Blogg

Hej!

Den här veckan är som sagt lite speciell. Lite uppspelt så där. Har ändå lite bergsfeber inför Mallis på lördag. Och lite SMACK-feber! Ändå årets första landsvägs-GP och allt och även om morgondagens Knivsta GP är ett träningsrace så ändå. Känns roligt och pirrigt. Ska försöka att inte vara för nervös dock, min nervositet är det sämsta. Anledningen till att det brukar gå så bra på våra Groppencross-träningsrace är just för jag alltid är lite sen och värmer upp under milen mellan hemma och Gropen och liksom inte hinner bli nervös. Men hur som! Formen är ju inte riktigt där än men det är tidig vår ffs.

Blir ju mitt första GP i Valhalls blåvita dress – även om jag får cykla runt i lånekläderna ty jag inte hunnit hämta ut mitt nya fina kit i Stockholm ännu 🙁

I lördags cyklade jag cross i de gävliska skogarna. Superhärligt – pollenfritt, våren är väl ännu slöare däruppe! – backigt, grusigt, skogigt. Jag måste få mig en skogsdos då och då. Vi cyklade på vanliga grusvägar, ett par stigar, sandiga mtb-spår och fikade på gemytliga (dock stockholmsprissatta) Böna Café vid havet. Tränade på de dära av- och påhoppen lite grand. Trots att vi tog det rätt lugnt så kände jag ändå att det crossats i benen under söndagens blåsiga tur på vår västmanländska slätt.

Igår ballade jag ur på vädret och körde fyrorna inomhus. Gick rätt okej även om jag watta ner mig lite på den sista fyran. Känns hemskt att träna inomhus så nära maj. Men jag pallar inte badass-peppa varje gång. Helt seriöst. Att vara nordisk cyklist är ibland som att vara i ett knasigt förhållande med vädret. Man lirkar. Man tar initiativ. Man är en projektledare. Men då måste man ju få blommor tillbaka. Och sol. Och att få vila från att vara den kämpande ibland utan bara få vara. Även badasses måste få vila från att vara badasses ibland.

Idag skiner den bleka solen. Benen kärvar förstås efter gårdagens intervaller så det får bli ett klassiskt rullpass som jag tänker företa solo eller i musikens sällskap. Low pulse, low key. Imorgon ska de skina inifrån.

Kom och kör Knivsta imorgon ni med förresten. Trevligt, grymt jobbigt men över på under en timme och så brukar SMACK-kaffet efteråt vara hur gott som helst. Klockan sju börjar GP – läs mer här på SMACKs hemsida.

P.S. Förresten, så kul att så många träningsbloggare blottat spirorna sina i #benlistan som jag knåpat ihop här i fredags. Visste du vad Annas ben trivs bäst i för kläder? vad Johans ben föredrar på gymmet? hur snabbt inpå ett spinningpass Helena rakar sina spjut? vilken present Elna skulle vilja ge sina ben? hur det kommer sig att Malins ben blivit så starka? hur långa Hasses ben är? om Saras ben föredrar snabbt eller långt? In och lär känna benen bakom cyklisterna (eller cyklisterna bakom benen kanske) och sno listan du med! 

Puss.

Morgonljuset, ännu en anledning till gardinfriheten hemma. Jag vill att särskilt den här tiden ska handla om ljuset. Att det ska bli en glad, lugn tid. Tid för träning, tid för skapande, tid för matlagning, tid för packning inför träningslägret. Gardinlös morgon, liten stund för tankarna om den kommande veckan. Vissa skulle kalla veckoplaneringen för ett bloggfenomen men för mig har det sedan lågstadiet, då jag började skriva in läxor och tankar och dikter och annat “filosofi” inneburit lugn och ro i själen. Måndag med sina backintervaller (snälla regna inte på mig ikväll!) högst uppe längs till vänster, sedan tisdag med lunchgym och ett än-så-länge-hemligt-arbetsmöte-med-Wiking lite längre ner, onsdag med Knivsta GP (snälla regna inte på oss!) längs nere till vänster. Torsdag högst uppe längs till höger igen, långa intervaller med tävlingsgänget, sedan kommer fredagen lite längre ner till höger och då tar jag, Valle och Erica våra pryttlar och kör mot flygplatshotellet. Tidig lördag morgon – dagen under fredagen i min almanacka, då lyfter planet och tar oss till apelsinernas ö. Men innan det så kommer det förstås hinnas komma ut en masse lektyr. Puss, ska ni göra något roligt i veckan?

