Blogg

Hej folksis!

Alltså jag har haft en sån himla episk cykelhelg. Långhelg typ, ty cyklade både fredag lördag och söndag! Inget ovanligt för mig som året-runt-cyklist normalt alltså – men hade ju inte cyklat på ett tag i och med långresan, släkthänget och sådant. Så cyklade mig trött med andra ord. Fredagen har ni redan läst om – det var ju då jag nöjesirrade i lajvarskogen ihop med Ridleyn.

Så kom lördagen, snabb grötfrulle och en varsin kopp gudomligt bialettikaffe, sedan möta upp dessa starkisar

Rob, Thomas, Johan, Tony – och så Andreas, AK, Jonas och Tri-Syskonen fast inte med på #foreverbuttphotos-kortet här tyvärr.

Vi skulle ju distansa och det till backklassikern Norberg! I början blåste det ruggigt så vi höll oss tätt ihop, men efter Kolsva fick vi snälla vindar ända hem faktiskt.

Det hade ju gått ett gäng veckor sedan jag körde klungdistans sist. Upplägget var klassiskt. Vissa höll igen och körde lugnt distanstempo, andra var pigga på att leka av sig. Klassiskt!

Jag hade bra ben men sunkig post-semester-vila-kondis. Att vila från cykling kan kanske vara bra för hjärnan, så att man börjar sakna det ordentligt, men det är aldrig bra för konditionen.

Såg alltså till att hänga av mig själv ordentligt i de längre backarna, även om benen självklart kom igång fint lagomt efter fjorton mil cirka.

Jonas var självklart snygg nog att vara svinstark trots cross med de mönstrade däcken och den smärtande post-Stelvio-krashad handen.

Känner ni igen backen förresten? Det är ju Sala-brandbacken – och se att det tagit sig ordentligt med vegetationens återtåg nu, även om det kommer att ta ett tag innan det är som vanligt igen, om det nu någonsin blir som vanligt förstås :'(

Här är stravadata förresten – 190 underbara kilometer (och 200 för min randonnépojkvän förstås):

Igår söndag vaknade jag trött! Hade sovit dåligt på grund av mina satans restless legs (ah men se på mig, med kompressionssockor och allt på jobbet idag, som en annan Angus Young/skolflicka). Tur vi inte hade någon tid att passa.

Jag kittade upp mig i totalt omatchande kläder pga. tvättidsbristen. Glad ändå – vi skulle ju crossa på för mig helt nya vägar och ovägar!

Typ väg – den nya fjärrvärmegrusisen mellan nära-Skultuna och nära-Surahammar.

Typ väg – en annan grusis i hoodsen

Typ festlig mtb-stig! Helt underbar, stenig, högt belägen, torr.

Typ mindre vägig väg – men vad gör det när man är heltänd på mountbike – så som vi är?

Nu var jag som sagt trött satan. Var alltså kinkig och gnällig, fick knappt upp pulsen, somnade nästan till under de lugnare partierna och så. Livades dock upp på hemvägen ty stärkt av fikasockret och de balla stigpartierna. Häftigast var när vi skulle kringcykla torveländet (bilden på Jonas ovan) och cyklade på världens skråigaste bruksled med ettriga spångestinslag. Läbbigt men spännande.

Så nu är jag igång med cyklingen igen. Och idag vilar jag järnet med gott samvete. Dricker myntate nu, allsångar till Stones och Beatles och har mig efter första jobbdagen.

Puss!

(korten är blandat tagna av mig / Jonas / AK)

Idag var min sista semesterdag :'( och den firade jag med att rasta Ridleyn.

Tanken var en meditativ grusdistans. Det skulle fladdras hår och tuggas styrlinda med eftertanke (detta med eftertanke är viktigast, tugga styrlinda utan eftertanke gör jag under nittio procent av passen). Men tji fick jag!

Eller fick och fick – gjorde mig skyldig till är nog mer rättvist uttryckt. Nåt står ju inte riktigt rätt till med mitt lokalsinne i skogiga områden, villaområden, radhusområden, höghusområden, områden utan tydliga landmärken, områden där man måste välja höger eller vänster, samt övriga områden utan gatunamn och husnummer.

