Om mindre än två veckor (vi åker nästa fredag) är jag på Mallis igen! Tänka sig va? Därför är det helt på sin plats med ett nytt Mina Mallisresor-inlägg i en klassisk #tbt-anda. Det har ju nästan blivit som en liten tradition. Kompletterar alltså förra årets inlägg med förra årets resa. Voilà!
2011 var jag fortfarande blond och yppig och åkte med min dåvarande pojkvän Markus till Mallis som vanliga all inclusive-turister. Tyvärr blev jag sjuk nån dag innan avresan vilket gjorde att jag mest snorade, svettades och läste böcker hela resan.Vi bodde i Alcudia på ett hemskt hotell med bruna heltäckningsmattor men havet var svalt och magnifikt. Dessutom mådde jag allmänt sämst den sommaren så det var kanske lika bra att vara sjuk. När jag frisknade till njöt vi så mycket vi kunde av ön, dess groggar och dess skönhet men det var till fots det. Så himla ineffektivt nu i efterhand.
2012 var tydligen ett instagrammigt år. Nästan alla mina kort från det året är instagrammade… 2012 var ett stort och roligt år. Jag tog tag i mitt liv på fler än ett sätt, började cykla och träffade Peter och var konstant lycklig men ändå så rädd att förlora det vi hade att jag grät ungefär varje dag. Peter hade också sadlat om till sportcyklist fast ett par år tidigare än jag. Jag köpte mig en instegsracer från Specialized, hoppade på och startade den här bloggen för att dokumentera mina cykeläventyr. En dag bestämde vi oss för Mallis och hyrde oss ett stort tomt hus prick på stranden långt ifrån civilisationen ett gäng mil väst om Can Picafort. Konstant fulla på rötjut, havsluft och varandra dansade vi och cyklade oss igenom veckan på våra hyr-Orbeor från Bimont i Alcudia. Självklart hade vi inte kollat upp vare sig tider eller bussar eller nåt vilket resulterade i att vi nästan missade planet hem – vi cyklade ju från vårt hus de backiga stormiga milen mot Alcudia varifrån bussen gick till flygplatsen. Väl hemma drömde jag om havet som ständigt brusade utanför våra fönster. Drömmen återkommer än idag. Jag kommer även ihåg Carrie.
2013 fanns inte Peter längre. Jag fanns dock kvar och noterade att världen ändå fortsatte skicka på mig te med chokladbitar till, släppa nya låtar och tillverka nya cykeldelar. Häpp, tänkte jag, sålde min instegsracer och kittade upp mig på en kolfiberhäst från Rose med en campagrupp. Och på våren bestämde sig Grannen, Ewa och jag att åka till Mallis och bo och cykla i sällskap av vår goda cykelklubb. Jag fick bo med en Figge och så bodde Grannen med en Firren. Jag hyrde mig en fin Merida Scultura med Dura-Ace och cyklade lika mycket med klubben som på egen hand. Annars roade jag och Grannen oss med att ta hemska amerikanska cykeltidningsomslag-bilder på varann, prata hemsk tyska och skrika HETS MICH NICHT till främlingarna på gatorna. Och så lärde vi känna Tony. Som gärna följde med oss på en pils eller två och dansade järnet till hemsk nattklubbmusik. Och den lilla andungen… den bara satt där så Ewa och Grannen knäppte kort på den och messade mig för att trösta mig under nån av mina ensamturer med smärtande rygg. Bäst <3
2014 hade jag hyrt mig en stabbig men skön Cube hos tyskarna och riktade in mig på en mer seriös och backig sida av Mallis. Jag och Tony var ihop och åkte med “det tidiga gänget” och hade oturen att få rummet under det senegalesiska fotbollslaget som nattetid roade sig med lokalflickorna så att väggarna skakade. När laget åkt hem kunde vi både pusta ut och sova ut och cyklingen tog nya höjder. Scenariot var klassiskt – vissa gemensamma turer och episka enkatjaturer till bland annat Formentor. Passade förstås på och körde lite grus på racern – alltid en succé när man är vilse och ingen vet var en är. Om kvällarna åts det god mat och tittades på cykel på det lokala cykelhaket. Cancellara vann – minns ni loppet? Och för första gången i mitt liv cyklade jag med linserna i. En helt ny färgstark värld.
2015 blev en träningsresa full av höjder och dalar. Vinterns brokiga (ty ofta sjuk) distans- och styrketräning samt viktnedgång hade ändå gett resultat och plötsligt kände jag mig rätt stark i backarna. Äntligen handlade det inte längre om att ta sig upp – det handlade om att ta sig upp så fort man kunde, och helst fortare än de jag cyklade med! Vi vart en skara som sparrades och turades om att köra om varann uppe i bergen och då och då skrapa trampen i asfalten i nedförslöporna. Tyvärr vart jag förkyld och missade både Calobra och den klassiska enkatjadistansen jag hade planerat företa mig i slutet av resan. Roade mig med en förkyldpromenix till vackra Palma där jag tittade på konst och åt vitt saftigt bröd och drack svart kaffe. Resan avslutades med den obligatoriska utekvällen – jag minns att vi satt på en soft pub med massa blinkande lampor, drack drinkar och så dansade jag och ett par tjejer till till några hitsen man inte hör någonannanstans längre, inte någonannanstans än på en pub på Mallis.
I år är konstellationen rätt så klassisk. Det blir samma hotell och nästan samma individer, fast några nya med förstås, bland annat min kompis Valle som jag ska dela rum med. I år är målet träning, träning, träning och jag och ett gäng till jobbar på ett upplägg. Årets Mallis-resa blir kanske min sista på ett tag – vi kan behöva vila från varandra ett gäng vårar framöver, jag och kära ön – men det känns ju å andra sidan som att komma hem. För hem är där cykelbergen och havet är. Så även om nyhetens behag har lagt sig lite så längtar jag ändå. Till cyklingen, till maten, till apelsinerna. Puss!