Hej tjejer och killar som gör Göteborgsgirot. Eftersom den ansvariga är en kvinna så antar jag att det inte är enbart männen som står bakom cykeltävlingarna. Ni har förmodligen redan fått ett antal brev – vissa upprörda, andra bedjande, några neutrala.

Breven som handlar om att ni genom att erbjuda olika stor prispenning samt olika antal spurtpriser (också penningar) redan innan tävlingarnas början värderar de olika könens prestationer olika. Så här olika på linjet (en disciplin där svenska Emma Johansson, UCI:s högst rankade cyklist tävlar som oftast):

Så här olika värderas prestationerna på GP (också en gren där en del av våra svenska kvinnliga utlandsproffs presterar framgångsrikt – ingen nämnd ty de är ett antal):

Med all respekt för cykelsporten i Sverige så är inte nivån på våra inhemska tävlande inte lika hög som bland de utomlands. Det beror inte på att våra cyklister är dåliga kämpar utan på att det inte finns tillräckligt med cyklister för att sparringen ska bli tillräckligt god.

En samlad målsättningen för hela Cykelsverige – däri det stora Göteborgsgirot ingår – borde vara att vi ska bli en cykelnation att räkna med. 

Enda sättet att lyckas med det är att steg för steg, tävling för tävling, systematiskt och målmedvetet arbeta för att locka nya tävlande och rättvist belöna dem som outtröttligt bidrar till att göra cykelsporten precis så färggrann, spännande, rolig och säker som vi vill se den.

Ju fler som cyklar och tävlar – desto fler att tävla mot för dem som redan tävlar – desto större konkurrens – desto högre nivå på de bästa. Desto färre som sticker utomlands så fort de får chansen. Desto fler att se upp till för de unga cyklisterna. Desto större publik, desto större sponsorer, desto mer klirr i kassan för samtliga inblandade, inte minst er klubben bakom Göteborgsgirot, klubben som består av cykelälskande tjejer och killar.

Kära Göteborgsgirot, inse er roll i det hela. Ha lite stolthet. Evenemang av er storleken har makten att påverka.

Välkommen till en mycket publikvänlig tävling som tar cykelsporten närmare det allmänna rummet! – står det på er sida.

Så visa också att ni menar det. För det allmänna rummet består av mammor, pappor, bröder, systrar och landsmän och -kvinnor till de som tävlar i era racer. Främja inte cykelsporten från verkligheten.

I verkligheten jobbar alla lika hårt – kvinnorna som männen.

Ni har fortfarande chansen att göra rätt och att göra gott. För hela Cykelsverige. För hela cykelsporten. För era lopp, till att börja med.

*** UPDATE UPDATE UPDATE ***

Göteborgsgirot har nu tagit åt sig kritiken som har kommit från alla möjliga håll – från olika slags cyklister, facebookgruppen Cyklande tjejers medlemmar, från oss bloggande cyklister m fl som önskar en rättvis cykelsport. Nu är prissummorna justerade så att de är lika för dam- som herrklassen. Fantastiskt Göteborgsgirot!

Fredag folks. Hört talas om karma? Nåväl! Det har jag med big time. Hela mitt liv hade jag kaxigt glidit runt och ba hehe, allergier, det är töntigt det. Jag tål allt jag! Första karmasmällen kom i och med Stjärt. Alltså min föredetta till katt, gör mig förbenat nysig och rinnig och helkörd i ögonen. Vi hade alltid haft katt i familjen men det var först när jag skaffade Stjärt som jag blev allergisk! Undrar om det beror på att det är en annan luft och grejs här i Sverige? Det är ingenting det. Den värsta smällen är nog att jag nog tyvärr åkt på en värre sorts allergi – pollenklassikern. De första känningarna kom förrförra året. Minns jag blurrade ut under ett par vårpass. Förra året var det värre men så få gånger att jag liksom inte brydde mig. Men skaffade mig ändå en karta Loratadin för att testa om det vart bättre. Det vart bättre och då kom idén med Pollendisko-listorna. Våriga lättsamma låtar. Sedan tänkte jag inte mer på det men nu i vår kom den värsta supersmällen.