Människor som jag hålls bäst innanför stadstullarna och förses med Garmins nya Edge 820 (host host). Nåväl.

Utan att dra hela den svettiga harangen så började, fortsatte och slutade det hela med att jag snurrade runt på vägarna runt Lista – Rocklunda – skultunanära hoods. Runt ställen som i Västerås mtb-kretsar brukar betecknas som “lajvarskogar” (lajv är poppis här i stan). Tittar man på stravafilen så ser den bra larvig ut. Jag hade liksom som plan att komma ut på större, mäktigare grusvägar, sådana vi brukar köra när vi kör grusdistans. Men jag kan den sidan för dåligt, och ingen beskrivning i världen fick mig att komma rätt på en gång, så jag blev kvar i skogarna och körde ömsom rotiga mtb-singletracks ömsom grussnuttar som ändå ledde till rotiga mtb-singletracks.

Det suddiga är ingen fotoeffekt, det är
ett försök att radera all jäkla svettdefekt

I början vart jag smått irriterad ty planen hade skitit sig och grät en skvätt, irriterad på min hjälplöshet men sedan la jag mig an med gilla läget-och-njuta-av-skogen-attityden. Alltså normalt gillar jag köra mtb med min cross men ni vet, när man egentligen ser distans och så blir det rot-och-stök av det hela så… Men skogen var skön, murrigt grön, lummig dock vindfri, myggfri, med fint ljus, lingona och enstaka svampar, på sensommarskogarnas vis.

Så jag njöt i alla fall och pulsen, den höll sig hög tack vare att det vart som en radda vilseintervaller. Nöjd ändå – och ruggigt hungrig och slö efteråt. Hoppas benen återhämtar sig lagom till morgondagens misstänkt episka distans Johan ställer till med.

Puss och glad fredag.

Fanken också.

Hann inte till kvällens crossträning – årets första organiserade. Inte för att jag haft tråkigt – idag var ju lillebror fortfarande kvar hos mig så vi hängde med de glada djuren i Kungsbyn här utanför Västerås och fikade kungligt i fina Enköping. Lamor och gettisar och surdeg, det ni.

Nåväl. Tänker hämnas på dagens missade pulshöjning med en enkatjacrossbonanza imorgon. Ty imorgon är min sista semesterdag (helgen får man liksom inte betalt för). Cykellustan är stor liksom (oskalade lant)chipslustan – det sistnämnda hinner jag i alla fall handla ikväll. Bra med salt i kroppen, har jag hört.

Puss!

Goddagens folksis! Ute är det underbart – smårått och småblåsigt och småregnigt. Men ändå ljust på ett speciellt, otvunget sätt.

Jag gillar väderläget och blir alldeles crossugen – precis som träningsracesserien Helgmysets fader Johan.

Vilken tur att det närmar sig både våra reguljära crossträningar (med start redan imorgon torsdag) och höstens stora höjdpunkt för oss crossande västeråsare – Groopencross den nionde oktober.

I måndags hade vi närmast sörjande ett upptaktsmöte då vi gick igenom de viktigaste punkterna, självklart med stöd från de inblandades feedback från förra året. Trots att jag var väldigt trött så hade jag ändå svårt att inte smittas av gruppens entusiasm. Tänk att få vara med och skapa en tävling i ett sällskap av så många kloka, ödmjuka och cykelkunniga individer? Nu finns det en hel del att göra, inte minst inför nästa möte men jag är övertygad om att det kommer att bli både roligt och bra.

För er som är ny på detta med aktivt crossliv i Västerås, liten ordlista:

? Groopen – egentligen en Hökåsen badgropen. En grop med sand och skog runt omkring, perfekt för diverse offroadträning så som CX och mtb. Känd för sina backar, hundpromenörer, tallar att köra in i under kurvtagningarna.

