Nybadad och slapp på Tjörn
God morgon folks!
Vet ni, under veckan nere i Italien kom jag på en sak lika självklar som glädjande. Jag har sedan många år tillbaka ett sånt därt åderbråck på vänstra benet. Kolla på bilden uppe så ser ni. Uppe ovanför knäet och rätt så stort och jobbigt om man ovetandes råkar smeka där eller ens lägga handen där. Åderbråcket är inte vackert. Det är ett sånt åderbråck som gör att jag förmodligen aldrig vinner nån skönhetstävling. Cykeltävling däremot, lätt! Nån gång i alla fall. Men i alla fall, stod och glodde på det dumma åderbråcket i den italienska campeggioduschen efter någon av bergsturerna. Försökte än en gång förlika mig med åderbråcket. Petade lite, ryste till en sväng, grät (mentalt) en sväng och kom sedan på en sak, när jag förde fingret längs med den blåa venen – asså det är ju självklart! Det är inte ett tillstånd, ett åderbråck. Det är ju en serpentinväg. Rakt nerifrån knäet upp till… ehm… nevermind, det är en stolt, vacker och riktigt jobbig stigning som får vilken mont som helst att gå och kamma sig. Ska greja en närbild på bråcket nån gång så fattar ni storheten i stigningen och de sju hårnålarna.
Col de la Croix
Monte Grappa
Galibier
och Muur van Åderbråck.
P.S. Någon annan som har åderbråck och lider av det förresten? Känns som att det blivit lite värre med åren. Kanske operera bort eländet? Gör det ont?