Det började någon gång förra veckan och eskalerade nu i veckan. Konstant täppt näsa och tjafs i ögonen. I onsdags cyklade jag inte utan slödrog mig genom tillvaron. Svårt att andas. Men skyllde på tröttheten sedan tisdagsintervallerna.

Igår skulle jag leda en snabbgrupp, tröskelintervaller. Svinkallt men annars helt ok, lagom grupp, men redan uppvärmningen som var lugn och normal, syrefattigt. Men hela tiden, fick kippa efter andan. Pigga ben men noll syre. Täppt näsa. När det var dags för första intervallen hängde jag på Contis, Valle, Kalle Sandell och AK. Ryckigt (ingen nämnd men läser du det så vet du att du kanske ska försöka att hålla jämna förningar, heller konstant 40 än växla mellan 35 och 45 och kasta dig än hit än dit oki?) och fort, kanske lite för fort för ouppvärmda mig, men gjorde mitt bästa först men blev avhängd. Ingen big deal, tänkte ah men joinar väl gruppen efter. Men så svårt att andas igen. Stannade, pustade ut. Nyste ut. Så kom nästa grupp. Släppte förbi dem. Kroppen ville inte andas. Vinkade bort dem. Masade hem mig. På de korta tre milen hem fick jag stanna kanske fyra, fem gånger för att pusta ut. Som en annan storrökare! Var ledsen. Vad är det som händer med kroppen?

Duschade, åt, smågrät lite, däckade men vaknade ett par gånger av att näsan var så täppt och hade sig. Somnade om.

Imorse åkte Loratadinet fram och så har jag bokat en tid på vårdcentralen för att kanske få hjälp med att få receptbelagda medikamenter som funkar bra för just mig. Och som inte är dopingklassade. Vill inte känna mig som en tårögd astmatiker när jag cyklar.

Någon annan som är pollenallergiker? Hur gör ni, vad rekommenderar ni? 

Benen slackar i Sóller

Hur långa är dina ben?

Det beror på varifrån man mäter, men grenmåttet är 79 cm i alla fall

Hur ofta rakar du benen?

Någon gång i veckan. Oftare sommartid, och alltid dagen före tävling så klart!

När mår benen som bäst?

Under iskallt vatten efter ett hårt pass, helklart.

När mår benen som sämst?

Nattetid efter en lång stillasittande dag, om jag kört mycket bil till exempel. Då kryper det och har sig i dem. Restless legs, ni vet.

Vilken är benens favvoövning på gymmet?

Upphopp på box, så klart! Det är sketasvårt att koordinera rätt när man ska hoppa högt men när det funkar, wow, fet känsla.

Hur snabba är dina ben?

Snabbare än förra året, saktare än i höst.

Hur pysslar du om dina ben?

Jag plågar dem med cykling och gym och gång, sedan tvättar jag dem med rivig skrubbtvål eller något annat cirkulationshöjande, sedan smörjer jag in dem med något skönt svalkande.

Favoritlängd på bibsen?

Hellångt. Blir sexigast crossdistanstid, ser nästan ut som strumpbyxor eller catsuit ju.

Det sämsta med dina ben?

Det måste väl vara mitt Alpe d’Huez-liknande åderbråckselände på vänsterlårets framsida. Gör ont att ta på, gör ont att smeka, gör ont att se på. Någon gång ska den bort men inte än.

Det bästa med dina ben?

Att de finns, att de är starka, att jag har smala utsökta storlek 40-fossingar som står stadigt på marken.

Om du skulle ge benen en present, vad skulle du ge dem då?

Helt klart en rejäl klätterduvning i någon gudomligt neverending backe. Med ett efterföljande svalt havsbad förstås!

 

Nu utmanar jag Helena, Johan och Jessica att blotta sina spiror i Benlistan! Puss.

Om mindre än två veckor (vi åker nästa fredag) är jag på Mallis igen! Tänka sig va? Därför är det helt på sin plats med ett nytt Mina Mallisresor-inlägg i en klassisk #tbt-anda. Det har ju nästan blivit som en liten tradition. Kompletterar alltså förra årets inlägg med förra årets resa. Voilà!