? Helgmys – en träningsserie då vi crossies (och mtb- och andra nyfikna folks) träffas, cyklar, har kul, åker hem trötta och lite gladare än när vi kom. Har man tur så har någon snäll med sig lite kaffe och bullar. Helgmyset körs i Groopen. Ta alltid med ett torrt underställ att byta till.

? Groopencross – en deltävling i den svenska crosscupen. Är alltså riktigt race med allt vad det hör till – tävlingsåkare, hamburgare, skränig musik och nöjda sponsorer. Publikvänligt och förra årets stora lilla succé för gammal som ung. Racet körs i Groopen.

? CX Västerås – ett löst sammansatt gäng (med Johan, Tony och mig som kärna) bestående av crossgalna individer som verkar för att sporten i Västerås utövas och frodas. Vi i CX Västerås försöker hålla klubbens hemsida så uppdaterad som möjligt. Men facebook är ju som sig bör som mest aktuell och snackigast så bli med i vår grupp CX Västerås så hålls du ajour och vi blir glada.

? Crossparlören – en ordlista med de viktigaste orden man behöver veta när man glor på en äkta crosstävling. Skapade listan för ett par-tre år sedan och har sett den utskriven och fastlimmad på diverse ställen på ett par crosstävlingar jag varit på. Lite kul. Vi hade den inne på bajamajorna – stället bäst lämpad för inlärning och reflektion. Ba att skriva ut och spara.

Puss och vi ses i Groopen imorgon halv sju på kvällen.

Stelvio, inget glädjeåk, om någon nu trodde att det skulle bli det. Den gängse bilden av Stelvio, där man ser de käcka serporna och de gröna murmelgjurskryllande kullarna, det är bara en liten del av vad man utsätts för när man kör Stelvio. Faktum är att man är totalt grundlurad om man tror att man får sig regelbundet arrade tornanti och härliga vilopassage mellan kurvorna. Nä, går man in med den inställningen så är man rökt. Passo dello Stelvio – eller Stilferjoch på tyska – är inte beläget i den mest eleganda alpdelen av Alperna, om man uttrycker sig galant. Passet är omringat av dammiga, kokande tirola byar och mustiga skogar fullproppade med Bröderna Grimm-porriga vandringsleder. Om luften är slut på grund av all hetta nere i byarna så blir det inte bättre när man börjar cykla. Visst, efter ett gäng tusen höjdmeter så börjar det väl blåsa lite (ytterst lite i vårt fall). Men skogen trycker på från sidorna och ju högre upp, desto mer blir det tydligt: man betalar med att offra lungorna till berget. Man betalar med andningen. Passet mäter 2757 höjdmeter och är alltså Alpernas näst högsta (det skiljer knappa hundra höjdmeter mellan Stelvio och franska Col de la Bonette som envisas med att bygga på och bygga till för att behålla ledningen).

Alltså tänk er att ni kör på liksom, tramptag för tramptag, aldrig under 8 %, oftast runt 12-14 %, vägen är smal, rakstyrena omkring er många, hjälmlösa pantaniwannabees likaså. Ni har inte fått någon vidare uppvärmning – det finns liksom inte många plattor innan stigningar. Det är jobbigt, ni svettas ymnigt, ni börjar förstå varför pantanisarna skippat hjälmen, men ni fortsätter ändå. Ni (läs: Katja) har ju gjort långa jobbiga stigningar förut och visst, det går inte alltför fort men det går (sist det kördes Col de Croix de Fer så gicks det av bara en gång under den tremila långa stigningen och det för sällskapets skull, hölls igen gjordes det också för sällskapets skull) och tempot finns där nånstans i de åderbråckiga vaderna. Men så börjar något hända med kroppen, något som inte hänt förut, inte i de sydfranska Alperna, inte på Mallis, inte i bergen runt Garda-sjön. Att det blir jobbigare att andas ju högre upp man kommer vet ni sedan innan – men så jobbigt? Är det därför det står och hänger cyklister, alla sorters sådana, i varenda kurva? Det är som att benen stelnar och fylls med syra. Rörelserna blir slöare. Trots att cykeldatorn visar en lutning på bara 8 % så känns det som tjugo. Ni måste stanna. För att andas. Ni går lite, för att inte stelna till, men det är minst lika jobbigt som att cykla. Benen vill knappt röra på sig. Det är tjugosex serpsvängar kvar och ni börjar inse att det är inte “bara” en lugn lågväxelmil kvar. Det blir ett jäkla helvete. Ni skulle kanske låtit bli kört halva Stelvio upp igår – ni skulle kanske låtit bli Grimm-promenaden på kvällen – ja, allt sådant har säkert inverkan det med. Men mest – syrebristen. Så ni lägger er an med en ny strategi. Ni stannar till, vilar. Sedan kör på allt vad ni kan, en serpa, två serpor, tre… dismount. Andas igen. Ni får sällis av två pratglada italienare som är impade av er körning och som fryser lite. Ffs, det är ju för varmt (fast det tycker jag i och för sig så fort det är över 18 grader så). Jonas, som gjort hela passet dagen innan men som sällskapar idag med, stannar också till då och då. Det gör nästan alla. Utom de med elcyklarna, samt kanske en och en annan pytteliten senig sjuttioårig kruttant i ärmlöst – den typen som cyklat och bott i den luften i hela sitt liv. Till slut, efter att kört igenom samtliga lager, även den bildsköna med de gröna ängarna och de tydliga tornantisarna, är ni uppe. På nåder, känns det som. Halvgåendes, halvkrälandes, känns det som.

