Jag erkänner – jag älskar inte precis mig själv. Jag må ha gott självförtroende (som jag skrivit om tidigare), jag må vara stolt över mitt arbete, vad jag åstadkommer då och då etc. men jag känner mig själv för mycket för att älska mig själv. Inne i det omystiska, lättsamma skalet bor en ständigt ifrågasättande, blyg prestationsjunkie som mest vill ligga ihopkurrad med min sedan länge döda finska spets (fast levande förstås, i mina fantasier) och läsa böcker om modiga upptäcktsfärdsmän som tar sig an okända farvatten (vet inte vad farvatten är men låter okänt och farligt). Tugga på ett äpple eller två, samt erhålla nån puss ibland från nån som tycker om mig trots min uppenbara otillräcklighet. Och sedan, sätta mig på min nyputsade cykel och bränna av ett par pil eller tjugo på de skuggiga, svala skogsvägarna där ingen hör mig ställa de frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Jag avundas de enkla, de självklara. De, som till skillnad från mig alltid har en given plats i rummet. De, som inte svamlar, inte gör bort sig, de som accepteras utan frågor, de som inte blir föremål för ständiga pro-/kontradiskyssioner. Jag önskar att jag vore en sån där helylletjej som andra tjejer “kände igen sig i”. Vem fan känner igen sig i mig?
Och allt detta, det säger jag inte för att verka märkvärdig. För märkvärdig, det är det sista jag vill vara! God och jordnära är kanske det finaste man kan säga om en människa, enligt mig. Och tanken på att jag kanske inte uppfattas som särskilt jordnära gör mig ensam. Och ledsen. Och får mig att känna som en annan Liberace-typ, med vackert utmejslat yttre, helt i harmoni med publiken, men sällan i harmoni med sig själv.
Jag är den värsta sortens nörd. Inte den coola, moderna tjejnörden som spelar tevespel och gillar vampyrer och klär sig i små tajta tröjor med nördigt tryck på. Jag är en riktig jävla nörd. En person som inte kan nöja mig med att veta lite om mycket. Utan som faktiskt kan jobba över tre timmar en kväll bara för att lära mig hur en järnvägsväxel fungerar. Eller mitt cykelintresse. Nu försöker jag hålla CK någorlunda lättläst och populär, men hade jag fått bestämma så hade 90 % av inläggen handlat om cykelkonstruktionn och -historia. Och utomlands kan jag spendera en hel dag på att undersöka någon bortglömd mosaik i en random katolsk kyrka. Och så lägger jag en-ett par timmar (!) per dag på att leta ny, bra och udda musik. Och tvingar mina stackars vänner att lyssna på den. Och så äter jag müsli torrt, utan fil eller mjölk alltså.
Fy satan. Jobbig, nördig jävel utan någon som helst verklighetsförankring. Men jag finner tröst i en tanke. Jag brukar tänka på Carrie. Carrie är en senig, mörk kvinna som jag träffade på en middag ute i en av Mallorcas mindre kända småsamhällen. Carrie var brittiska och jobbade som servitris. Om kvällarna. På dagarna åkte Carrie ut till havs och fiskade järnet. Carrie hade akademisk examen. Hon hade haft statusjobb, man och en dotter. En vacker dag sa Carrie ifrån. Hon tog sitt pick och pack, tog dottern i hand och lämnade Storbrittanien för soliga Mallorca. Väl framme tog hon jobb på en restaurang och köpte sig så småningom en duglig fiskebåt. Dottern återvände så småningom till England för att studera vid Oxford. Carrie och dottern ses så ofta de kan. Carrie älskar att fiska och köra bil. Hon pratar snabbt, lite barskt, nästan burdust, hon driver med cyklisterna, tycker vi är ett jobbigt släkte som jämt blockerar för bilarna på Mallis. Men hennes ögon lyser och hennes skjortärmar är uppkavlade och vi glömmer omgivningen och pratar, och pratar, och cigarettröken är tät och lystern i hennes ögon smittar mig mer och mer. Hon pratar fiske. Och bilar. Och jag pratar cykel. Och äventyr. Och just då, i Carries sällskap, slappnar jag av och börjar trivas i livet.
Och jag älskar nästan mig själv, och jag älskar Carrie, och jag älskar speciellt tanken på två kvinnor, så otroligt långt ifrån varandra geografiskt, men som båda har förstått vad som är viktigt för just dem, och kommer aldrig svika sitt inre.
Sedan stängde restaurangen.
Men Carrie, hon finns kvar i mina tankar. Hon ger mig styrka att fortsätta vara obekväm, nördig och jobbig, så länge det inte sårar någon. Även om det i slutändan innebär att jag cyklar mina skuggiga skogsrundor full med frågor ingen kan svara på.
Tanken på Carrie tar mig hem.