2011 var jag fortfarande blond och yppig och åkte med min dåvarande pojkvän Markus till Mallis som vanliga all inclusive-turister. Tyvärr blev jag sjuk nån dag innan avresan vilket gjorde att jag mest snorade, svettades och läste böcker hela resan.Vi bodde i Alcudia på ett hemskt hotell med bruna heltäckningsmattor men havet var svalt och magnifikt. Dessutom mådde jag allmänt sämst den sommaren så det var kanske lika bra att vara sjuk. När jag frisknade till njöt vi så mycket vi kunde av ön, dess groggar och dess skönhet men det var till fots det. Så himla ineffektivt nu i efterhand.

2012 var tydligen ett instagrammigt år. Nästan alla mina kort från det året är instagrammade… 2012 var ett stort och roligt år. Jag tog tag i mitt liv på fler än ett sätt, började cykla och träffade Peter och var konstant lycklig men ändå så rädd att förlora det vi hade att jag grät ungefär varje dag. Peter hade också sadlat om till sportcyklist fast ett par år tidigare än jag. Jag köpte mig en instegsracer från Specialized, hoppade på och startade den här bloggen för att dokumentera mina cykeläventyr. En dag bestämde vi oss för Mallis och hyrde oss ett stort tomt hus prick på stranden långt ifrån civilisationen ett gäng mil väst om Can Picafort. Konstant fulla på rötjut, havsluft och varandra dansade vi och cyklade oss igenom veckan på våra hyr-Orbeor från Bimont i Alcudia. Självklart hade vi inte kollat upp vare sig tider eller bussar eller nåt vilket resulterade i att vi nästan missade planet hem – vi cyklade ju från vårt hus de backiga stormiga milen mot Alcudia varifrån bussen gick till flygplatsen. Väl hemma drömde jag om havet som ständigt brusade utanför våra fönster. Drömmen återkommer än idag. Jag kommer även ihåg Carrie.

2013 fanns inte Peter längre. Jag fanns dock kvar och noterade att världen ändå fortsatte skicka på mig te med chokladbitar till, släppa nya låtar och tillverka nya cykeldelar. Häpp, tänkte jag, sålde min instegsracer och kittade upp mig på en kolfiberhäst från Rose med en campagrupp. Och på våren bestämde sig Grannen, Ewa och jag att åka till Mallis och bo och cykla i sällskap av vår goda cykelklubb. Jag fick bo med en Figge och så bodde Grannen med en Firren. Jag hyrde mig en fin Merida Scultura med Dura-Ace och cyklade lika mycket med klubben som på egen hand. Annars roade jag och Grannen oss med att ta hemska amerikanska cykeltidningsomslag-bilder på varann, prata hemsk tyska och skrika HETS MICH NICHT till främlingarna på gatorna. Och så lärde vi känna Tony. Som gärna följde med oss på en pils eller två och dansade järnet till hemsk nattklubbmusik. Och den lilla andungen… den bara satt där så Ewa och Grannen knäppte kort på den och messade mig för att trösta mig under nån av mina ensamturer med smärtande rygg. Bäst <3

2014 hade jag hyrt mig en stabbig men skön Cube hos tyskarna och riktade in mig på en mer seriös och backig sida av Mallis. Jag och Tony var ihop och åkte med “det tidiga gänget” och hade oturen att få rummet under det senegalesiska fotbollslaget som nattetid roade sig med lokalflickorna så att väggarna skakade. När laget åkt hem kunde vi både pusta ut och sova ut och cyklingen tog nya höjder. Scenariot var klassiskt – vissa gemensamma turer och episka enkatjaturer till bland annat Formentor. Passade förstås på och körde lite grus på racern – alltid en succé när man är vilse och ingen vet var en är. Om kvällarna åts det god mat och tittades på cykel på det lokala cykelhaket. Cancellara vann – minns ni loppet? Och för första gången i mitt liv cyklade jag med linserna i. En helt ny färgstark värld.

2015 blev en träningsresa full av höjder och dalar. Vinterns brokiga (ty ofta sjuk) distans- och styrketräning samt viktnedgång hade ändå gett resultat och plötsligt kände jag mig rätt stark i backarna. Äntligen handlade det inte längre om att ta sig upp – det handlade om att ta sig upp så fort man kunde, och helst fortare än de jag cyklade med! Vi vart en skara som sparrades och turades om att köra om varann uppe i bergen och då och då skrapa trampen i asfalten i nedförslöporna. Tyvärr vart jag förkyld och missade både Calobra och den klassiska enkatjadistansen jag hade planerat företa mig i slutet av resan. Roade mig med en förkyldpromenix till vackra Palma där jag tittade på konst och åt vitt saftigt bröd och drack svart kaffe. Resan avslutades med den obligatoriska utekvällen – jag minns att vi satt på en soft pub med massa blinkande lampor, drack drinkar och så dansade jag och ett par tjejer till till några hitsen man inte hör någonannanstans längre, inte någonannanstans än på en pub på Mallis.