Kanske, ert livs sämsta stigningsförsök. Kanske, ert livs starkaste. Berget är outgrundligt. Ni har ingen aning.

Fast ni har ändå gjort det, er glada cykelidiot.

Cima Katja (på tal om, hur fin?).

Gör ni någonsin om det?

Ens för den godaste pizzan i ert liv, den med kantareller och mascarpone, den på lilla pizzerian Panorama nere i byn?

God morgon folksis! Tänka sig, mitt första blogginlägg sedan den 21 juli – hur gör man nudå för att blogga? Och ska jag verkligen blogga, jag som tänkt mig att låta bli tangentisarna under hela semestern? Men fasiken, nu är jag ju ändå hemma och allt, och trots att jag har en semestervecka kvar (jag vet lyx lyx men tro mig som jag slitit för dessa fyra sommarveckor) så spenderar jag inte dagarna bakom Pössl-ratten alternativt försökandes föra en tar ni kreditkort-konversation med dialektalt tysktalande campingdrivande individer som fortfarande tror att wifi är något man serverar ihop med knödel. Sex länder har jag och Jonas gjort under de två veckorna som har gått. Firade med en riktig liten benmörartur i den västmanländska motisen igår, med tillhörande lyxfika i Enköping så klart. Jag lovar ska berätta allt, och om cyklingen med – även om det tro’t eller ej för en gångs skull inte varit huvudsysslan på resan! – men nu har jag lite bråttom. Ska försöka hinna med tåget till Stockholm – tänkte ta och sno lillebrorsan ett gäng dagar här, nu när vi båda är lediga och kan hänga järnet utan de vuxnas träliga inblandning. Så vi hörs lite senare.

Hur har ni haft det de senaste veckorna? Har vädret varit fint och vindarna snälla? Puss!

Hej folks! Jag har som ni kanske märkt semester. Hittills har den varit i mitt tycker rätt händelserik vilket är fint ty jag är en sådan som vilar bäst inne i äventyret.

Vi tjuvstartade ju semestern lite med att åka till Norrköping, köra kortbane-SM, poolhänga där vi bodde och campa naturskönt

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 10, 2016 kl. 3:18 PDT

Sedan så har jag

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 16, 2016 kl. 6:08 PDT

varit till Stockholm och firat min mamma som fyllt år

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 16, 2016 kl. 2:07 PDT

kört hopplöst krångliga backintervaller på Lidingö och hälsat på elfvikdjuren – krångliga intervaller ty det var innan mitt nya växelöra hunnit komma

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 17, 2016 kl. 1:15 PDT

varit med och lett och njutit av den roliga och softa Rapha Womens 100-riden arrat av Camilla och café Le Mond

