väntan på att resmagin lämnat kroppen och man kan börja återskapa hemmamagin igen.
Men nu är det extrajävligt. För nu är det typ hundra grader varmt ute och jag gillar värmen i två fall:
fall ett. Omedelbart nära ett vattendrag
Svalkar mig av nån random gudomlig
friskvattenkälla i en by på väg uppför Monte Baldo
fall två. På natten när man ska hem från fest
Nu är det knappast fest. Termometern visar tjugonio-trettio och det närmaste vattendraget är antingen torvån full med stulna hojar och bajsbrunskiftande småfirrar inne i stan eller Mälaren som är jobbigt långt ifrån mig för att jag ska palla mig dit just nu. Annat var det i Italien minsann. Där behövde man bara genomlida de första tre-femhundra höjdmetrarna innan den svala bergsluften slog till och jag kunde tänka, cykla och fungera normalt igen.
Så här sitter jag och plågas lite som ni kanske märker. Passar på att tvätta och slänger över lite Strava så jag kan berätta om Rapha Rising och annat med cykelsubstans till er lite senare.
Fast snart är det dags att kitta upp sig och köra en sväng med Anna. Någon är i alla fall vettig nog att vilja cykla och bada, Anna kan man lita på.
Hörs snart
Puss!
Och en fin låt på er. Hjälpte mig uppför de brantaste partierna. Alec är ett geni.