I år är konstellationen rätt så klassisk. Det blir samma hotell och nästan samma individer, fast några nya med förstås, bland annat min kompis Valle som jag ska dela rum med. I år är målet träning, träning, träning och jag och ett gäng till jobbar på ett upplägg. Årets Mallis-resa blir kanske min sista på ett tag – vi kan behöva vila från varandra ett gäng vårar framöver, jag och kära ön – men det känns ju å andra sidan som att komma hem. För hem är där cykelbergen och havet är. Så även om nyhetens behag har lagt sig lite så längtar jag ändå. Till cyklingen, till maten, till apelsinerna. Puss!

 

Hej. Vill inte blogga om mitt idag, lite nere i huvvet och så, men benen är ok gårdagens femmor till trots, tackar som frågar, mju läs här istället, tre länkar till braiga blogginlägg:

Raceraport/skiddrottningen/mtb-qommen Helena drar till med ännu en episk rapport efter ett riktigt episkt lopp och en får rysningar så ballt

Sofia visar ett i mitt tycke vettigt och allsidigt funktionellt styrketräningspass för cyklister. Det finns typ hur många olika passförslag där ute som helst men jag gillar hennes upplägg ty det kan funka för alla som cyklar och att det går att variera.

Elnas vett-och-etikett-på-mtb-skola glädjer min inre Ribbing. Artighet på cykel är ju hur flott som helst. Och avgörande för hur vi bemöts av andra icke-cyklande djur och individer.

Puss, nu ska jag släpa iväg min trötta kropp på lite damtralleskölj.

Hej hej. En dag som idag – då det ska hinnas både mötas, ringas, mailas, andas och ibland även jobbas (internt skämt, självklart är möten jobb också) så är det skönt att då och då – lite i smyg! – blunda och komma ihåg den senaste turen. Då man är fri för en stund. Då man är lätt för en stund. Då man har glömt cykelbrillorna hemma men njuter av att kisa åt kvällssolen. Då man nästan ångrar att man inte kör kortbent men bara nästan. Luften är underskön. Sval. Renande. Lätt mot styret, axlarna vilar, lillkakan i. Gårdagskvällens sköljpass – med gänget Johan, Tony och Wiking, skuggan nummer tre, kameran nummer ett.

På nåt sätt kändes ett coolt raybanfoto

som helrätt foto för detta inlägg.

Känner mig så Depeche Mode, uppe på ett berg och allt.

Hej folks. Igår fick jag mig en tankeställare som jag tänkte dryfta med er.

Alltså jag fixar inte det. Vad? Jo – jag kan inte förmå mig att klappa mig själv på axeln och skriva om hur stark och snabb och grym jag är (när jag väl är alltså) – herre vad skrytsam jag skulle känna mig.

Helt ärligt får jag fortfarande en tudelad del wow modig hen är ?/shit att hen har så lite självdistans ?-känsla av jäklars me #beastmode me killed that 5k ikväll!-inläggen i mina sociala medier-flöden. Jag skyller på den känslan på min uppväxt; det är helt ok att berätta saker man har gjort men man framhäver aldrig sig själv för att inte få den andre att känna sig “sämre”. Snarare tvärtom. Så fort någon i min familj berättar något häftigt en har gjort så försöker man med allt för att släta över sin prestation och säger saker i stil med Äsch, men du då, som gjort det och det häftigt! Mitt är väl inget i jämförelse! Och så säger den andra parten Jorå, för du… och så sitter man och hyllar varann in i det oändliga. Rätt så peppt faktiskt ändå i mitt tycke men rätt så omodernt har jag förstått. Och kanske till och med dumt av en träningsbloggare som ju faktiskt bloggar om sina idrottsprestationer?