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 20, 2016 kl. 5:15 PDT

och kört med bland annat dessa sötton

Ett foto publicerat av Jonas W (@jswg) Jul 15, 2016 kl. 1:03 PDT

hela tiden hejat på min baby som kört Sverigetempot i kalla Norrland

Following the #adventure of our cool heroes of #Sverigetempot (#LengthOfSweden) and dreaming of my own ride, I’ve got this idea – what if next time, we are this girl crew made of girls who are determined to 1) stay together 2) have great and graceful cycling fun and 3) make it in time. No fancy team names and slogans, no wasting time on fitting kits. Just strong legs and that #htfu freerider attitude suitable for #randonnée journeys like this one. I’ve to admit I like my idea ? What do you think? #brevet #ride #velo #cycle #ridelikeagirl #rapha #fizik #rando #cyclist #bici #rad #team #legs #randonne #вело #??

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 19, 2016 kl. 5:24 PDT

och kommit på idén att till nästa gång det är Sverigetempo dra ihop ett litet starkt randotjejstall som vill göra grejen ihop – mer om det kommer!

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 18, 2016 kl. 2:09 PDT

sen dragit till världens bästa Frida i Sandviken och klättrat myggberg, gosat katt och ätit gott

Ett foto publicerat av Jonas W (@jswg) Jul 19, 2016 kl. 8:16 PDT

och skulle egentligen vara där till typ idag men så fick jag sätta mig i passaten och köra upp till Östersund – by genom by genom by – ty babyn hade stressat för mycket och blivit krasslig och bestämt sig för att hundra mil på tre dagar fick räcka för i år. Jag är så sjukt impad och de verkar bli ett starkt team till nästa gång!

Ett foto publicerat av Katja ? (@cykelkatten) Jul 20, 2016 kl. 9:33 PDT

Så nu har vi varit hemma och vilat upp oss lite. Jag har passat på och rastat crossisen. Men nu kommer jag inte crossa på ett tag ty ikväll byter vi passaten mot en Ford Transit och åker ner mot det jag gillar bäst

och ni vet ju vad det är

– EUROPA OCH BERGEN!

Vi har liksom inte planerat järnet här men tanken är att blåsa på till södra Tyskland och sedan ta sig in i Österrike, campa och cykla höjdmeter där, sedan åka lite till och cykla någon höjdmeter extra någonstans fint, sedan avsluta med Stelvio-passet. Men inget är hugget i sten; det får bli semesterledigt och vi stannar där vi känner för det är tanken. Hemma blir vi om ett par veckor.

Så, vad gör vi med er under tiden jag rör om bland kontinentalplattorna?

Jag avger inga blogglöften – kanske kommer det något inlägg, kanske inte, tänker satsa på vila, läsa, rita – utan tänker för en gångs skull använda Instagram (speciellt nu när det även finns till iPad) som ett kommunikationsmedel. Så får bloggisen sig en liten välförtjänt paus och vi drar igång allvaret igen när jag är tillbaka hemma. Deal? Cykelkatten heter jag förstås på insta. Puss och ha en underbar sommar så länge.

♕ Tonight, me and my boyfriend are heading South for some Europe adventures. We plan both to ride and to rest just as much as we please. We’re back home in about two weeks – until then, you’re more than welcome to follow my adventures at my Instagram account cykelkatten. 

Hej. Skulle skriva ett glatt mina semesterplaner-inlägg men fixar inte skriva något glatt idag. Sitter och gråter med mitt älskade Frankrike samtidigt som jag skruvar på klossarna på mina nya mtb-dojs. Igår pussade jag min Sverigetempo-randonnör hejdå vid Uppsalas tågstation efter en oväntad kväll med fiolspel, bakelser och promenix. Körde hem i mörkret, tråkigt i kroppen, men också varmt bakom det vänstra bröstet och i magen, för jag tror på ödet, på äventyret och på framtiden.

