Ängsöleden en söndag.

I helgen hade ju jag min nioårige lillebror över på visit. Livet handlar inte bara om två hjul, ett stålrör och lite silvertejp emellan som brorsan senast benämnde min gammelcross (Wtf? Silvertejpen är ju svart och röret är gjort i alu) så vi begav oss ut till naturreservatet Ängsö öster om Västerås, för att vandra. Med oss hade vi korv, majskolvar, jos och riskakor med chokladöverdrag och målet var att vandra en del av Ängsöleden.

Det var kalasväder! Nästan oförskämt varmt.

Vi upptäckte trolska gömställen, men inga troll.

Dock gott om modellooking hästar som till skillnad från modellerna var ytterst sociala. Och fluffiga.

Vart man än gick kunde man känna Mälarens närvaro.

Som lockade och lurades och försökte övertala en att hoppa i trots säkert noll grader i vattnet.

Efter att ha lekt av oss vid sjön pallade vi lite småsura gårdsäpplen. Jäklars va god äppelkaka det skulle kunna bli av de små rackarna!

Förutom de brukliga kilometertavlorna hittade vi detta pryda märke. Förbryllande nog var det dock ingen som hade sex just där och då.

Till slut hittade vi till grillplatsen där det redan satt en trevlig familj. Så satt vi där tillsammans en stund och grillade, åt, snackade strunt, petade i elden med pinnarna och bara glodde rakt ut i naturen.

Precis som sig bör under den välförtjänta vilostunden ty önaturen – så olik den på fastlandet, det är hela grejen med öar liksom.

Och sedan tackade vi för bjudsaften och begav oss med trötta gåben till bilen medan höstskogens alla lager fortsatte öppna sig för oss en efter en som teaterkulisserna i en barnföreställning. Väl i bilen unnade vi oss en varsin riskaka med chokladöverdrag och så var den vandringen slut.