När jag läser om mina inlägg om mina hittills-prestationer genomsyras de av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att det nästan blir för mycket. Ibland känns det nästan som att jag ber om ursäkt för att jag har åstadkommit. Ibland känns det som att jag inte riktigt värderar min prestation lika högt som de andras (vilka de andras nu är). Och ibland är det helt enkelt så att jag undermedvetet lyssnat för mycket på janterösterna som i hoppet om att få sig själva att må bättre pikar en så många gånger att man till slut inte tror sig gjort ett skit. Rösterna som aldrig grattar en när man lägger upp ett inlägg om att man kommit trea i ett skittufft lopp men som gärna “artigt” påpekar att det minsann inte var så många som kom bakom en. Rösterna, som under en tuff intervall frågar hur det kommer sig att man sitter så högt på cykeln? så att en plötsligt känner sig fel och som följd av det, tappar kraften. De rösterna är ynkliga, de är få men de hörs, år efter år och det krävs tjockare hud än min för att inte påverkas av dem. Vilket är ju så himla dumt – för de grymma, feta, underbara rösterna som peppar en och tror på en är fler. Många fler. De är i majoritet. Jag spar varenda en av dem i mitt hjärtas inkorg.

Varför har jag så svårt att tro att någon är intresserad av hur det faktiskt går för mig?

Och när jag tänker efter så är det nog enbart till de goda rösterna jag ska i fortsättningen rikta min tacksamhet. De rösterna är värda min stolthet över mig själv. De rösterna är goda nog att unna någon hennes glädje. Eller hur?

Så!

Även om jag alltid kommer att återberätta mina lopp, race och övrig prestationer med självdistans och en viss humor (för sådan är jag född) så lovar jag härmed mig själv att efter varje prestation stanna upp, andas ut och tillåta mig själv känna en viss mått av stolthet. Och blogga om det. Och inte känna sig skrytsam eller ännu värre – inte värd min glädje – för det.

Ah men som efter jag vunnit crosscupen i mastersklassen.

Jag skriver om min inställning 2015

Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig försiktigt glad. Min vinst kan ses med olika ögon – men för mig står den för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten som är så mycket mer än bara sport.

till min inställning 2016

Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig väldigt glad. Min vinst står för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten och hur jävla ont det kommer att göra i benen nästa höst för då jävlar är jag värd ge mig själv och kanske förhoppningsvis någon annan däng i elitklassen.

som värsta motivationaltypen hell yeah!

Hurdana är ni? Har ni lätt för att känna stolthet och våga stå för era prestationer, eller är ni också mästare på att nedvärdera dessa?

Hej den här helgen innehöll prick noll cykling.

Istället packade jag med mig lillebror i passaten och styrde kosan mot Gävle och Sveriges Järnvägsmuseum till att börja med.

Utsökta detaljer, kolbitar

och de svunna tidernas omisskännligt kostsamma flärd.

Därefter mötte vi upp Erik!

som visade upp en av Gävles magiska skogar för oss. Hemlingby – både gulliga bonnedjur, mtb-åkare, populärmusik ur backhögtalarna och pyttelite slalomsnö kvar.

Vi besteg självklart ett högt berg, än från det ena, än från det andra hållet. Bakom varje storasyster…

och letade oss sedan till ett vindskydd som Gud eller snarare allmänheten glömt – perfekt för oss!

Erik och brorsan tog itu med eldandet

det samarbetades för fullt

och jag satt mest och njöt av att inte göra någonting alls förutom mumsa i mig korv efter korv efter korv.

Ungefär så fortsatte hela helgen! På söndagen upprepades korvsuccén ute på Västerås trollskogsbidrag Ängsö och så hanns det med ännu mer mat och så lite Paris-Roubaix fast det var ju ingen av mina favvon som vann så orka komma ihåg loppet, hehe.

Nu är jag stark igen. Jag behövde förra veckan för att hitta tillbaka till mig själv lite. Nu är jag här igen.

Ikväll blir det klassisk softrull för att få igång benen inför veckans tuffare pass. Imorgon leder jag en intervalltisdag-grupp, på onsdag blir det skölj, på torsdag tänker jag intervalla igen, på fredag vilar jag eller lunchgymmar och sedan distansmaxar i helgen. En vanlig cykelträningsvecka att se fram emot med andra ord – men vi vet ju att inget cykelpass än det andra likt!

Må benen vara med oss, puss!