Så nåddes av Nice-nyheten hemma. Hopplöst jävla läge, inga helvetesplågor är onda nog mot den som gör så mot oskyldiga människor. Nu ska jag fortsätta gråta i skogen, sedan blir det att packa civila och cykelkläder inför stockholmshelgen då jag ska hänga med födelsedagsbarnet mamma och med Camilla och Women’s 100-gänget på söndag (här är rutten om ni vill heja på oss) innan jag far mot Gästrikland och världens bästa Frida på söndag.

Åh, låt oss stå upp för freden och inte släppa igenom en enda mörkaste jävla kraft, ens inuti oss själva, för då är vi körd hela bunten.

Puss.

(pls ursäkta för mobilkvalitén men det är för att bilderna ju är tagna med mobilen.
Sålde min canonsak för ett gäng veckor sedan då ännu en gång ledsnat på Canon
och har inte skaffat mig en ny kvalitetskamera än ty sommarfattig)

Kan man bli kär i en – skrietemoji på den – sadelväska? Ja! För att det förstås inte är vilken sadelväska som helst (enda sadelväskan jag någonsin haft är låneväskan på Mallis och den “råkade” jag tappa bort redan första dagen typ hehe). Nä det är ju en randonnébakomsadelväska ur Raphas och Apiduras samarbetskollektion. Jag är ju som ni vet en uttalad väskhater och gillar att resa och cykla så lätt och avskalat som det bara går. Hellre överfyllda tröjfickor än saker som dinglar ner från cykeln och förpestar estetiken och aerodynamiken. Men jag gillar att cykla långt och om valet står mellan att ryggsvettas pga. rygga och ha en någorlunda värdig sadelväska – ja då väljer jag ändå sadelväskan. Den här är trots sin ringa storlek tillräckligt rymlig för ett par lättare skor, ett klädesombyte och så lite verktygs- och hygienpryttlar. Finns lite snörisar och grejs att fästa ytterligare plagg och lampor på. Dyr satan var den också. Men jag rättfärdigar köpet med att det faktiskt är första och förhoppningsvis enda sadelväskan jag tjackar någonsin.

Kan man också bli kär i ett par skor? Ja det kan man (även om man inte är en skruvad klossljudfetischist som en annan). I alla fall om det är ens andra någonsin par mtb-skor och att de sitter helperfa. När jag för tre år sedan köpte en begagnad mtb för att vinterträna – innan jag torska dit på cross alltså – skaffade jag mig ett par simplast ever mtb-skor, något för stora dessutom, för att ha något att stoppa tjocksockarna i. Det blev som det ofta blir – jag har både tränat och tävlat i dessa tjocksockeskorna sedan dess. Gissa vad som hände varje gång de fastnade i krossleran. Tur i oturen så glömde jag eländen i en av Dalsland Runts packbilar nu här. Har varit mtb-skolös sedan dess men inte brytt mig avsevärt ty tränat enbart landsväg alternativt härjt runt på grus på racer. Men nu så, nu tog jag tag i saken! Måste tacka lagets samarbetspartner Fizik – snyggare dojs får man leta efter. För er som vill sno min stil så är det herrmodellen M5B Uomo som är skon. Svart för att svart ska det vara, rött för att matcha min röda Ridley. Boaspännet gör att de sitter bra även på mina smala fötter. Nu jäklar ska det crosstränas som aldrig förr – ty cross is coming <3

Nu checkar CK Kommers ut för lunch puss.

Hej! Blogg i all ära men Instagram är också skoj för omedelbar visuell cykelrelaterad tillfredsställelse (skumt det låter men ni fattar!). Jag följer cirka 300 instakonton varav majoriteten är cykelrelaterade och resten mina polers. Men det går ju liksom inte att tipsa på alla konton eller hur? Tänkte bara dra ett urval här – flitiga konton, snygga konton, konton som leder vidare samt konton som jag gillar bara för att typ. Voilà – här är ett litet men trevligt cykelinstaurval:

CK Valhall är klubben jag tävlar för! Eftersom CK Valhall är en uttalad tävlingsklubb så är de flesta av klubbens instakort tagna under antingen race eller träningsläger. Se upp för ett högt antal pallplatser!

