Hej. Skulle skriva ett glatt mina semesterplaner-inlägg men fixar inte skriva något glatt idag. Sitter och gråter med mitt älskade Frankrike samtidigt som jag skruvar på klossarna på mina nya mtb-dojs. Igår pussade jag min Sverigetempo-randonnör hejdå vid Uppsalas tågstation efter en oväntad kväll med fiolspel, bakelser och promenix. Körde hem i mörkret, tråkigt i kroppen, men också varmt bakom det vänstra bröstet och i magen, för jag tror på ödet, på äventyret och på framtiden.
Så nåddes av Nice-nyheten hemma. Hopplöst jävla läge, inga helvetesplågor är onda nog mot den som gör så mot oskyldiga människor. Nu ska jag fortsätta gråta i skogen, sedan blir det att packa civila och cykelkläder inför stockholmshelgen då jag ska hänga med födelsedagsbarnet mamma och med Camilla och Women’s 100-gänget på söndag (här är rutten om ni vill heja på oss) innan jag far mot Gästrikland och världens bästa Frida på söndag.
Åh, låt oss stå upp för freden och inte släppa igenom en enda mörkaste jävla kraft, ens inuti oss själva, för då är vi körd hela bunten.
Puss.