(btw, för mer blåvitt så är det #ckvalhall #ckvalhalldamelit och#ckvalhallelit som gäller)

Och när vi ändå är inne på CK Valhall så är min lagkamrat Toves insta följningsvärd. Vardags- och träningsrapportering med en rock’n’roll- och devonrextwist.

Dalsland Runt-pappas Johans konto är ögongodis för alla oss som är såld på sportgrus och backar och finfoto förstås. Håll utkik i kommentarsfältet – många fricyklister där med!

(btw, spana in väderskillnaden – #dalslandrunt16 och #dalslandrunt15!)

Från skogen till rivieran. Julia Faveros konto är ögongodis. En vill liksom sälja allt och flytta till soligare breddgrader på momangen så fort man surfar in på Julias konto. Om det beror på den perfekta cykeltjejflätan, den ständigt torra asfalten eller pastellskalan vet jag inte.

En annan som också är “där nere i bergen” och hänger just nu är Thérèse som också kör för Valhall! Jag lärde känna Thérèse under Basemile Snowdown-riden vi gjorde i vintras och härligare person får man leta efter. Jag ser fram emot att Thérèse kommer hem från sina Rapha RCC-jobbäventyr och crossar med oss här uppe i Norden istället.

(btw, ni glömmer väl inte att joina min svincoola (hehe) Vintercyklisterna-grupp på Facebook? #wintercycling #vintercykling #vintercyklisterna)

En annan äventyrare är rando-Adam. Förutom att heta Krabbe i efternamn (alltså hur cykligt yo) så är Adam en randonnör från ovan. Tillsammans med Max (och ibland även Hagen) kör Adam cirka hur långt och hur stabilt som helst och trots att man vet att de alltid kommer fram och gör det snyggt så är det lika spännande i alla fall att spana in kontot och undra – kommer de att fixa den här XX-milaren? I sommar gör Adam Transcontinental Race och det ska bli superspännande att följa den resan ty jag vill göra den själv någon dag.

(btw, hashisar för er som gillar långdistanscykling: #rando #randonneur #brevet)

Och på tal om resor så är det typ nästan bara stigningar och fina vägar som läggs upp av Band of climbers-kontot. Det är utslitet att säga så, men #cykelporr är nog enda rätta namnet.

Ingrids blogg har jag följt ett bra tag, utan att känna henne. Gillar sättet på vilket Ingrid berättar om sina äventyr, sin cykling, sina races. Nu är Ingrid tillbaka i Stockholm efter att ha bott och tränat i Schweiz och kör för CK Stockholm. Nog för att de är våra konkurrenter… men så roligt med många i damklungan ju! Nu är Ingrid (också, känns som att hela cykelvärlden är det typ?) nere i de franska bergen och tränar och jag trånar lite. Här är instalänken.

Urgrymma Sara Olsson som till vardags kör för Inpa Bianchi är min GP-idol nr ett – alla som gillar GP borde gilla och följa Sara punkt slut. Race race race!

Emils ursnygga Velonode-projekt har förstås ett eget konto. Alltid aktuellt, alltid snyggt, ofta reko. Och blir liksom inte sämre av att jag då och då råkar skriva lite texter på hemsidan.

Finast av alla är förstås mitt underbara ❥ Jonas Wikings konto. Helt ärligt och opartiskt (och det tyckte jag långt innan vi blev ihop!) så kan jag ingen bättre fotograf än Jonas. Tyvärr gör inte insta alltid bilderna rättvisa – och så är instakontot mest inriktat på randolivet – men Jonas kort finns bland annat på flickr samt på de olika väl utvalda platser på internets. Och på min ödmjuka blogg förstås.

Och så kattskrällets instakonto. Inte särskilt flitigt uppdaterat men kan nog ge en och en annan från bloggen-skild inblick i mitt liv ibland. Cykelrelaterad inblick, förstås. Andra cykelbloggare om instagrammar är Johan (#roadcycling och #cx) Helena (#mtb), Anna (#cx och blandat), Elna (#mtb), Erik (#mtb) med flera grymma riders.

Har ni några instafavoriter? Tipsa mig! Puss.